Lilla Lamm

Sista paret ut döptes idag till Drama och Dahl. Vem kan lista ut kopplingen till mamma Choklads namn?

Vi har ju döpt alla lamm på D i år och försökt hitta namn som anknyter till mammans namn eller passar lammet i fråga.

Tex Bettans barn heter Dillberg och Dilba- Öhhh... helt utan anledning, förutom att Dillbergs är en bokhandel och Lill jobbar på bibliotek men det var så långsökt så det har vi inte ens tänkt på. Men ibland har vi lyckats som med Chutneys barn som heter Dukkah och Deli, Bollys (Bollinger) barn heter Dom Perignon och Diva, Cacaos lamm heter Daim. Caramelles heter Dumle och Dixie.

Nu så, denna senaste brillianta namngivning med inspiration från filmens värld.
Posta ditt svar som en kommentar och var med och tävla om en chokladkaka.

PS om någon vill göra anspråk på att ha vunnit "Vem lammar först"- tävlingen så kan jag meddela att den är inställd pga dåliga resultat från våra tävlande får. Klagomål skickas till Tofs och Bella, Ensilagebalen 1a, Fårhuset.

Bilder på några av våra 25 lamm:

Pims Dick & David (efter min man och hans brors smeknamn och andranamn)


Vackra Dina, dotter till Fläta.


Chutneys tacklamm Dukkah (döpt efter Stenvides kryddblanding)

Då var lamningsperioden över och det är dags att raka slutspelsskägget. Ja, det är väl så hockeyspelarna brukar göra: inte raka sig förrän allt är klart. Vi har haft vår variant och inte tvättat fårkläderna - inte av vidskepliga skäl -  men av rädsla för att tjockaste jackan och långkalsongerna och alla tjocka tröjor skulle hänga på tork en natt när det var dags för lammutryckning. Och några sådana har det ju onekligen varit den här perioden.

Ikväll kom jag hem och båda (människo-)barnen ville följa med till fårhuset. Det var redan på gränsen till försent men va fasen, jag skulle ju bara mata dem och vattna dem lite kvickt.

In i fårhuset och vad hittar vi väl där? En styck Choklad, färdiglammad med två små lamm som diade. Med vår ankomst blev det som vanligt en kakafoni av bräk och brak och de "stora" lammen yrade omkring och for runt den nya familjen så Choklad blev alldeles förvirrad. Lyckades med list och ganska mycket kross snabbt få in alla i ena fållan så att jag i lugn och ro kunde bädda årets sista lammbox.

Människobarnen hjälpte till att rulla rundbal och bära halm, kross, vatten och hö och var riktigt till nytta. Sen blev det lammgos så att till och med sexåringen fick nog när hon låg i halmen med fyra-fem lamm på sig.

Hem till slut, lååååångt efter barnens läggdags. Men va fasen, det är ju bara lamningsfinal en gång om året.

Ja, det trodde vi väl aldrig, att lilla Diva skulle överleva. Hon var ju helt slapp och lealös med huvudet hängande och slängande; instoppad innanför min teddyfodrade jackskjorta, som var allt jag fått på mig förutom jeans och t-shirt, när jag kastade mig iväg till fårhuset. Säkerhetsbältet hade jag utanpå lammet, så det hjälpte till att hålla fast henne. Hela min vänstersida var nerkissad - kallt och blött och luktade fult.

Sen körde jag - ganska snabbt - till veterinärstationen, där den enda skylten som fanns var "Klövdjur får ej medtagas". Knackade på fönstret och pekade på Diva och en veterinär log och vinkade in oss. Han gav alltså B-vitamin och sockerlösning, men hade inte stort hopp. Hon andas knappt, sa han, efter att ha tagit bort stetoskopet.

Hon var verkligen som död. Jag hade stannat då och då på vägen till veterinären för att kontrollera att hon levde. Såg för min inre syn hur jag blev stoppad av polisen, utan körkort, men med ett dött lamm innanför skjortan. Men jag hade i alla fall bälte...

När jag bad om faktura, sa den snälle veterinären - som jag inte ens vet vad han heter - att äh, inte skulle de gå omkull för lite B-vitamin och sockerlösning. Han var nog ganska övertygad om att Diva skulle dö.

Precis när vi kom till avfarten till Rockneby kände jag hur hon rörde på sig, visserligen pyttelite, men ändå. Och under dagen kvicknade hon till och reste sig till slut, men var ostadig och i två dagar var hon alldeles simmig i blicken. Idag söndag är hon inte helt återställd, men betydligt piggare och med klarare blick.

Två andra lamm bor ju också hos oss. Den ene skriker hela tiden han inte ser mig, men den andra är rätt rar. Hundarna, katterna och jag tar vår tillflykt till ena halvan av huset, så får lammen rumstera i den andra. Tyvärr är köket och badrummet i deras ända...

Assar - katten med snuva - är helt fascinerad av lammen. När Diva var ensamt lamm här hemma, var han med henne överallt. Med uppburrad päls, stor svans och mycket svarta ögon, men helt fredlig i övrigt. Hans bror ser dock mer ut som han vill äta upp småttingarna.

Ett litet pyssel är det att se till att var och en äter upp sin mat - och bara sin egen mat. Abbe måste hållas borta från Assars mat, Millie och Majka måste hållas borta från långsamätaren Lassies skål, Abbe måste också hållas borta från hundarnas käk, så länge den står och sväller, hundarna måste hållas borta från lammens spannmålskross...

Fast det är rätt gulligt när alla tre små lammen travar efter en vart man än går; det lilla trampet av klövar. Alla tre stod så fint på rad, när jag kom in i köket imorse.

Just nu har Diva dispens att vara i människo- och hundzonen och ligger under filten bredvid mig i soffan. Hon är fortfarande trött efter pärsen i fredags; det tar nog tid innan hon återhämtat sig helt.

Men att hon fortfarande lever, det får nästan betecknas som mirakulöst.

Just nu är det ingen ordning alls på lammeriet. Vi har haft ett flasklamm som ändå bott i fårhuset, ett hos mamma och pappa och sen ett till hos mamma och pappa. Häromdagen försökte vi släppa tillbaka de två till fårhuset men det slutade med att Deli låg i "dödsposition" på morgonen och snabbt fick återbördas till (min) mamma o pappa. Decibel var ändå pigg och kry och hade ju lammbaren tillsammans med Diva.

Igår morse hittade jag Diva, död trodde jag, men hon blinkade och bäade svagt. Efter veterinärkonsultation fick Lill köra henne till veterinärstationen där hon fick sockerlösning och B-vitaminspruta. Lill tog med henne till jobbet. Ett bibliotek inte som alla andra...


Hoppet för att Diva skulle överleva var inte stort men fram på dagen stod hon upp och åt med god aptit. På eftermiddagen fick hon ett återfall och var helt slapp och lealös igen. Mer B-vitamin, den här gången i form av pulvertillskott avsett för hästar men det var det bästa vi hittade.

Det var sedan tidigare bestämt att Lill skulle ha Deli hela lördagen eftersom mamma o pappa skulle iväg idag.

Lördag kväll och Lill har bestämt sig för att samla ihop alla flasklamm i köket hemma hos sig. Deli: liten, lös i magen men pigg, Decibel: pigg och glad men glömmer att äta om man inte pekar på nappflaskan, Diva: kraftigaste av flaskisarna men mystiskt sjuk.

Vi får se vilka som överlever natten. Eventuellt bara någon av Lills hundar.

Tidigare ikväll släppte vi ut gänget i lammhagen. Snövallen har äntligen smält bort utanför dörren och det har börjat torka upp. Det spritte lite i lammbenen men spralligast av alla var tant Tofs som var fullkomligt överlycklig att få komma ut.  Tyvärr började det mörkna så bilderna blev suddiga.

Jag ser dig!


Mammafåret och ungen


Pims med baggarna stor och liten



Tjorven i vårsolen

Kaninlamm

Duffy

Djurskyddet Sverige har gjort en intressant undersökning om konsumenter och maten de köper. Titta på undersökningen här:

http://www.djurskyddet.se/media/26274/analys%20och%20rapport.pdf

Äntligen har våren kommit på riktigt. Snön är (ganska) borta och vårblommor tittar upp.

I lammhuset har ensilagen kommit in igen, efter ett tvåveckors uppehåll då fåren fått hö. Tackorna fröjdade sig mycket när de förstod att de skulle få "grönt" igen och det bräktes och klättrades på grindar. Småttingarna fattade väl ingenting, men likväl bräkte de, mest för att mammorna bräkte.

De sista instängda - Caramelle med lammen Dixie och Dumle - fick komma ut till resten av flocken imorse. Dixie har tagit sig såpass bra, att hon klarar sig bland de andra lammen och tackorna. Hon och brorsan följde mamma så fint till ensilagebalen och passade på att dia medan Caramelle njöt av maten.

Vårt första flasklamm Diva fick sällskap av vårt andra flasklamm Decibel, som bott med lille Deli hos Lindas föräldrar någon vecka. Decibel och Deli flyttade till egen lya i fårhuset i söndags morse, men Deli var inte riktigt mogen att bo i där och fick återbördas till Kerstin och Lennart imorse. Decibel däremot ville ut till de andra småttingarna, så nu delar hon och Diva på lammbaren och förser sig själva när de är sugna. 

Igår eftermiddag välte jag omkull de sista tackorna och klippte klövarna på dem, så nu är de pedikyrerade inför utsläppandet. Bara Choklad återstår; jag ville inte stressa henne, ifall hon nu är dräktig. Hon borde lamma snart; det är fem dagar sen någon lammade senast.

Diva är en liten överlevare. Vi har sett hur hon nalkas både mamma och andra tackor bakifrån och hinner få i sig några droppar innan tackan ifråga märker vad som sker och buffar bort henne. När jag klippte Bettans klövar passade Diva på att förse sig, medan tackan låg på sidan och inte kunde försvara sig. Hon tog några ordentliga klunkar, fast egentligen var hon nog rätt mätt, för hon hade precis tankat lammnäring.

För tillfället är fåren instängda i lagården pga av att det är så klafsigt ute, rena gyttjan och stora sjöar. När det blivit torrare ska vi ställa iordning lammhagen, där ingen gått på två år, så de får gå ut i solen igen. Vi gjorde iordning den redan i höstas, men vintern har demolerat det mesta.

Igår hade Linda vernissage på sin fårutställning - Får jag?!! - på sitt fik. Några får har fastnat på bloggen www.fikochbutik.blogg.se .

"Det verkar vara många timmars jobb för få timmars nöje."
Sa Lill om ridsport då vi mötte en hästtransport på vägen.

Jojo, inte alls som får som inte tar någon tid. MOooHAHA

http://www.dn.se/nyheter/sverige/djurens-halsa-riskeras-nar-bete-utomhus-slopas-1.1064030

http://svt.se/2.33831/1.1864828/har_planteras_embryon_in_i_svenska_far?page1851421=2


Jaha.

Lamm som aldrig kommer att få gå ute och som föds upp i en rasande hastighet på kraftfoder och slaktas vid 4 månaders ålder istället för 6.

Tackor som får embryon inopererade för att fixa till en för Sverige ny fårras.

Allt för att få djuren att producera mer och öka LÖNSAMHETEN.

Pengar, pengar, pengar.

Man kan ju tänka sig vilka lamm som smakar bäst - de som gått inne och forcerats fram på kraftfoder eller sådana som vi har, som gått ute på bete mellan april och slakten i november... Och vilka som mått bäst.

Jag är glad och stolt över att vara reaktionär i dessa fårsammanhang. Och tacksam för att det finns människor som uppskattar det vi står för och det vi gör och köper våra produkter, även om de är dyrare än större lammproducenters.

I Lilla Lamms lilla lammproduktion är läget som följer:

I förrgår natt lammade vår näst sista tacka - Bakis. Just denna natt var Lindas man bortrest och eftersom Linda inte kunde lämna sina barn ensamma för midnattskollen, tog jag den. Naturligtvis var det lamning på gång, vattnet hade gått och väntan började.

Ett par klövar stack ut och början på ett stort huvud. Sen tog det tid, för det var ett stort bagglamm som skulle ta sig ut. När han väl var ute, var jag tvungen att ta ett kort på honom och skicka till Linda. Orsak: han var vår första - och enda? - skäck. Vit med svarta fläckar. Darwin.

Plups dök en ny klöv upp, nästan omedelbart efter att Darwin ramlat ut. Snabba ryck, bra jobbat Bakis!

Sen vänta. Och vänta. Och vänta. Jag blev tröttare och tröttare och tröttare. Och frös mer och mer. Ingenting hände. Tackan krystade inte ens. Slickade Darwin, gick lite, slickade Darwin, åt lite, slickade Darwin...

Efter en timme var jag tvungen att köra en sväng för att inte somna. Efter nästan en och en halv timme hade det kommit en nos bredvid klöven, men bara en klöv fortfarande. Jag kände efter, men kunde inte hitta någon mer klöv. Det var bara ett huvud och en klöv, vilket innebar att det andra frambenet låg längsmed sidan av lammet. Bakis krystade fortfarande inte och kom inte att göra senare heller.

Vad göra? Tvätta tackan i rumpan, tvätta lammet, tvätta armarna och försöka peta in lammet igen och dra fram benet? Utan assistens. Inget bra.

Tack och lov är lamm så böjliga och smala när de föds, så jag kunde dra ut tackan trots benet. Inte helt lätt, men till slut damp Dussin (vår 12:e tacklamm) ut. Hon var ganska matt efter att ha legat så länge på väg ut, men återhämtade sig kvickt och ställde sig upp på alla fyra utan problem. Jag var lite orolig att högerbenet skulle vara konstigt, eftersom det legat klämt så länge och jag fått dra ut henne, men det var normalt.

Så nu väntar vi bara på att Choklad ska lamma, om hon nu ska lamma. Efter det slipper vi nattvaken i alla fall, vilket ska bli skönt.

Mycket jobb återstår, men det kan vi förhoppningsvis sköta dagtid.

Famous last words.

Det första man får göra när man kommer till fårhuset är att mata Divan, annars får man inte en lugn stund och man riskerar att bli döv på kuppen och samtidigt att trampa ihjäl henne, för hon är runt benen på en hela tiden.

Kross vill alla ha och det talar de om. Med besked. Varje inburad lammtacka ska ha sin ranson och de lösa mammtackorna ska ha sitt och så ska de olammade ha sitt. (Bolly, som veterinären fick förlösa och som blödde rätt kraftigt och fick penicillin, var hängig ett tag. Hon hade inga flytningar och ingen feber dock, men har inte haft någon aptit, bara ätit lite hö ibland. Men igår började hon äta kross igen med god aptit - härligt att se!)

Sen får man ta sig upp på loftet och hämta hö. Vi har stora säckar vi tar höet i. Med dem i handen får man klättra uppför en stege och sätta upp ena foten, ta tag i en järnten och häva sig upp sista biten. Det är rätt spännande när man har ont i ryggen; verkligen värsta övningen. En vacker dag ramlar jag väl ner. Är det dagsljus är det lätt att fånga höet, men är det mörkt och man har ficklampa blir det mer avancerat. Då ser man inte var de olika pallarna höet ligger på börjar och slutar, utan man får gå lite på känn.

Nerför stegen, upp med hösäcken över axeln och sen får man glatta iväg på isen och över stenskravlet och lyfta säcken över huvudet för att kunna komma igenom en smal passage in i fårhuset. När man kommit så långt, har tackorna lagom ätit upp sin krossranson och kan få sitt hö. Även detta får man naturligtvis dela ut till alla kategorier av mammor, och ingen tacka ska ju äta av sitt eget hö, utan sticker in huvudet till grannen för att stjäla hö. Mycket roligare.

De äldsta lammen har faktiskt börjat plocka lite med höet och nappa åt sig lite kross ibland. Kul att se hur de utvecklas.

En som inte utvecklats så mycket är Caramelles lilla dotter Dixie. Liten var hon när hon föddes och dåligt med mjölk har mamma; det som finns snor brorsan Dumle. Idag stödmatade jag henne och Dumle, vilket upprörde Diva, som stod på andra sidan grinden och tyckte att det var skam att använda hennes nappflaska till Dixie och Dumle. Som tröst fick hon slatten. Småttingarna fick en nypa selen också, när jag ändå var igång.

Höet avklarat, så har turen kommit till vattnet. Har alla inburade och frigående får vatten? Är det is på? Har de bajsat i det?  Det blir lite spring med hinkar och vattenkanna innan alla har fräscht vatten.

Har alla tillräckligt med halm i sina boxar? Annars blir det till att strö.

Hela tiden medan man utför dessa sysslor får man se upp (så att man inte trampar på ett lamm) och kryssa mellan nyfikna och hungriga tackor. Ett evigt klättrande över grindar är det också, ofta med händerna fulla.

Sen kan man - om man inte ska störta iväg till jobb eller annat - sätta sig en stund och bara njuta av lammshowen. Roligast är Divas bror Dompan, som är någon sorts Duracell-lamm på speed. En stadig bit, full av energi och en riktig retsticka mot tackorna.

Nu är ganska många lamm utsläppta med sina mammor, så det är en riktig liten cirkus i lammhagen. Mycket njutbart!

Tre saker kan vi se att lammen har ärvt efter pappa Hampus:

1. Alla lamm har blivit enfärgade svarta eller bruna (med diverse vita tecken oftast)
2. Alla bagglamm har haft rejäla hornknoppar när de föddes
3. Lammen klättrar på allt, inklusive sina mödrar (vi har aldrig haft sådana lamm förut, bara sett roliga bilder på lamm som står/ligger på mammas eller pappas rygg)

Innan man lämnar fårhuset brukar Diva få en sista slurk av Pontus lammnäring.

Tystnaden har lägrat sig i flocken och man kan åka därifrån med gott samvete och syssla med något helt annat några timmar. Det är rätt slitsamt, speciellt när man inte får sova; vi är ganska väck i huvudet både Linda och jag just nu. Fast nu är det bara två tackor till som ska lamma, sen är det i alla fall slut på vaknätterna.

Och vara utan våra får - det vill vi verkligen inte.

Cacao fick lamm natten till tisdag. Nattkollen vid tolv och så blev man kvar till klockan tre. En stadig tacka blev det där. Lite snurrande när den lilla ville dia och mamman ville slicka rent men så snart jag prejade Cacao mot en vägg så kom hon på att det var smart att hjälpa sitt lamm.
Lill tog morgonpasset och Pims var då ifärd med att lamma. Första ungen var död, (en tacka), andra ungen var gigantisk och vid det laget hade jag kommit ner till fårhuset för avlösning. Vi trodde den låg bakochfram för den kom aldrig ut men den visade sig bara vara stor. Sist och också minst, för att inte säga minimal, var en brun bagge. Han var hälften så stor som sin svarte bror men minst lika pigg.

Decibel har fått sällskap av Deli hemma hos mina föräldrar. Jag hade massa ärenden i affärer och först tänkte ha honom gömd i en väska. Han sprattlade dock lite för mycket för att jag skulle klara mig igenom IKEAS labyrinter obemärkt (och så kissade han på handväskan) så han fick åka till mormor o morfår.

Nyss hemkommen från nattpasset kan jag rapportera att Fläta fött en svart tacka i tungviktsklassen. Allt var klart och färdigt och det enda mor och dotter behövde hjälp med var att bygga en lammbox och fylla på vatten.

Två ungtackor kvar att lamma. Frid i ett par timmar.

Kenza, Blondinbella, Ellinorak och allt vad ni heter; släng er i väggen! Så här stylish ska det se ut när man går ut :-)
Chihuahua och annat är ute, lamm är inne!

Kontorslamm.

Köttbajs är det som tackorna producerar efter det att de ätit upp alla äckliga hinnor och efterbördsgrejor. Det är i och för sig bra att de städar efter sig; de sopar bort spåren efter födseln för att inte locka till sig rovdjur (såsom våra lagårdskatter), tillika är det mycket näring och hormoner i efterbörden.

Uärk, säger vi.

Och uärk är också köttbajset, som markant skiljer sig från de vanliga små pluttarna. Köttbajset är ljusbrunt och ser mer ut som hundbajs och luktar som värsta kattbajset. Och så fastnar det ohyggligt bra på kängorna, vilket gör att det till slut är köttbajs överallt.

Ordet köttbajs myntades idag av Linda, som med detta ville förklara att bajset luktade och såg ut som en produkt från ett köttätande rovdjur.

Ordet köttbajs uppnår ungefär samma äckelstatus som ordet lårskägg på den Stewartska/Samuelssonska ordskalan.

...trodde vi att vi skulle få. Igår kväll bestämde vi oss för att här skulle det minsann inte lammas i natt; alla kvarvarande olammade verkade ointresserade av dylika övningar. Linda skullle upp och titta till dem och mata Diva vid femrycket. Lugnt och fint.

Men så vaknade jag vid tolv och var klarvaken. Såg att det var -7 ute. Tänk om någon tacka får för sig att lamma i alla fall... Har man väl börjat tänka på sådant, är det svårt att släppa tanken och somna om.

På med alla paltor (lagom fräscha nu efter 15 lamningar) och in med vallhunden i bilen och iväg.

Jojo, håller inte vår lilla Caramelle på och krafsar, lägger sig och reser sig och stånkar lite? Stannar kvar en stund, men inser att detta kan ta lite tid. Åker hem och blundar en stund och sen på med alla paltor och in med vallhunden i bilen och iväg.

Jo, Caramelle håller fortfarande på och är orolig och krafsar och går omkring, lägger sig reser sig. Det här tar nog en stund till, tänker jag, åker hem och sover en timme.

På med alla paltor, in med vallhunden i bilen och iväg. Nu är klockan ungefär halv fyra.

Kommer in till fåren och då står lilla Caramelle där med två lamm! Varav ett är sprillans nytt. Och så duktig mamma; hukar sig så att den äldre ungen ska komma åt spenen bättre, samtidigt som hon slickar, slickar, slickar den nya.

Vid fem kommer Linda. Allt är fodrat och halmat och vattnat och nytt hö hämtat; det är bara själv överflyttningen till enskild cell som ska genomföras. Det blir oändligt mycket lättare om man är två. Först får man stänga ute alla olammade tackor, så bara den nylammade är kvar med sina små. Sen får man sakta bära dem - precis framför nosen på tackan - och gå baklänges, öppna en grind, ta sig igenom lamm- och mammhagen, öppna grinden till lammboxen och få med sig mamman in dit.

Eftersom får är som de nu en gång är, så ska ju alla mammtackorna - nyfikna och hungriga - in i sin gamla hage och vimsa och väl därinne är de inte så lätta att få ut, tillbaka till lamm- och mammhagen. Bättre att vara två i förflyttningsmomentet alltså. Särskilt om tackan är så fruktansvärt spattig och okoncentrerad och med ganska lite moderskänslor som Cocos igår. (Tack och lov lugnade hon sig när hon fick sin enrummare; Linda ska idka tvångskärlek med Cocos, så hon blir tam(are).)

Förflyttningen av Caremelle och hennes barn Dumle och Dixie gick alldeles geschwindt och hon vårdade sina små ömt.

När vi kände att vi började bli klara med allting kikade jag ner i Chutneys box. Chutney fick 1+1, vilket betyder en bagge och en tacka. Tackan (Dukkah) kom först och var inte stor, men livskraftig. Efter henne kom spindeln med fyra ben (Deli), verkligen pyttig, men det verkade som om han skulle fixa det. Men nu, när jag kikade in till dem, låg Deli med huvudet bakåtkastat och var helt slapp. Någon timme före hade jag trott att han var försvunnen, men då hade han bara hamnat under höet och var lite kall. Då hade han rest sig och ville dia, som det såg ut.

Nu lyfte vi upp honom och huvudet bara hängde. Kall var han om läpparna, men varmare i munnen med ganska bra sugreflexer fortfarande. Vi försökte nappa honom med mjölk från Amanda (hon förser alla våra små bortbytingar med mjölk och belönas med kross), men han bara sög på nappen och svalde inget.

Fram med sondmatningsgrejorna och ner med slangen och i med Amandamjölk. För tredje gången satt jag med ett lamm innanför alla tröjor och fleeceväst och fleecejacka och jacka och höll honom varm. Efter en dryg halvtimme mjölkade vi Amanda och sondmatade Deli igen och förutom lite mjölk fick han lammtonic, något preparat man köper för att liva upp trötta nyfödda lamm.

Tills sist blev han lite piggare och kunde hålla upp huvudet själv, men han var ack så trött. Han suckade djupt två gånger och det liksom pirrade i hans lilla kropp. Men när mamma bäade efter honom, skrek han kraftigt tillbaka och det är ju bra.

I fårhuset hade han aldrig överlevt dagen, så vi packade in honom i en tjock yllefilt och la honom i en låda och nu är han med Linda på hennes kontor till kollegornas förtjusning. Han har varken blivit bättre eller sämre, så vi får se om han klarar sig, eller om han helt enkelt är för svag och klen.

Ja, det är ett pyssel med dessa djur. Nu ska jag köra till fårhuset och mata lamm och se efter att alla mår bra och se om det är nya lamm på väg...

Det har varit bråda dagar i fårhuset.
Efter Dotts Dip & Depp var det Amandas tur på fredagkvällen. En bagge kom först och efter ett par timmar kom ett halvmumifierat foster som såg ut som en röd dinosaurie (utan ögon, päls eller ben), ganska äcklig faktiskt. Sen kom ett tacklamm. Allt verkade OK till en början men när vi släppte över Amanda till lammboxen visade hon med all önskvärd tydlighet att tacklammet tänkte hon inte ta hand om. Luktade hon död? Hade vi varit för snabba att torka och fixa? Förväntade hon sig bara ett lamm? Vi lär aldrig få veta men lammet fick följa med hem till mig. Efter en natt med henne på madrassen i badrummet fick hon namnet Decibel. Det ringer fortfarande i öronen.
Hunden Morris välkomnar alla badrumslamm.



Nu bor hon hos min mamma och pappa. De har för tillfället även hand om syrrans hund och hennes dotter med dubbelsidig öroninflammation. De har alltid varit så snälla och tagit hand om alla djur som blivit kvar eller som vi av någon anledning behövt hjälp med; nån kanin, chinchillor, guldfiskar, katter, hund, minigris, häst... Gränsen går, har de alltid sagt, vid avlagda pojkvänner.
Säkert vårtecken: Lammöron i rabatten.


Lördag eftermiddag och det är Bettans tur att lamma. Första gången för Bettan men hon får också två lamm! En Dillberg och en Dilba. Hon är jätteduktig mamma och tar fint hand om de båda.
Bettans Dilba



Under tiden hon får sin andra går Chutney omkring och gör lamningsrörelser. " Nu ska Chutney lamma" säger jag,  "Äsch" säger Lill. Chutney dyker på Bettans andralamm och Lill får brotta bort henne.

Jag fotar och ropar ta det försiktigt, hon ska ju lamma! Äsch säger Lill.


Vi leder över Bettan och lammen till familjebox.



Chutney SKA LAMMA säger jag. Hon har en blåsa! Va? Nu? Hon kan väl inte bara lamma sådär? Säger Lill som fullständigt förnekat alla lamningstecken från Chutney senaste timmen.
En kvart senare är ett lamm fött utan större åthävor och medan hon slickar rent det så kommer det en blåsa till. Lamm nummer två rinner ut utan att hon ens lägger sig ner och denna lilla förstagångslammare sköter sig också exemplariskt. (Även om lamm nummer två ser ut som en liten spindel med bara fyra ben). Vi döper dem till Dukkah och Deli eftersom mamma heter Chutney och en vän som tillverkar chutney även gör kryddblandningen Dukkah vilka båda är Deli -(katesser).

Söndag morgon och det är Lill som har morgonvakten. Jag kollade dem vid ett i natt och allt var lugnt. Klockan 06.01 ringer Lill och tycker det tar tid. Neeeej då säger jag, det är helt normalt (jag har lånat mycket från barnmorskan jag hade med mina barn och just då och vid det klockslaget kände jag att det var mycket normalt och att jag inte behövde kliva upp).
Det visade sig vara normalt och Bella födde två fina bäsingar.


Förmiddagskollen var min och jag misstänkte att Cocos var nästa lammerska. Mycket riktigt (för en gångs skull), när Lill kom för att kolla dem vid tvåtiden hade hon fött ett lamm och hade en andra på väg. Allt gick bra som tur var, eftersom denna lilla tacka är helt otam. Den enda vi har som är absolut omöjlig att pilla på ens när hon äter.

Ska vi döpa den till Draperi eftersom den var täckt av en hinna en lång stund?

Samtidigt hade 3/4 av Family Får anlänt för att titta på lammen. De är en familj som älskar får och pappa Jerker med barnen Lisa och Hilda fick vara med om en lammfödsel. När jag kom till fårhuset med té och saft var de nära att frysa ihjäl men det var det nog värt.
Lycka är att mata ett lamm med nappflaska.


Att få Cocos in i sin lammbox var inte helt enkelt. Mat gick före lamm så när Lill lockade ut resten av flocken med kross följde Cocos med dem istället för att  följa med mig som hade lammen. Efter några ögonblicks kaos redde det dock upp sig och väl i boxen var allt lugnt.

Nu är det söndag kväll. Vi har 15 lamm och sex tackor kvar som ska lamma. Inte i natt hoppas vi. Nästan alla lamm är svarta med vitt på hjässan eller pandatecknade. Några är bruna med lite vitt på huvudet. Det lär inte bli lätt att se skillnad på dem i sommarhagen.

Eller vad de nu ska heta, Lilla Dotts barn.

Vid natt-titten såg Linda att Dott skulle till att föda, så hon fick stanna kvar och övervaka det hela. Tyvärr hade hon glömt en gyllene regel: ju mindre kläder man har på sig när man ska kolla fåren, desto fler lamm kommer att födas. (Är man riktigt trött och bara vill hem och sova och ska se till djuren, ska man alltså klä på sig en massa paltor.)

Efter vad telefonrapporterna och sms:en under natten gav vid handen (jag hade sängsupport med viss utryckningsskyldighet) gick allt tämligen smärtfritt (Dott kanske har en annan uppfattning...). Först ut kom Dip, som är svart med vita tecken. Speciellt är att han är vit på bröstkorgen och upp på sidorna, så det ser ut som om han blivit upplyft av någon med vit målarfärg på händerna. Dipinto på italienska betyder "målad". Brorsan är också svart med vita tecken, dock utan målarkladd. Han kan heta Depp, tycker jag. Efter Johnny Depp.

Det tog tydligen ganska lång tid efter det att vattnet gått tills Dott bestämde sig för att äntligen lamma. Nervöst med tanke på Bollys förlossning, som ju tog lång tid pga av lammens felläge. Inte en sådan förlossning till tack...

Både Dip och Depp föddes med skapliga hornknoppar, liksom Dompan. Tydligen ett arv efter farsan Hampus. Känns onödigt att de ska vara sålunda utrustade redan vid födseln, så vi bestämde oss för att inte använda Hampus igen. (Mittinattenhumor - Hampus är snart uppäten av oss.)

Den lilla Divan är oerhört pigg och nyter och har ånyo anammat oss som mammor och kommer rusande och ska ha mat, när hon hör oss. De tre förstfödda - Daffy, Dompan och Diva (märks att det är allmogefår vi har...) har börjat leka lite med varandra, så långt mammorna tillåter det. Tjorven - Daffys mamma - är ganska hårdhänt mot Bollys barn, särskilt Diva, som kommer farande genom luften lite då och då. Men det ser alltid värre ut än vad det är, tack och lov.

Idag får stackars Linda fortsätta med fåreriet. Själv är jag bunden vid min arbetsplats hela dagen och ikväll ska jag och mina kollegor ha en trevlig stund med Sissela Kyle. Sen återstår att se huruvida det blir nattarbete i fårhuset, men inatt är det i alla fall Lindas tur att få sova. Man får ju fördela gracerna.



Dip & Depp

Vår lilla Diva bräker i högan sky när vi kommer. Mamma Bolly har dåligt med mjölk, vilket väl hänger ihop med den jobbiga förlossningen. Brorsan Dom (Perignon) är den som får den lilla mjölk som finns.  Inte så att Bolly motar bort lillan eller är elak mot henne, utan mer så att hon går undan när Diva vill dia. Och dotter är så smal och benig och nu imorse hade hon börjat krumma med ryggen. (Det har vi sett förut på lamm som inte fått tillräckligt med mat och då har vi gett dem lite extra. T ex hade vi en tacka som bara fungerade på ena spenen och den tog brorsan och syrran fick nästan ingenting alls.)

Bolly var ju utan sin dotter en natt och sådant sätter nog sina spår. Hon tar hand om Dom och fördrar Diva. Kanske är det en överlevnadsgrej också; hon märker att Diva är klenare än bror sin och därför satsar hon sin mjölk på sonen.

Hur eller hur så bestämde vi oss för att stödmata divan och nu på lunchen fick hon Pontus lammnäring, som hon ivrigt smackade i sig. Dompan fick en slatt han också, men han var inte alls lika hungrig som sin syster.

Annars händer inte mycket i fårhuset just nu. Vi passar på att koppla av i väntan på babyboomen...

... kan man väl påstå att det blev i måndags kväll. Värst klämd blev nog lilla Diva, som låg med bakbenen först.

Det är ju ganska fånigt, att man inte ska kunna sortera två lamm, så att de kan komma ut ordentligt. Men dels ser man ju ingenting, dels är det trångt och slemmigt därinne; allting bara glattar omkring, allt som inte sitter fast vill säga. Sen får man bara in en hand och arm och då ska man hålla fast ett huvud och två ben (som ska ut) och samtidigt fösa tillbaka det andra lammet, som får vänta på sin tur. Samtidigt krystar tackan mest hela tiden och de kan ta i, tackorna... (Skulle inte vilja ha armen i en krystande ko!) Man får passa på att fixa med lammen mellan krystvärkarna.

Vi försökte i alla fall göra, som vi lärt och putta tillbaka bägge lammen, så att de inte låg och trängdes i bäckenet. Väl tillbakaputtade får man lite mer rörelsefrihet och kan - om man är haj på det - hitta rätt ben till rätt kropp och huvud. Och denna gång gick vi alltså bet.

Tackan - Bolly - var så tålmodig och snäll. Kanske förstod hon att vi försökte hjälpa henne, fastän det säkert gjorde ont. Hon var fortfarande rätt pigg när veterinären kom och kunde hjälpa till bra. Men när lammen väl kommit ut och vi gnuggat och gnidit dem och hållit dem uppochned i bakbenen, så slemmet skulle rinna ut, och gnuggat ännu mer, skulle hon försöka resa sig. Och det var knappt att benen bar henne då. Hon fick en penicillinspruta och sedermera egen box, vatten, kross och hö.

Det är inte lätt att fatta beslut när det är mitt i natten, veterinären har åkt hem, man fryser arslet av sig och är så trött att man inte kan tänka. Vad är bäst? Lämna tacklammet hos sin mamma och bror och hoppas hon klarar sig? Åka ner och sondmata/nappa henne varannan timme? Ta hem henne och värma henne och mata henne? Kommer mamma Bolly att vilja ha henne tillbaka eller måste vi mata lilla Diva i flera veckor, många gånger om dagen? Samtidigt som vi båda jobbar heltid och mer därtill...

Vi bestämde oss för att chansa och Linda tog med den lilla hem. Och så här i retrospektiv var det rätt beslut.

Vi känner nog lite extra för den lilla damen av olika skäl. Hon är dotterdotter till favoritfåret Ida. Vi kommer att få betala dyrt för jourveterinären, så det hade varit tråkigt om vi mist lammen, speciellt tacklammet (vi behöver alla tackor vi kan få). Nu har hon ju blivit så människovan också och bräker i högan sky när hon hör oss komma. Vi kan inte låta bli att lyfta upp henne - även om hon bara får mat av sin riktiga mamma nu - och då tystnar hon och är så nöjd och buffar lite på hakan och snuttar lite på örsnibbar.

Lilla Diva är lyckligt lottad med tre mammor. Jag som värmde henne när hon var kall och våt innanför jacka och tröjor, Linda som sov med henne på armen och mamma Bolly som serverar mat dygnet om och lär Diva hur man blir ett riktigt får.

Nu har vi äntligen fått sova ikapp och man känner sig nästan normal igen. Ingen av oss hade sovit speciellt mycket de senaste två dygnen och det lär komma fler vaknätter, så det gäller att knipa åt sig en timmes sömn här och där när man har möjlighet.

Vi får hoppas bara, att vi fyllt tråkighetskvoten nu, med ett dött lamm och en besvärlig lamning...

Återstår att se.

Det blev så här. Ett lamm med hem och ett hos Bolly.

Fast beslutna att inte låta något mer lamm dö för oss bestämde vi oss för att vaka över fåren hela kalla natten. Risken är också, tror vi, att Tofs som förlorat sitt lamm ska sno någon annans. Hon är mycket intresserad av vad de andra har för sig, gör själv alla lamningstecken och bräker och letar efter sin döda unge. Sagt och gjort; Lill och jag har kört skytteltrafik till fårhuset och turats om att titta på när Bolly stönat och legat och stirrat i väggen.
Nu är klockan snart halv två på dagen och vi har åkt hem var och en till sitt för lunch. Inga lamm.

En koll i den gula fårjournalen gav vid handen att Tjorven i förfjol blev mamma till Pelle, som var vit- och brunskäckig med en cirkelrund fläck mitt på ryggen. Pelles syster blev Bakis, som är tackan på tavlan, som Linda målade till mig.

I fjol fick Tjorven två döttrar (som en god tacka bör), som heter Cacao (helt brun) och Choklad (vit- och brunskäckig).

Så förutom att själv fått ett lamm, kommer Tjorven att få ett antal barnbarn också.

Precis nu ringde Linda från fårhuset. Söndag morgon kl. 7:30. -10 grader. Tofs hade fått ett lamm (brun bagge) som förmodligen frusit ihjäl.

Helvete.

Hon visade inga tecken igår på att något var på gång.

Varför ska det vara så jävla kallt hela tiden? Det är snart mitten av mars; vårblommorna ska ju ha kommit nu och snön ska vara borta.

Vi måste kolla fåren ofta ofta.

Vid pass halv tre tittade Duffy/Daffy/Daff-Daff - som hon nu heter - ut och sa ett bestämt bä. Då hade hon bara kommit ut med framklövarna och huvudet och luftade redan sina åsikter om världen hon såg. Företagsam ung dam.

Väl ute tog det väl bara två minuter innan hon var på benen och det hade nog gått ännu fortare, om inte jag hade tvingat henne att vara stilla så jag kunde torka henne någorlunda torr med handdukar. Ännu en minut senare hittade hon en spene och började dia. Mycket framåt liten tjej.

Daff är helt brun med en liten vit fläck på hjässan, precis som mor (Tjorven) sin. Lite förvånade blev vi allt, för Tjorven har fått tvillingar de två gånger hon har lammat, men denna gång nöjde hon sig med en unge.

De unga tackorna kikade nyfiket på medan Tjorven framfödde sin lilla. Förhoppningsvis hjälper det dem, när de ska till att lamma sen.

Nu får vi se vem som behagar nedkomma härnäst. Och när...

Bilder från dagen:

 

 

 

Här är Doris på väg ut

 

Det blev inte Tofs. Det blev inte Bella. Det blev inte heller Bettan, som senaste veckan seglat upp som som nummer ett på lamningstopplistan.
Det är Tjorven som i detta nu ligger och krystar fram klövar och ...plopp en liten Doris. Brun med vit fläck i pannan. Döptes senare om till Daff DaffDaffy/ Duffy ...våra kära får har många namn.

Lycka för en fårägare:

En tunna full med kross.
En ny fin ensilagebal inställd.
Vattenhinken full av isfritt vatten.
En skål med mineraler.
Lite ny halm strödd.
15 runda tackor på gott humör.
Solen som skiner.

Och ikväll ska Linda och jag iväg och förlusta oss i Färjestaden på Öland. Svenska Fåravelsförbundets distriktsavdelning har årsmöte och det blir middag. Och vin.

Och som grädde på moset kommer Linus hem (ägaren till gården där vi har fåren) så vi har lammvakt ikväll (ifall ifall...).

(Lycka kan också vara en varm hundvalp - det tycker i alla fall lille Karl, Snobbens husse.)

frukost i fårhuset

morgonfår