Lilla Lamm

Hurra! Vi är friska!

Veterinär Kersti kunde inte hitta några spår av klövröta på våra sanerade fårs tassar. Men för att ta det säkra för det osäkra ska vi ta bort de kvarvarande gamla tackorna Anna, Skrållan och Pippi, som alla har lite sprickor i klövarna. Kruxet är, att de är långt gångna i dräktigheten, så vi får låta dem lamma och föda upp sina lamm först. Nu har vi tagit dem till en egen avdelning i vinterfårhuset, där de ska få gå tills de har lammat, sen ska de flyttas hem till mig och få gå i min trädgård och bo i mitt lilla fårhus. Denna försiktighetsåtgärd vidtar vi pga att dessa tre tackor kan vara kroniska smittbärare, så vi kommer att hålla ögonen på dem och deras lamm.

Fotbaden (zinksulfat o vatten) fåren fått stå i tre gånger på tre veckor, en halvtimme varje gång, har tagit hårt på klövarna. Fotrötan är borta, men klövarna har alltså tagit stryk. Många har fått så torra klövar att de börjat flaga och på lammet Björk - som var den första vi upptäckte fotrötan på - hade klövsulan delvis frätts bort. Ingen verkade dock ha ont i fötterna, så de lär återhämta sig. Vi har ju märkt själva, när vi råkat få zinksulfat på huden, att det torkar ut något enormt. Vi får väl låta dem bada i olivolja några gånger nu...

De återstående tackorna och baggen Bandit släppte vi ut i en del av den gamla sommarhagen, som nu ska vara smittfri. Glädjen var stor när de kastade sig över det gröna gräset - de har ju stått i fålla några dagar nu och ätit ensilage och hö.  I den hagen får de gå tills vi är klara med vinterbostaden och stängslingen runt densamma. Röjning inför stolpsättningen av den sista biten skulle skett idag, men regnet gjorde att det blev uppskjutet till morgondagen.

T o m  veterinären sa när hon anlände: Regnar det alltid här?

Med stora svarta hål inombords fortsätter vi med stängsling av vinterhagen, stödutfodring med ensilage till fotbadstackorna, fotbad på söndag (sista badet) och allt annat som måste göras för de får vi har kvar. Vi räknade på det igår och kom fram till, att vi till slut kommer att ha kvar 12 tackor och tacklamm. När vi hade som flest får (tackor, tacklamm och bagglamm) hade vi 53.

Vårt största bekymmer just nu är en av de gamla tackorna - Tant Anna - som är halt på ett bakben, förmodligen har hon stukat till sig. Hon skulle fått åka iväg med de andra, om det inte varit för att hon förmodligen är dräktig.

Annars är det lite roliga saker på gång nu också! På lördag ska vi vara vår fårförening http://www.faravelsforbundet.com/index.php/distrikt/7-distrikt/57-soedra-kalmar behjälpliga i Borgholms slottsruin, när det är Fårets Dagar i anslutning till Ölands Skördefest. http://www.oland.com/index.php?id=545&placid=221&template=0&PHPSESSID=b0515727df26fd2d1046938c9909b0cf . Vi ska stå och kränga kaffe med tillbehör i kafeet och förhoppningsvis hinna kika runt lite på allt som visas upp och säljs. Tid för höstfrisering ska bokas med vår eminente fårklippare Conny Malm, som uppvisningsklipper dessa dagar. Nya fårskinnstofflor ska inhandlas. Det lär också bli mycket prat om maedi visna, blåtunga och klövröta - de tre gisslen i södra Sverige.

Idag ska Linda bege sig ut i bagghagen med sin kamera och ta fina höstbilder på våra grabbar. Allmogefårföreningen http://www.allmogefar.se/ har utlyst en tävling; man ska skicka in sina bästa kort på just baggar och bagglamm. De finaste korten hamnar i fåralmanackan 2009.

Livet går helt uppenbart vidare.

Idag kom slaktbilen och hämtade de får och lamm som inte ska vara med i saneringsprogrammet för fotrötan. 14 stycken och bland dem våra käraste får; Ida, Kajsa, Stina och lilla Bris. Stolly som fått antibiotika mot aktinosen har nu fått sälla sig till aktinosklubben i Lills trädgård i väntan på att karenstiden går ut.

Tårarna brände bakom ögonlocken när gänget glatt travade efter mig och havrehinken upp på slaktbilen och snällt lät sig stängas in för sin sista färd. Efter en del pappersarbete, flytt av Stolly och kontroll av de andra fåren, kunde jag äntligen ta en långpromenad i skogen. Stackars Lill fick åka tillbaka till jobbet och ...se glad ut?

Femåringen som bröt ihop fullständigt när hon fick höra att Ida skulle slaktas, hämtade sig snabbt när hon fick åka och säga hejdå. Efter att ha klappat om fåren sa hon glatt  -"Hejdå, ha det så kul i himlen!" och sen var det inte mer med det.  Vi får försöka tänka likadant.

Fröding har gett sig i kast med en rundbal. ...bilden är  inte så mycket arrangerad.

Selma skakar galler, en situation hon själv försatt sig i.

chris: have you prayed to the sheep god today?
mig: he has done nothing for us so far 
chris: oh sheep god why have you forsaken me
mig: fårsaken me
chris: outstanding

Vid halv elva-tiden igår kväll stapplade två utsvultna fårägare in på Lilla Puben http://www.lillapuben.com/ i Kalmar och frågade om de kunde få lite mat. Det kunde de, och en stund senare stapplade de ut med en matpåse till bilen, körde iväg och kunde inte låta bli att äta upp maten meddetsamma sittandes i bilen i hamnen.

Släta bullar, varsin banan och varsin kexchoklad var vad vi hade levt på sedan frukost. Mellan 9 och 22 hade vi varit i farten, så när vi upptäckte att restaurangerna i Kalmar var stängda, blev vi ganska desperata. Tills Lilla Puben räddade oss. Med världens godaste hemgjorda hamburgare och klyftpotatis. Bästa måltiden på år och dag!

Dagen hade ägnats åt Klövrötesanering.

Mitt i det hemska med att vi måste slakta 17 får, peppar vi oss själva med dåliga skämt typ : "Lilla Lamm - nu ännu mindre!" Med de dödsdömda kan vi inte göra så mycket; bara se till att de har det bra den tid de har kvar. Krutet får vi lägga på att göra de kvarvarande friska.

När Apoteket öppnade hämtade jag medicin till Kajsa, för hon hade skadat hornhinnan på ena ögat. Hem och mötte Linda. Iväg och hämta hästtransport och sen ner till Rosa och Douglas och plocka in dem i transporten och en massa järn- och trägrindar i släpet. Till fårens vinterbostad med de två fåren och göra  iordning en avdelning till dem. Iväg för att hämta de resterande tackorna, som ska slaktas om några veckor.

Tyvärr är infarten mot hagen så geggig, att vi inte vågade köra där med transporten, utan fick leda varje tacka ca 100 m från hagen till fordonet. 15 får. Vi tog dem i två omgångar. Med en godishink precis framför mulen på dem, gick det bra. Det är som en magnet; kommer man några centimeter för långt ifrån mulen med hinken, tappar de intresset.. Väl i vintervistet fick de ansluta sig till de två som redan gjort sig hemmastadda där.

Tillbaka till hagen för att bygga upp ett klövrötesaneringskomplex. En gång från fållan de stod i, en förtvätt, ett fotbad och ett torkrum. Tanken var att klövarna skulle rensas lite först, sen skulle fåren kliva i badet (får tycker inte om sådant) och sen skulle de torka på torrt underlag innan de skulle ut på nytt bete, där inga får gått tidigare.

Förtvätten fick vi hoppa över, men fotbadet fick de stå i 30 minuter. Det bestod av en herrans massa zinksulfat uppblandat med varmt vatten. Detta hade vi hällt i en pool gjord av en stor presenning med kanterna upprullade runt tjocka stolpar. För att hålla fåren på plats använde vi stora trägrindar, egentligen stora pallar (2.40x1.20, 3..60x1.20). När de trettio minuterna hade gått, gick vi in med varsin diskborste och diskade alla klövar.

Sen fick de gå över till näst sista avdelningen - torken. Ca en timma skulle de torka; det är väl för att de inte ska gnugga bort zinksulfatet i gräset. Under tiden fåren torkade passade vi på att stängsla en hage åt de nybadade med elstängsel. Då hade klockan blivit så mycket att det var mörkt och vi fick anbringa våra pannlampor och arbeta vidare. Till slut fick fåren gå ut och äta sig mätta på gräs och vi plockade ihop vårt pick och pack, men lät badet stå till nästa omgång på söndag.

(Vi blev förvånade över hur tuffa våra får faktiskt är. De traskade i fotbadet utan större åthävor och de lät sig diskas och de klev gladeligen in på en bubblig, prasslig presenning. Härliga djur!)

Klockan var bortåt tio när vi närmade oss våra hem och vi beslutade oss för att försöka fixa något att äta i stan, emedan vi ändå skulle hämta upp fårskinn på vägen. Ingen tid att duscha av sig fårlukten; in i bilen och iväg. Det var då Lilla Puben räddade oss två svultna fårbönder. Trots sin allt överskuggande hunger, tog sig Linda dock tid att skala av sig sin blå fodrade väst innan hon rusade in i tisdagsminglet på puben. "Södra Kalmar läns fåravelsförening" - man behöver ju inte vara övertydlig...

Kersti - vår veterinär - dömde ut 17 av våra djur och det var ungefär samma som vi själva plockat bort. Nu ska de utdömda köras till lagården och bo där tills vi får en slakttid. Alla slaktar just nu, så egentligen finns ingen tid förrän v 44-45. Men med veterinärintyg får våra får gå före i kön.

Roligare har vi haft...

Absurd situation: Linda och jag sitter vid mitt köksbord med papper, penna och protokollet från vår klövinspektion. Och två glas med vin. På papperet tre kolumner: Slaktas, Kvar och Frågetecken. Frågetecknen och de som vi bedömt kan vara kvar, ska vår veterinär Kersti kolla. De andra törs vi inte ha kvar.

Massor av frågor. Vad ska vi göra med de gamla tackorna som är dräktiga, men också kan vara kroniska smittbärare, men som har fina klövar? Vad ska vi göra med de unga och fina tackor som har haft aktinos? Ska vi behandla dem hemma, för till flocken får de inte komma förrän aktinosen är helt utläkt. Hur ska vi göra med vår nye bagge Douglas?

Vi tittade på Nöbbles ko-fotbad igår. Däri ryms ca 4 tackor. Vi får ta de kvarvarande fåren i fyra-fem omgångar. De som ska slaktas får gå kvar i den nuvarande hagen; de som ska fotbadas flyttas till hagen intill efter badet.

Tack och lov hade baggarna, som inte varit i hagen sen avskiljningen i mitten av sommaren (innan det förbannade regnet kom), finfina klövar, helt utan lukt och infektion. Ronny hade slagit gräs åt dem, så nu kan de förhoppningsvis äta upp sig lite; de är ju fortfarande rätt små.

Och Sporsjödagen blev ett välkommet avbrott i den gråsvarta fårvardagen. Vi sålde nästan ingenting, men solen sken ibland och vi var omgivna av trevliga människor som sålde eller visade upp fina saker och som bjöd på sitt hantverkskunnande. Vi var placerade mellan Eva, som spann lin och visade fina linnedukar, och Anita, som spann kaninull. Hon klippte även sin blå kanin Glady medan en stor åskådarskara fascinerat tittade på. Vidare var det linberedning, fårklippning, fårvallning, halmslöjd, luffarslöjd och mycket, mycket annat.

Men idag får vi se om vår veterinär Kersti kan komma ut och gå igenom fåren i eftermiddag, eller om det blir imorgon. Det kommer att vara skönare när vi väl fattat beslut om exakt vilka får som ska slaktas. Sen kan vi - efter alla bad och förhoppningsvis en friskförklaring om ungefär en månad - börja se framåt igen. Detta år med får - vi firar 1-årsjubileum idag precis... - har varit otroligt roligt, tufft och lärorikt. Vi har begått många fel, men det är ju av dem man drar lärdom...

Igår gick vi igenom alla tackor och tacklamm och bestämde på ett ungefär vilka som ska slaktas och vilka som ska genomgå fotröteprogrammet med tre fotbad, nya hagar och ständig koll till en för oss avsevärd kostnad. Omkring en tredjedel av djuren ska förmodligen slaktas, däribland naturligtvis de allra mysigaste. Hårt, men vi kan inte chansa när det gäller en sådan här sak.

De tackor som vi satt minus för har på ett eller annat sätt sämre klövar. Inget som påverkar dem i det dagliga livet, men när bakterier kommer till, så är det inte bra att det finns små håligheter i klöven, eller att det är en glipa mellan klöven och klövväggen. Risken finns att bakterierna lever kvar i skrymslena, även efter klövbaden, och att djuret ifråga blir en sk kronisk smittbärare. Vilket leder till, att när vädret är så här blött och marken klafsig, så dyker den förnicklade lilla bakterien upp igen på den kroniska smittbäraren och vi blir aldrig av med smittan.

Veterinären sa åt oss att gallra hårt, vilket vi har gjort. Vi får nästan inga tacklamm kvar och hela eller nästan hela linjen med "gosefår" sållas bort pga av deras rätt dåliga klövar.

Vi vet inte varifrån smittan kommer; det finns lite olika alternativ och vi kommer aldrig att få reda på den egentliga orsaken. Vi kan ha dragit hem den på våra skor, veterinärer och klippare kan ha haft med den, vi kan ha en kronisk smittbärare bland tackorna...

Idag ska vi till Sporsjö och visa och sälja garn och ull, trådfår och skinn. Kul, men all övrig skit lägger lite sordin på dagen. Men det är i alla fall något annat än att jaga ovilliga får i regnet och kontrollera klövar och fria eller fälla. Idag kan vi kanske åtminstone hålla oss rena och torra när vi är i Sporsjö; senare på eftermiddagen ska vi tillbaka till hagen gud glömde och sätta de sista tackorna i fålla. De skygga plockade vi in igår; de som ska in idag kommer om man har godis till dem. Imorgon kommer veterinären ut igen för genomgång.

En dag i sänder...

Lill har ju tidigare beskrivit infarten till våra tackors hage och hur kul del är att sladda ut och in. Det är för närvarande en en spårig leråker och det gäller att inte tveka en sekund när man ska igenom för då lär man fastna.

Det har regnat även den senaste veckan så det är nog extra kul idag när vi ska köra in med grindarna vi behöver för att samla in och återigenom gå igenom klövarna på damerna.

För något år sedan var jag på Nordirland och fick en rallydag i present. Vi körde småbilar på grus och lerbana, indelade i lag som tävlade om snabbaste varvtider. Det var fantasiskt roligt men allting bleknade när jag fick köra Subaron! En fullfjädrad rallybil som jag blev fullkomligt förälskad i. Det var en otrolig adrenalinkick!

Idag fick vi våra skinn från pälsgarveriet i Flygsfors. Sju lammskinn och ett skinn från en tacka och ett från en bagge. Några oklippta mattskinn och några klippta plädskinn och alla vackra på sitt sätt.


Alla skinnen utlagda för beskådan. Den som är intresserad är välkommen till Sporrsjö Sockenmarknad på söndag 14/9-08 för att se och känna på dem alternativt kontakta Lilla Lamm via mail eller telefon.

Nyss kom samtalet från veterinären som utan omsvep inledde med att -Ni har fotröta.

Marken gungade under fötterna, väggarna föll in omkring mig, det susade i öronen och ... nu märker jag att jag överdriver lite....

Allvarligt är det dock och just nu väntar vi på kontakt mellan veterinär och Fårhälsovård som ska utmynna i en plan för sanering av besättningen. Ni hör ju själva; sanering av vår besättning av värmlandsfår. I stora drag kommer det vara gruppindelning, fotbad, kontroller, tid, pengar...

Fortsättning följer...

Har varit ute på fårodyssé i eftermiddag och tittat till alla våra får.

Först ut var baggarna hos Ronny. De mådde toppenfint och bräkte i högan sky och ställde sig vid fodertråget och tiggde kross. Vilket de naturligtvis fick. Små är de, men snart får de komma ut på vall med tjockt gräs och klöver, så då lär de växa till sig.

Efter baggarna körde jag hem och tittade till aktinostjejerna. De låg tätt intill varandra och mådde bra; vackra att se på - en svart och en vit.

Douglas och Rosa i karantänen var härnäst och de verkade också må alldeles utmärkt. Fick hö och sly som de kastade sig över och på nåder fick de nytt vatten också (fastän får inte dricker...).

Till sist gick färden mot tackhagen med sin sjukstuga. Med från gamla fårhuset hade jag tagit en av Lindas konstruktioner, ett foderbord för krossutdelning. Den ser ut som en lång och låg sågbock med "golv" i, där krossen ligger. Och gissa om tackorna kände igen den! Madicken, som varit så sjuk och febrig i helgen, kom skuttande tvärs över hela fältet, när hon såg vad som var på gång - därav inläggets rubrik. Det var verkligen en skön syn att se henne så pigg och glad i sin nya frisyr. Lika snabbt som får insjuknar, lika snabbt verkar de tillfriskna.

Anledningen till att jag tog med foderbordet är att tackorna ska vänja sig vid att få kross i den fålla vi byggt åt dem i ena änden av hagen.  Här ska vi sedan stänga in dem, när de ska fotbadas. Det är enda sättet att få dem att göra som man vill; att lura dem med mat.

Och inte körde jag ner några stolpar på väg ut från ytterhagen idag heller. Annars är där rena gyttjan, som man får präktig bredsladd i hur man än kör. Och sakta törs man inte köra, då blir man ovillkorligen fast i lervällingen. Fast kul är det...


Vildvittran

Nu på söndag ska Lilla Lamm medverka vid Sporsjödagen och visa - och sälja - ull, garn, trådfår (se www.lillalamm.se) och - om allt går som vi vill - skinn från våra värmlandsfår som vi lät slakta i juni. Så här står det på affischen om Sporsjödagen:

Tack Lennart för limericken! All uppmuntran tas tacksamt emot!

Igår kom veterinär Kersti och tittade på fåren. Det känns som om vi har läget någorlunda under kontroll för tillfället. Stolly - Aktinos 1 - har läkt ut och är återbördad till flocken. Lotta - Aktinos 2 - öppnade vi bölderna på och rengjorde med jodopax. Får spruta dagligen. Vittran - Aktinos 3 - fångades in och sattes ihop med Lotta, hennes böld rensades och hon fick sin första spruta.

Madicken är fri från fluglarver och verkar inte ha feber längre. Stina pigg också. Kersti trodde de hade kastat och vi hittade mycket riktigt efterbörd i fållan. Var fostren tagit vägen vet vi ej; de kan ha kommit ut och blivit tagna av räv eller fåglar, eller också kommer de efter hand. Det är inga fullgångna lamm, utan ganska små foster.

Kajsa och Björk fick sina klövar kollade och provtagna. Förhoppningsvis får vi svar i dag. Kersti tyckte det såg ganska bra ut, men vi får se. Troligen är det inte den fruktade fotrötan, utan bara klövspaltseksem, som är mycket enklare att bota. Verkade inte sannolikt att fotrötan skulle komma sådär, när vi har haft fåren ett år och inget klövproblem dykt upp, och inga främmande får har varit i närheten av dem.

Ja, nu känner vi oss lite lugnare och har lite tillförsikt igen.

Så måste jag bara komplimentera Linda för den utsökta dykningen efter Vittran igår! Vi höll på och försökte fånga in tackan (här skulle det kunna stå tackfan) i ungefär en och en halv timme. Det gick bara inte att överlista henne. Och hon visste så väl, att det var henne vi var ute efter. Bambi gick som limmad bredvid oss hela tiden och tiggde godis, men inte Vittran inte. Till slut blir man helt galen och önskar sig tio border collies, och då minsann yppade sig ett tillfälle att nå tackan ifråga. Ja, nå och nå, Linda kastade sig ett par meter kanske och tog nacksving (tacksving?) på Vittran och landade på fåret med ansiktet någon decimeter ifrån en hög med fårskit... Sen bar vi henne genom hela hagen och petade in henne i Volvon för vidare transport till sjukbostaden.

Finns det herdestavar med teleskoparm? Blåsrör?

Ett aktinosfall till i hagen - skygga vita Vittran... I em kommer veterinär Karin ut med ny utrustning för koll av klövar. Efter det får vi fatta beslut om hur vi ska agera. Om vi ska flytta fåren till ett helt annat bete, eller bara till hagen bredvid. Om vi ska försöka göra ett eget fotbad, eller låna Nöbbles ko-fotbad. Om vi ska släppa tillbaka vårt första aktinosfall Stolly till flocken och plocka in Vittran, som måste behandlas. Våra isoleringsceller har tagit slut...

Linda hade ett förslag på hur vi ska kunna tjäna pengar på våra sjuka får; man förlägger en del av veterinärsutbildningen till Lilla Lamm helt enkelt, så får studenterna frossa i olika fårsjukdomar...

Förutom våra två aktinosfall (Stolly och Lotta), så har alltså lammet Björk en släng av klövspaltseksem. Detta hänger förmodligen ihop med aktinosbakterierna som funnits i hagen och kan sätta sig i klövarna också. Vid en genomgång av i princip alla tackor och lamm, var det en tacka som hade eksem och det var Kajsa.

Om någon utomstående skulle kastat ett öga i fårhagen i lördags, hade denne någon förmodligen trott att vi var spritt språngande galna. Vi fångade in tacka efter tacka, satte henne på ryggslutet - som man gör vid klippning - och sniffade på klöv efter klöv. Det är svårt att se på blöta och smutsiga klövar om där är eksem, men lukten avslöjar det man inte ser. Nu idag kommer veterinären ut och tittar på Kajsa och ger oss råd hur vi ska gå tillväga; det blir förmodligen fotbad för hela surven och därefter rent bete på en icke använd bit av hagen. Där får de gå några veckor tills bakterierna försvunnit i gamla hagen, varefter de kan återgå till denna. En starkt bidragande orsak till klövspaltseksemet är denna ständiga blöta, som gör att bakterierna trivs alldeles utmärkt.

Inte nog med aktinosen och klövspaltseksem... I lördags, när vi var klara med klövsniffningen, passade vi på att rensa bort växtlighet under eltråden och fixa till stängslet på sina ställen. Då fick vi se att både Stina och hennes dotter Madicken hade flytningar. Igår tog vi tag i detta och gick igenom mor och dotter, som blev betäckta av Bonus i början av sommaren och skulle ha lammat i oktober. Förmodligen har de kastat bägge två och flytningarna kommer därav. Stina räckte det med att klippa ren i rumpan och tvätta med jodopax, så blev hon fin igen, men Madicken...

Madicken och hennes flytningar hade flugorna hittat. Och lagt ägg , som blivit larver. På hela rumpan, svansen, upp på ryggen... Vi fick ju fluglarvssanera en annan gammal tacka i september i fjol - Rosa - och det var ingen höjdare. Detta var än värre. Vi har ju rätt bra koll på våra får och ser till dem dagligen och umgås med dem, och ändå har vi inte sett att något var fel med Madicken. Vilket tyder på att det har varit en fullkomlig fluglarvsexplosion i det varma och fuktiga vädret.

För dem som aldrig sett ett fluglarvsangripet djur, så kan jag tala om att det är bland det vidrigaste man kan föreställa sig. Linda sa något om, att det är så jävla äckligt att man passerar något slags gräns och upphör att äcklas av det. Eftersom vi gick igenom samma grej i fjol, visste vi vad vi skulle göra. Klippa rent, ta bort alla larver och jodopaxa, och så avmaskningsmedlet Ivomec i munnen på tackan. Men på Rosa i fjol var angreppet begränsat till runt svansen och rumpan, men Madicken hade ju larver i pälsen på ryggen också, så det blev till att klippa hela den stora svarta tackan. Tack och lov är hon snäll och foglig om än rätt bufflig ibland, men nu var hon lite febrig och trött, så det gick fint att klippa henne.

Nyklippt och larvsanerad och skrubbad med jodopax fick hon sen ställa sig med mamma Stina i den uppsatta fållan gjord av stora trägrindar. I fållan bredvid parkerade vi Kajsa. Nu står de där och väntar på att veterinären ska kika på dem senare idag. Det går ingen större nöd på dem; de har regnskydd, hö och vatten och kompisarna i flocken går runt omkring. Det är ungefär vad ett får behöver.

Själva behöver vi en resa till Västindien...

Det behöver väl inte nämnas, att det regnade konstant medan vi höll på med alla våra fårövningar i helgen?

Vi kom på att hela sensommaren påminner om en fotbollsmatch där vi hela tiden fått jobba frenetiskt med att hålla rent framför det egna målet, men aldrig kommit över mittlinjen för att gå till anfall. Det uppstår hela tiden nya situationer som kräver omedelbar åtgärd. Denna helg skulle vi egentligen ägnat oss åt att stängsla och göra iordning i nya fårhuset, men det enda vi gjort där har varit att mata kattungarna...

Tack och lov har vi nära till garvet och ju tröttare vi blir desto mer skrattar vi. Visst, man får en viss sorts fårhumor, men när man sitter på knä i spöregnet och luktar på en uppochnedvänd tackas klövar - ja, vad sjutton ska man göra om inte skratta? "Livets väv är densamma, vare sig man nöter ut den skrattande eller gråtande." Dyngsura och totalt genomlortiga och fulla av blåmärken och skrapsår, påpekar vi för varandra, att "du har minsann en fläck på tröjan", eller "fan, nu bröt jag en nagel".

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott...?

Lilla Björk som haltat omkring i hagen infångades och undersöktes igår. En liten släng av klöveksem och så var det skjuts in i bilen för isolering av får nummer 3.


...och så byggde vi en ny liten hage så att vi lätt kan fånga in henne och hålla koll på de små klövarna.



Den här morgonen har spenderats i telefon konsulterandes Fårhälsovården (som jag helt oavsiktligt felstavade "Fårhälsoovården", i ett mail till Lill) och resultatet är att vi ska titta igenom alla fåren och om vi upptäcker fler, ska de provtas för att bestämma grad av katastrof.

Stora problemet:
Here we go again...
Stolly fick sista sprutan mot aktinosen igår kväll och sen skulle Lill "bara räkna fåren". Vad hittar väl Lill då? Inget dött får - tack och lov - men väl en Lotta med aktinosknölar. Då var det till att ge sig iväg, fånga in nämnda får och 10 grindar, åka till Lill med dessa i respektive kombibil. Raskt bygga dubbelstaket i Lills del av trädgården (som redan är fårhage) för att de två sjuklingarna inte ska smitta varandra, spruta Lotta med den medicin vi hade kvar till Stolly och sen gå hem och fundera på det här med friska och härdiga allmogefår. Skogsfår som ätit barr hela vintern, ska de inte tåla att äta vad som helst?

Nu ska vi strax åka ut i hagen och känna igenom alla de andra ordentligt.

Lilla problemet
Jag fick in en liten, liten snigel mellan tårna i pumpsen när jag klev omkring i granplanteringen och klippte sly till Douglas och Rosa. (Nä, jag orkade inte åka hem och byta kläder efter jobbet idag bara för att mata dem.)

Vid fårräkningen igår upptäckte jag att vår Björk, Gevalias dotter, var halt på ena frambenet. Björk är - liksom sin mor - ett skyggt får och vi har aldrig kunnat ta i henne. Nu var jag tvungen att titta närmare på den svarta snyggingen. Lock och pock med kross och äpplen funkade inte; mamma G. kom och åt, men inte dotra hennes. Studs studs åt höger och vänster. Till slut tänkte jag att jag får väl springa henne trött (haha) och hann precis börja då Bing oväntat kom till min räddning. Hon ställde sig helt sonika framför Björk och skulle lekstångas, Björk tappade koncentrationen och jag kastade mig fram och sög tag i rumppälsen (sluta fnissa Linda!) och höll fast för glatta livet. Nu ska man inte hålla fast får i ullen, men nöden har ingen lag. 

Jag hittade inga fel på klövar och ben, så hon hade nog bara stött sitt lilla ben. Hoppade glatt upp på en stor sten efter besiktning och Flytixning (fästingmedel), så hon är nog inte alltför lytt.

Sen hade ju alla får spridit ut sig i hela hagen, så själva räkningen drog ut på tiden. Jag misstänker att det är något slags inverterad kollektiv bestraffning när de gör så - fåren straffar en för att man misshandlat ett av dem...

En vanlig måndagkväll; Hem från jobbet, byta kläder. Jag hade kjol idag på jobbet och vill ju inte riskera att tistlarna i hagen repar strumpbyxorna. Tänkte att jag räknar fåren lite snabbt och matar kattungarna och är hemma i tid för att natta barnen och så kan jag hålla Stolly för sprutan och sen är det klart för ikväll. Har jag inte lärt mig någonting? Det finns inget enkelt eller förutsägbart i fårvärlden. Bäst som jag matar kattungar ringer Lill och säger att det är 15 balar halm på väg. Hur komiskt är inte det? Jaha, men då pillar jag väl in dem då. Rundbalar.
Det gick trots allt bra och nu har vi fårens "sängkläder" klara för i vinter. Det var fin halm från vår förra hyresvärd, Nöbble Gård som förhoppningsvis inte är av typen trassla in sig i ullen.
Kattungarna ja, Selma är fortfarande Selma men - och det hade slagit både Lill och mig - Gustav måste nog heta Fröding.

Händerna ömmar, fingrarna, nacken, ryggen, armarna, låren, utanpå revbenen...

Ja, vi satte igång med stängslingen i lördags alltså. Hann med ca en tredjedel av fårens vinterhage, ungefär nittio meter. Stolpe varannan meter. Den ena håller stolpen rak och den andra står på ett uppochnedvänt tappkar och dunkar med klubban. Gummiklubban väger fem kilo. Stolparna är 1.80 långa. Lägg ihop dessa odiskutabla fakta och man får i slutändan - träningsvärk.

Förra året, när vi var noviser på femkilosklubban, var vi livrädda att den som slog skulle missa och knäcka händer eller armar på stolphållaren. Nu föresvävar oss inte ens tanken. Fast Linda höll på att krossa sina egna knäskålar en gång och jag blev så trött i armarna att klubban bara gick åt vänster hela tiden, med påföljd att stolpe efter stolpe sprack på just vänstersidan...

Och lilla C., som bara är två och ett halvt, vimsade omkring och skulle prompt vara i brännässlorna, när hon inte fick bära omkring på kattungen Gustaf. Sen gick hon omkring och kände på varenda stolpe med tvåhandsfattning, att de satt fast ordentligt. Det gjorde de.

Kattungarna har alltså fått namn nu - Selma och Gustaf (Lagerlöf och Fröding). Inte så fåraktigt, men nog så värmländskt. Morrar vildsint när de får burkmat och leker och smyger i lagården och verkar må så bra så.

Övriga i Lilla Lamm ingående djur verkar också må bra. Stolly gillar inte sin dagliga spruta, men nu är det bara tre dagar kvar. Sen får hon vara kvar några dagar för att se att bölderna inte kommer tillbaka, innan hon får återvända till flocken.

Och vi får väl vila våra kroppar några dagar inför nästa stängslingsetapp.