Lilla Lamm

Veronica och Elma i fårhagen. Caramelle, Eucalyptus, Emser, Ecco och några till vill vara med.

Samma gäng och Emil också.

Elma, Emil o Ecco

Elma o Ecco

Två av våra brunvita skäckar. I hinken finns mineraler, som lammen gillar hårt. Själv skulle jag ha svårt att äta sand, som det ser ut som...

Här är lilla Ellips - son till Choklad. Föddes inatt vid fyratiden.

Eftersom vi kommer att få rätt många lamm i år (förhoppningsvis) kommer vi att ta andra delen av fårhuset i anspråk och ha lammtackorna där. I helgen började vi så smått förstärka befintliga "väggar"/avdelare och sätta nät. Vanligt fårstängsel kan de små ta sig igenom, så vi tänkte sätta hönsnät, men till slut blev det kycklingnät. Så i år kan lammen vara hur små som helst...
Vi blev rätt fulla i fniss när vi hasade omkring på våra knäskydd av halm i kylan; undrar om några andra snickare hade godtagit det?

Nu har vi hittat vår nya avelsbagge. Han kommer från Jan och Annika i Osby (där vi köpte får 2007) och han är vit med fina, kraftiga horn. Hans syskon är tydligen oerhört kulörta; inte en är den andra lik. Till skillnad från våra lamm -10, som alla är svarta eller bruna (utom Darwin, som är vit med svarta prickar).

Så det ska bli roligt att se hur våra lamm kommer att se ut våren -11!

Nu har bagglammen - alla utom Lilleman i min trädgård -  flyttat hemifrån. Bara Dott, som är mamma till bröderna Dip och Depp, blev lite bekymrad när hennes söner lastades in i hästtransporten. Men det var inget som inte gick att bota med lite spannmålskross.

Dott och Pims borde vara mest tacksamma för att bli av med sina "små". Deras bagglamm är lika stora som de själva och det är en syn när Dip och Depp diar stackars Dott samtidigt. Med horn.

Baggarna fann sig snabbt tillrätta i den nya hagen och började genast beta. Ingen ropade på mamma. Kanske blir ikväll vid läggdags.

Det finns ett elixir som heter lammtonic, som man ger till kraftlösa lamm för att gjuta liv i dem. Det är svindyrt och vi har använt det någon gång på något svagt lamm.

Men denna gång refererar rubriken till en annan tonic, i och för sig inte helt billig den heller.

Lilla Varböld, som skulle "opereras" i fredags; hennes böld började läcka under natten till torsdagen. Jag ringde Kersti som sa, att det var nog så att nålsticket vid provtagningen hade gjort en kanal där varet kunde komma ut. Bra, det var bara att hålla kanalen öppen, så att varet hade ett utlopp.

Sagt och gjort. Men så i lördags kväll var bölden mogen att komma ut helt och hållet - jag besparar er detaljerna - och naturligtvis hade jag inget Jodopax eller liknande hemma. Däremot hade jag en flaska Bombay Sapphire gin som jag skvätte på såret. Ibland har nöden ingen lag.

Tydligen funkade detta utmärkt, för såret såg bra ut idag och den lilla var mycket pigg och glad.

Själv föredrar jag att blanda andra vätskor i min gin...

Var glad att det inte är ljud till bilderna ovan!

En del vilar sig i form.



Andra leker tåg...


Full fart i kvällssolen



Tant Tofs är som vanligt inte sen att haka på


Hon delar gärna med sig av sina bästa tips


Bildbevis på att Dixie & Dumle faktiskt får dia (OK då, det är taget med höghastighetskamera:-)


Dompan har inga problem med näringsintaget. Han är ett STORT lamm.

Småttingarna har alltså fått ny adress: Lilla Lammhuset.

Underbart skönt.

Inget kiss. Inget bajs. Ingen trängsel. Inga stängda dörrar. Inget tramp av små klövar. Inget högljutt bräkande.

Nu kan inte småttingarna irra omkring på stora tomten ensamma, när jag jobbar. Sålunda skulle jag göra en liten inhägnad på ca 6x6m, som de kunde lufta sig i medan jag förtjänade mitt levebröd.

Tager en del av mitt gamla fårnät och rycker upp med stolpar och flyttar till rätt ställe. Ganska otympligt med 10 meter nät och 5-6 stolpar à 180 cm.

Till på köpet är jag gravt förkyld och armar och ben är spaghettiartade, helt utan kraft. Huvudet fullt av snor. Humöret på topp redan från början.

Det första som händer är att jag fastnar i rosenbusken.

Efter att ha slagits med nät och stolpar och lyckats portionera ut sträckan på de futtiga meter det gäller, ska jag då spetta hål och få dit stolparna. Spetta går bra, om än kraftlöst, men jag skadar mig inte i alla fall.

Stolparna är alltså 180 cm långa, dvs någon centimeter längre än jag. Jag behöver ha något att stå på. Hittar en trälåda, om än något klen, men om jag står på kanterna funkar det.

Upp på lådan, upp med klubban (som väger 5 kilo; i detta förkylda läge ca 12 kilo). Nu måste jag hålla stolpen med ena handen och slå med den andra spaghettiarmen. Går sådär bra.

Hur eller hur får jag ner några stolpar någorlunda. Lammen har jag fått sätta in i lagården, då de hela tiden virrade omkring vid mina fötter på ett livsfarligt sätt. Lammen bräker fruktansvärt mycket och högljutt och är enerverande; jag har ont i huvudet av förkylningen allaredan. Till slut måsta jag stänga dörren om dem, för jag står inte ut.

Nu ska jag slå ner stolpar under päronträdet. Nu slåss jag med de mest illvilliga pärongrenar, fastnar med glasögon, fastnar med mössa (kallt och blåsigt), fastnar med stolpen, fastnar med nätet, fastnar med jackan, fastnar med klubban.

Det går sådär bra.

När jag är som mest förbannad går mina kängor rakt igenom lådhelvetet jag står på, varpå jag raskt börjar straffa lådan genom att slå sönder den med 12-kilosklubban.

Haha - jag undrar hur många som skulle ha känt igen sin bibliotekarie i det ögonblicket...

Till slut har jag i alla fall fått upp det förnicklade stängslet någorlunda. Släpper ut illbattingarna. Det dröjer inte länge förrän den lilla Spindelmannen elegant hoppar igenom en av de minsta maskorna... Hur faans liten kan man vara???

Kör till det stora fårhuset och hämtar mer stängsel. Sätter upp detta stängsel också, så att maskorna går omlott. Mycket bra. Ogenomträngligt. Tills Spindelmannen - om än med viss möda nu - tar sig igenom även detta.

Får låna kycklingnät av grannen med gården och har nu ikväll satt upp detta.

Vilken dag som helst kommer kommunen och slamtömmer min brunn, som är bredvid lammhagen. Undrar jag vad de ska tro om mina små lamm som har tredubbelt stängsel.

De vågar nog inte gå i närheten av dem i alla fall.

Ja, det trodde vi väl aldrig, att lilla Diva skulle överleva. Hon var ju helt slapp och lealös med huvudet hängande och slängande; instoppad innanför min teddyfodrade jackskjorta, som var allt jag fått på mig förutom jeans och t-shirt, när jag kastade mig iväg till fårhuset. Säkerhetsbältet hade jag utanpå lammet, så det hjälpte till att hålla fast henne. Hela min vänstersida var nerkissad - kallt och blött och luktade fult.

Sen körde jag - ganska snabbt - till veterinärstationen, där den enda skylten som fanns var "Klövdjur får ej medtagas". Knackade på fönstret och pekade på Diva och en veterinär log och vinkade in oss. Han gav alltså B-vitamin och sockerlösning, men hade inte stort hopp. Hon andas knappt, sa han, efter att ha tagit bort stetoskopet.

Hon var verkligen som död. Jag hade stannat då och då på vägen till veterinären för att kontrollera att hon levde. Såg för min inre syn hur jag blev stoppad av polisen, utan körkort, men med ett dött lamm innanför skjortan. Men jag hade i alla fall bälte...

När jag bad om faktura, sa den snälle veterinären - som jag inte ens vet vad han heter - att äh, inte skulle de gå omkull för lite B-vitamin och sockerlösning. Han var nog ganska övertygad om att Diva skulle dö.

Precis när vi kom till avfarten till Rockneby kände jag hur hon rörde på sig, visserligen pyttelite, men ändå. Och under dagen kvicknade hon till och reste sig till slut, men var ostadig och i två dagar var hon alldeles simmig i blicken. Idag söndag är hon inte helt återställd, men betydligt piggare och med klarare blick.

Två andra lamm bor ju också hos oss. Den ene skriker hela tiden han inte ser mig, men den andra är rätt rar. Hundarna, katterna och jag tar vår tillflykt till ena halvan av huset, så får lammen rumstera i den andra. Tyvärr är köket och badrummet i deras ända...

Assar - katten med snuva - är helt fascinerad av lammen. När Diva var ensamt lamm här hemma, var han med henne överallt. Med uppburrad päls, stor svans och mycket svarta ögon, men helt fredlig i övrigt. Hans bror ser dock mer ut som han vill äta upp småttingarna.

Ett litet pyssel är det att se till att var och en äter upp sin mat - och bara sin egen mat. Abbe måste hållas borta från Assars mat, Millie och Majka måste hållas borta från långsamätaren Lassies skål, Abbe måste också hållas borta från hundarnas käk, så länge den står och sväller, hundarna måste hållas borta från lammens spannmålskross...

Fast det är rätt gulligt när alla tre små lammen travar efter en vart man än går; det lilla trampet av klövar. Alla tre stod så fint på rad, när jag kom in i köket imorse.

Just nu har Diva dispens att vara i människo- och hundzonen och ligger under filten bredvid mig i soffan. Hon är fortfarande trött efter pärsen i fredags; det tar nog tid innan hon återhämtat sig helt.

Men att hon fortfarande lever, det får nästan betecknas som mirakulöst.

Äntligen har våren kommit på riktigt. Snön är (ganska) borta och vårblommor tittar upp.

I lammhuset har ensilagen kommit in igen, efter ett tvåveckors uppehåll då fåren fått hö. Tackorna fröjdade sig mycket när de förstod att de skulle få "grönt" igen och det bräktes och klättrades på grindar. Småttingarna fattade väl ingenting, men likväl bräkte de, mest för att mammorna bräkte.

De sista instängda - Caramelle med lammen Dixie och Dumle - fick komma ut till resten av flocken imorse. Dixie har tagit sig såpass bra, att hon klarar sig bland de andra lammen och tackorna. Hon och brorsan följde mamma så fint till ensilagebalen och passade på att dia medan Caramelle njöt av maten.

Vårt första flasklamm Diva fick sällskap av vårt andra flasklamm Decibel, som bott med lille Deli hos Lindas föräldrar någon vecka. Decibel och Deli flyttade till egen lya i fårhuset i söndags morse, men Deli var inte riktigt mogen att bo i där och fick återbördas till Kerstin och Lennart imorse. Decibel däremot ville ut till de andra småttingarna, så nu delar hon och Diva på lammbaren och förser sig själva när de är sugna. 

Igår eftermiddag välte jag omkull de sista tackorna och klippte klövarna på dem, så nu är de pedikyrerade inför utsläppandet. Bara Choklad återstår; jag ville inte stressa henne, ifall hon nu är dräktig. Hon borde lamma snart; det är fem dagar sen någon lammade senast.

Diva är en liten överlevare. Vi har sett hur hon nalkas både mamma och andra tackor bakifrån och hinner få i sig några droppar innan tackan ifråga märker vad som sker och buffar bort henne. När jag klippte Bettans klövar passade Diva på att förse sig, medan tackan låg på sidan och inte kunde försvara sig. Hon tog några ordentliga klunkar, fast egentligen var hon nog rätt mätt, för hon hade precis tankat lammnäring.

För tillfället är fåren instängda i lagården pga av att det är så klafsigt ute, rena gyttjan och stora sjöar. När det blivit torrare ska vi ställa iordning lammhagen, där ingen gått på två år, så de får gå ut i solen igen. Vi gjorde iordning den redan i höstas, men vintern har demolerat det mesta.

Igår hade Linda vernissage på sin fårutställning - Får jag?!! - på sitt fik. Några får har fastnat på bloggen www.fikochbutik.blogg.se .

http://www.dn.se/nyheter/sverige/djurens-halsa-riskeras-nar-bete-utomhus-slopas-1.1064030

http://svt.se/2.33831/1.1864828/har_planteras_embryon_in_i_svenska_far?page1851421=2


Jaha.

Lamm som aldrig kommer att få gå ute och som föds upp i en rasande hastighet på kraftfoder och slaktas vid 4 månaders ålder istället för 6.

Tackor som får embryon inopererade för att fixa till en för Sverige ny fårras.

Allt för att få djuren att producera mer och öka LÖNSAMHETEN.

Pengar, pengar, pengar.

Man kan ju tänka sig vilka lamm som smakar bäst - de som gått inne och forcerats fram på kraftfoder eller sådana som vi har, som gått ute på bete mellan april och slakten i november... Och vilka som mått bäst.

Jag är glad och stolt över att vara reaktionär i dessa fårsammanhang. Och tacksam för att det finns människor som uppskattar det vi står för och det vi gör och köper våra produkter, även om de är dyrare än större lammproducenters.

I Lilla Lamms lilla lammproduktion är läget som följer:

I förrgår natt lammade vår näst sista tacka - Bakis. Just denna natt var Lindas man bortrest och eftersom Linda inte kunde lämna sina barn ensamma för midnattskollen, tog jag den. Naturligtvis var det lamning på gång, vattnet hade gått och väntan började.

Ett par klövar stack ut och början på ett stort huvud. Sen tog det tid, för det var ett stort bagglamm som skulle ta sig ut. När han väl var ute, var jag tvungen att ta ett kort på honom och skicka till Linda. Orsak: han var vår första - och enda? - skäck. Vit med svarta fläckar. Darwin.

Plups dök en ny klöv upp, nästan omedelbart efter att Darwin ramlat ut. Snabba ryck, bra jobbat Bakis!

Sen vänta. Och vänta. Och vänta. Jag blev tröttare och tröttare och tröttare. Och frös mer och mer. Ingenting hände. Tackan krystade inte ens. Slickade Darwin, gick lite, slickade Darwin, åt lite, slickade Darwin...

Efter en timme var jag tvungen att köra en sväng för att inte somna. Efter nästan en och en halv timme hade det kommit en nos bredvid klöven, men bara en klöv fortfarande. Jag kände efter, men kunde inte hitta någon mer klöv. Det var bara ett huvud och en klöv, vilket innebar att det andra frambenet låg längsmed sidan av lammet. Bakis krystade fortfarande inte och kom inte att göra senare heller.

Vad göra? Tvätta tackan i rumpan, tvätta lammet, tvätta armarna och försöka peta in lammet igen och dra fram benet? Utan assistens. Inget bra.

Tack och lov är lamm så böjliga och smala när de föds, så jag kunde dra ut tackan trots benet. Inte helt lätt, men till slut damp Dussin (vår 12:e tacklamm) ut. Hon var ganska matt efter att ha legat så länge på väg ut, men återhämtade sig kvickt och ställde sig upp på alla fyra utan problem. Jag var lite orolig att högerbenet skulle vara konstigt, eftersom det legat klämt så länge och jag fått dra ut henne, men det var normalt.

Så nu väntar vi bara på att Choklad ska lamma, om hon nu ska lamma. Efter det slipper vi nattvaken i alla fall, vilket ska bli skönt.

Mycket jobb återstår, men det kan vi förhoppningsvis sköta dagtid.

Famous last words.

Det första man får göra när man kommer till fårhuset är att mata Divan, annars får man inte en lugn stund och man riskerar att bli döv på kuppen och samtidigt att trampa ihjäl henne, för hon är runt benen på en hela tiden.

Kross vill alla ha och det talar de om. Med besked. Varje inburad lammtacka ska ha sin ranson och de lösa mammtackorna ska ha sitt och så ska de olammade ha sitt. (Bolly, som veterinären fick förlösa och som blödde rätt kraftigt och fick penicillin, var hängig ett tag. Hon hade inga flytningar och ingen feber dock, men har inte haft någon aptit, bara ätit lite hö ibland. Men igår började hon äta kross igen med god aptit - härligt att se!)

Sen får man ta sig upp på loftet och hämta hö. Vi har stora säckar vi tar höet i. Med dem i handen får man klättra uppför en stege och sätta upp ena foten, ta tag i en järnten och häva sig upp sista biten. Det är rätt spännande när man har ont i ryggen; verkligen värsta övningen. En vacker dag ramlar jag väl ner. Är det dagsljus är det lätt att fånga höet, men är det mörkt och man har ficklampa blir det mer avancerat. Då ser man inte var de olika pallarna höet ligger på börjar och slutar, utan man får gå lite på känn.

Nerför stegen, upp med hösäcken över axeln och sen får man glatta iväg på isen och över stenskravlet och lyfta säcken över huvudet för att kunna komma igenom en smal passage in i fårhuset. När man kommit så långt, har tackorna lagom ätit upp sin krossranson och kan få sitt hö. Även detta får man naturligtvis dela ut till alla kategorier av mammor, och ingen tacka ska ju äta av sitt eget hö, utan sticker in huvudet till grannen för att stjäla hö. Mycket roligare.

De äldsta lammen har faktiskt börjat plocka lite med höet och nappa åt sig lite kross ibland. Kul att se hur de utvecklas.

En som inte utvecklats så mycket är Caramelles lilla dotter Dixie. Liten var hon när hon föddes och dåligt med mjölk har mamma; det som finns snor brorsan Dumle. Idag stödmatade jag henne och Dumle, vilket upprörde Diva, som stod på andra sidan grinden och tyckte att det var skam att använda hennes nappflaska till Dixie och Dumle. Som tröst fick hon slatten. Småttingarna fick en nypa selen också, när jag ändå var igång.

Höet avklarat, så har turen kommit till vattnet. Har alla inburade och frigående får vatten? Är det is på? Har de bajsat i det?  Det blir lite spring med hinkar och vattenkanna innan alla har fräscht vatten.

Har alla tillräckligt med halm i sina boxar? Annars blir det till att strö.

Hela tiden medan man utför dessa sysslor får man se upp (så att man inte trampar på ett lamm) och kryssa mellan nyfikna och hungriga tackor. Ett evigt klättrande över grindar är det också, ofta med händerna fulla.

Sen kan man - om man inte ska störta iväg till jobb eller annat - sätta sig en stund och bara njuta av lammshowen. Roligast är Divas bror Dompan, som är någon sorts Duracell-lamm på speed. En stadig bit, full av energi och en riktig retsticka mot tackorna.

Nu är ganska många lamm utsläppta med sina mammor, så det är en riktig liten cirkus i lammhagen. Mycket njutbart!

Tre saker kan vi se att lammen har ärvt efter pappa Hampus:

1. Alla lamm har blivit enfärgade svarta eller bruna (med diverse vita tecken oftast)
2. Alla bagglamm har haft rejäla hornknoppar när de föddes
3. Lammen klättrar på allt, inklusive sina mödrar (vi har aldrig haft sådana lamm förut, bara sett roliga bilder på lamm som står/ligger på mammas eller pappas rygg)

Innan man lämnar fårhuset brukar Diva få en sista slurk av Pontus lammnäring.

Tystnaden har lägrat sig i flocken och man kan åka därifrån med gott samvete och syssla med något helt annat några timmar. Det är rätt slitsamt, speciellt när man inte får sova; vi är ganska väck i huvudet både Linda och jag just nu. Fast nu är det bara två tackor till som ska lamma, sen är det i alla fall slut på vaknätterna.

Och vara utan våra får - det vill vi verkligen inte.