Lilla Lamm

Linda hade ett förslag på hur vi ska kunna tjäna pengar på våra sjuka får; man förlägger en del av veterinärsutbildningen till Lilla Lamm helt enkelt, så får studenterna frossa i olika fårsjukdomar...

Förutom våra två aktinosfall (Stolly och Lotta), så har alltså lammet Björk en släng av klövspaltseksem. Detta hänger förmodligen ihop med aktinosbakterierna som funnits i hagen och kan sätta sig i klövarna också. Vid en genomgång av i princip alla tackor och lamm, var det en tacka som hade eksem och det var Kajsa.

Om någon utomstående skulle kastat ett öga i fårhagen i lördags, hade denne någon förmodligen trott att vi var spritt språngande galna. Vi fångade in tacka efter tacka, satte henne på ryggslutet - som man gör vid klippning - och sniffade på klöv efter klöv. Det är svårt att se på blöta och smutsiga klövar om där är eksem, men lukten avslöjar det man inte ser. Nu idag kommer veterinären ut och tittar på Kajsa och ger oss råd hur vi ska gå tillväga; det blir förmodligen fotbad för hela surven och därefter rent bete på en icke använd bit av hagen. Där får de gå några veckor tills bakterierna försvunnit i gamla hagen, varefter de kan återgå till denna. En starkt bidragande orsak till klövspaltseksemet är denna ständiga blöta, som gör att bakterierna trivs alldeles utmärkt.

Inte nog med aktinosen och klövspaltseksem... I lördags, när vi var klara med klövsniffningen, passade vi på att rensa bort växtlighet under eltråden och fixa till stängslet på sina ställen. Då fick vi se att både Stina och hennes dotter Madicken hade flytningar. Igår tog vi tag i detta och gick igenom mor och dotter, som blev betäckta av Bonus i början av sommaren och skulle ha lammat i oktober. Förmodligen har de kastat bägge två och flytningarna kommer därav. Stina räckte det med att klippa ren i rumpan och tvätta med jodopax, så blev hon fin igen, men Madicken...

Madicken och hennes flytningar hade flugorna hittat. Och lagt ägg , som blivit larver. På hela rumpan, svansen, upp på ryggen... Vi fick ju fluglarvssanera en annan gammal tacka i september i fjol - Rosa - och det var ingen höjdare. Detta var än värre. Vi har ju rätt bra koll på våra får och ser till dem dagligen och umgås med dem, och ändå har vi inte sett att något var fel med Madicken. Vilket tyder på att det har varit en fullkomlig fluglarvsexplosion i det varma och fuktiga vädret.

För dem som aldrig sett ett fluglarvsangripet djur, så kan jag tala om att det är bland det vidrigaste man kan föreställa sig. Linda sa något om, att det är så jävla äckligt att man passerar något slags gräns och upphör att äcklas av det. Eftersom vi gick igenom samma grej i fjol, visste vi vad vi skulle göra. Klippa rent, ta bort alla larver och jodopaxa, och så avmaskningsmedlet Ivomec i munnen på tackan. Men på Rosa i fjol var angreppet begränsat till runt svansen och rumpan, men Madicken hade ju larver i pälsen på ryggen också, så det blev till att klippa hela den stora svarta tackan. Tack och lov är hon snäll och foglig om än rätt bufflig ibland, men nu var hon lite febrig och trött, så det gick fint att klippa henne.

Nyklippt och larvsanerad och skrubbad med jodopax fick hon sen ställa sig med mamma Stina i den uppsatta fållan gjord av stora trägrindar. I fållan bredvid parkerade vi Kajsa. Nu står de där och väntar på att veterinären ska kika på dem senare idag. Det går ingen större nöd på dem; de har regnskydd, hö och vatten och kompisarna i flocken går runt omkring. Det är ungefär vad ett får behöver.

Själva behöver vi en resa till Västindien...

Det behöver väl inte nämnas, att det regnade konstant medan vi höll på med alla våra fårövningar i helgen?

Vi kom på att hela sensommaren påminner om en fotbollsmatch där vi hela tiden fått jobba frenetiskt med att hålla rent framför det egna målet, men aldrig kommit över mittlinjen för att gå till anfall. Det uppstår hela tiden nya situationer som kräver omedelbar åtgärd. Denna helg skulle vi egentligen ägnat oss åt att stängsla och göra iordning i nya fårhuset, men det enda vi gjort där har varit att mata kattungarna...

Tack och lov har vi nära till garvet och ju tröttare vi blir desto mer skrattar vi. Visst, man får en viss sorts fårhumor, men när man sitter på knä i spöregnet och luktar på en uppochnedvänd tackas klövar - ja, vad sjutton ska man göra om inte skratta? "Livets väv är densamma, vare sig man nöter ut den skrattande eller gråtande." Dyngsura och totalt genomlortiga och fulla av blåmärken och skrapsår, påpekar vi för varandra, att "du har minsann en fläck på tröjan", eller "fan, nu bröt jag en nagel".

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott...?