Lilla Lammtävling i KalmarPosten
Idag kommer KalmarPosten ut och enligt säker källa (en anställd på Kalmarposten) så är två av bilderna vi tog häromveckan med i en läsartävling. Jag har inte sett den själv men det är en bildgåta innehållande Charlie Brown i olika situationer.
Stewarts och fårskallarna
Idag var hela familjen Stewart och hälsade på fåren. Vi har nyligen läst Gittan och fårskallarna och lärt oss att får älskar citronläsk, kex och gamla plåster men att det också går bra med kaksmulor och sandig aprikos. För er som inte läst boken av Pija Lindenbaum; skaffa ett barn i fyra-femårsåldern som alibi och läs högt! Mycket rolig bok.
Ida spanar in aprikosen
Med två barn och en icke fårvan man med i hagen blev räkningen av fåren inte direkt lättare. Det lilla barnet ylade, det större barnet sprang omkring och undrade vilken av småbaggarna det var som bet henne i näsan sist vi var där och mannen - ja, inte var han mycket till hjälp:
Till slut hade jag fått koll på alla och drog en lättnadens suck. Fåren var som i boken, "...jättesvettiga och sladdriga får..." och de flesta låg ju i skuggan och pös. Gevalia med sina två lamm gick som vanligt för sig själv i höga gräset och Rosa och Vildvittran sprang en sväng runt dungen men kom snabbt in i skuggan igen. Pims låg utsträckt på fårvis och hade det skönt.
Näsbitarbaggen Gummitarzan vilade huvudet på en sval sten och laddade för nästa bus.
En härlig stund i med våra underbara får var till ända och innan vi åkte gjorde vi som Gittan i boken: pussade deras torra nosar. "Hulim-skulim, piper fåren och snusar i luften. För nu vill dom leta efter mat."
(Gittan och fårskallarna, Pija Lindenbaum 2001, Rabén & Sjögren bokförlag)
Ida spanar in aprikosen
Med två barn och en icke fårvan man med i hagen blev räkningen av fåren inte direkt lättare. Det lilla barnet ylade, det större barnet sprang omkring och undrade vilken av småbaggarna det var som bet henne i näsan sist vi var där och mannen - ja, inte var han mycket till hjälp:
Till slut hade jag fått koll på alla och drog en lättnadens suck. Fåren var som i boken, "...jättesvettiga och sladdriga får..." och de flesta låg ju i skuggan och pös. Gevalia med sina två lamm gick som vanligt för sig själv i höga gräset och Rosa och Vildvittran sprang en sväng runt dungen men kom snabbt in i skuggan igen. Pims låg utsträckt på fårvis och hade det skönt.
Näsbitarbaggen Gummitarzan vilade huvudet på en sval sten och laddade för nästa bus.
En härlig stund i med våra underbara får var till ända och innan vi åkte gjorde vi som Gittan i boken: pussade deras torra nosar. "Hulim-skulim, piper fåren och snusar i luften. För nu vill dom leta efter mat."
(Gittan och fårskallarna, Pija Lindenbaum 2001, Rabén & Sjögren bokförlag)
Fårlitteratur
Såsom varande fårägare bör man ju tröska igenom befintlig litteratur om detta djur. Och det har vi gjort. De klassiska fårböckerna - Sjödin m fl - har vi i vår ägo och använder som uppslagsverk. (Fast ack vad sällan vi egentligen hittar det vi söker efter!)
Men det finns inte bara facklitteratur om får, utan även en hel del skönlitteratur! Och vi har börjat nagga i kanten på fårromanerna. Till exempel finns en relativt ny "deckare" av en ung tyska, Leonie Swann, som heter Glennkill. En fårflock hittar sin herde mördad en dag och beslutar sig för att ta reda på vem som begått dådet. Själva berättelsen är väl halvdan, men beskrivningen av fåren är mycket underhållande! Alla som har haft en mindre skock får kommer att skratta igenkännande och börja se på sina får med andra ögon. Vi tänker i alla fall börja med högläsning för våra värmlandsfår, när vi tar in dem från sommarbetet, för det tycker får om, det står i Glennkill.
Idag har jag börjat läsa en finsk författare, Veikko Huovinen, som skrivit Fårätarna. Min kollega Ylva, som kör biblioteksbussen, rekommenderade den till alla som gillar får. Två män ger sig ut på en odyssé enkom för att stjäla får och äta upp. Författarens förord lyder som följer:
Detta är berättelsen om två fårätare och deras resa i Finland en augustimånad. Och det är också en rapport om hur samtalen gestaltar sig mellan två människohannar, när de kastat loss och diskuterar aktuella spörsmål och den "primära frågan". Detta är dessutom en hyllning till fåren, som har ett utomordentligt smakligt kött.
Jämför med den rikliga förekomsten av får för decennier sedan ligger dagens fåravel i träda, även om man kan skönja tecknen på en bättre framtid. I alla händelser får man leta efter en fårstek i tio affärer, och hittar man en liten slamsa till sin kålsoppa är det bra.
Knappheten på fårkött är orsaken till hjältarnas desperata handlingar i denna bok. Läsaren må förlåta de olyckliga gossarnas fuffens utanför det lagbundna samhället. Må denna bok för sin del också utgöra startskottet för den finska fåravelns nya uppsving. Kanske vi redan om ett par år får uppleva att det finns rikligt med fårkött på butiksdiskarna. Och då lägger en annan helt av med att äta ko och oxe.
Ja, hur det gick med den finska fåraveln efter att boken utgivits 1973 har jag inte en susning om. Men jag kan lugnt säga, att jag aldrig tillförne stött på en roman skriven i ett sådant syfte...
Men det finns inte bara facklitteratur om får, utan även en hel del skönlitteratur! Och vi har börjat nagga i kanten på fårromanerna. Till exempel finns en relativt ny "deckare" av en ung tyska, Leonie Swann, som heter Glennkill. En fårflock hittar sin herde mördad en dag och beslutar sig för att ta reda på vem som begått dådet. Själva berättelsen är väl halvdan, men beskrivningen av fåren är mycket underhållande! Alla som har haft en mindre skock får kommer att skratta igenkännande och börja se på sina får med andra ögon. Vi tänker i alla fall börja med högläsning för våra värmlandsfår, när vi tar in dem från sommarbetet, för det tycker får om, det står i Glennkill.
Idag har jag börjat läsa en finsk författare, Veikko Huovinen, som skrivit Fårätarna. Min kollega Ylva, som kör biblioteksbussen, rekommenderade den till alla som gillar får. Två män ger sig ut på en odyssé enkom för att stjäla får och äta upp. Författarens förord lyder som följer:
Detta är berättelsen om två fårätare och deras resa i Finland en augustimånad. Och det är också en rapport om hur samtalen gestaltar sig mellan två människohannar, när de kastat loss och diskuterar aktuella spörsmål och den "primära frågan". Detta är dessutom en hyllning till fåren, som har ett utomordentligt smakligt kött.
Jämför med den rikliga förekomsten av får för decennier sedan ligger dagens fåravel i träda, även om man kan skönja tecknen på en bättre framtid. I alla händelser får man leta efter en fårstek i tio affärer, och hittar man en liten slamsa till sin kålsoppa är det bra.
Knappheten på fårkött är orsaken till hjältarnas desperata handlingar i denna bok. Läsaren må förlåta de olyckliga gossarnas fuffens utanför det lagbundna samhället. Må denna bok för sin del också utgöra startskottet för den finska fåravelns nya uppsving. Kanske vi redan om ett par år får uppleva att det finns rikligt med fårkött på butiksdiskarna. Och då lägger en annan helt av med att äta ko och oxe.
Ja, hur det gick med den finska fåraveln efter att boken utgivits 1973 har jag inte en susning om. Men jag kan lugnt säga, att jag aldrig tillförne stött på en roman skriven i ett sådant syfte...
