Lammklämma
... kan man väl påstå att det blev i måndags kväll. Värst klämd blev nog lilla Diva, som låg med bakbenen först.
Det är ju ganska fånigt, att man inte ska kunna sortera två lamm, så att de kan komma ut ordentligt. Men dels ser man ju ingenting, dels är det trångt och slemmigt därinne; allting bara glattar omkring, allt som inte sitter fast vill säga. Sen får man bara in en hand och arm och då ska man hålla fast ett huvud och två ben (som ska ut) och samtidigt fösa tillbaka det andra lammet, som får vänta på sin tur. Samtidigt krystar tackan mest hela tiden och de kan ta i, tackorna... (Skulle inte vilja ha armen i en krystande ko!) Man får passa på att fixa med lammen mellan krystvärkarna.
Vi försökte i alla fall göra, som vi lärt och putta tillbaka bägge lammen, så att de inte låg och trängdes i bäckenet. Väl tillbakaputtade får man lite mer rörelsefrihet och kan - om man är haj på det - hitta rätt ben till rätt kropp och huvud. Och denna gång gick vi alltså bet.
Tackan - Bolly - var så tålmodig och snäll. Kanske förstod hon att vi försökte hjälpa henne, fastän det säkert gjorde ont. Hon var fortfarande rätt pigg när veterinären kom och kunde hjälpa till bra. Men när lammen väl kommit ut och vi gnuggat och gnidit dem och hållit dem uppochned i bakbenen, så slemmet skulle rinna ut, och gnuggat ännu mer, skulle hon försöka resa sig. Och det var knappt att benen bar henne då. Hon fick en penicillinspruta och sedermera egen box, vatten, kross och hö.
Det är inte lätt att fatta beslut när det är mitt i natten, veterinären har åkt hem, man fryser arslet av sig och är så trött att man inte kan tänka. Vad är bäst? Lämna tacklammet hos sin mamma och bror och hoppas hon klarar sig? Åka ner och sondmata/nappa henne varannan timme? Ta hem henne och värma henne och mata henne? Kommer mamma Bolly att vilja ha henne tillbaka eller måste vi mata lilla Diva i flera veckor, många gånger om dagen? Samtidigt som vi båda jobbar heltid och mer därtill...
Vi bestämde oss för att chansa och Linda tog med den lilla hem. Och så här i retrospektiv var det rätt beslut.
Vi känner nog lite extra för den lilla damen av olika skäl. Hon är dotterdotter till favoritfåret Ida. Vi kommer att få betala dyrt för jourveterinären, så det hade varit tråkigt om vi mist lammen, speciellt tacklammet (vi behöver alla tackor vi kan få). Nu har hon ju blivit så människovan också och bräker i högan sky när hon hör oss komma. Vi kan inte låta bli att lyfta upp henne - även om hon bara får mat av sin riktiga mamma nu - och då tystnar hon och är så nöjd och buffar lite på hakan och snuttar lite på örsnibbar.
Lilla Diva är lyckligt lottad med tre mammor. Jag som värmde henne när hon var kall och våt innanför jacka och tröjor, Linda som sov med henne på armen och mamma Bolly som serverar mat dygnet om och lär Diva hur man blir ett riktigt får.
Nu har vi äntligen fått sova ikapp och man känner sig nästan normal igen. Ingen av oss hade sovit speciellt mycket de senaste två dygnen och det lär komma fler vaknätter, så det gäller att knipa åt sig en timmes sömn här och där när man har möjlighet.
Vi får hoppas bara, att vi fyllt tråkighetskvoten nu, med ett dött lamm och en besvärlig lamning...
Återstår att se.
Det är ju ganska fånigt, att man inte ska kunna sortera två lamm, så att de kan komma ut ordentligt. Men dels ser man ju ingenting, dels är det trångt och slemmigt därinne; allting bara glattar omkring, allt som inte sitter fast vill säga. Sen får man bara in en hand och arm och då ska man hålla fast ett huvud och två ben (som ska ut) och samtidigt fösa tillbaka det andra lammet, som får vänta på sin tur. Samtidigt krystar tackan mest hela tiden och de kan ta i, tackorna... (Skulle inte vilja ha armen i en krystande ko!) Man får passa på att fixa med lammen mellan krystvärkarna.
Vi försökte i alla fall göra, som vi lärt och putta tillbaka bägge lammen, så att de inte låg och trängdes i bäckenet. Väl tillbakaputtade får man lite mer rörelsefrihet och kan - om man är haj på det - hitta rätt ben till rätt kropp och huvud. Och denna gång gick vi alltså bet.
Tackan - Bolly - var så tålmodig och snäll. Kanske förstod hon att vi försökte hjälpa henne, fastän det säkert gjorde ont. Hon var fortfarande rätt pigg när veterinären kom och kunde hjälpa till bra. Men när lammen väl kommit ut och vi gnuggat och gnidit dem och hållit dem uppochned i bakbenen, så slemmet skulle rinna ut, och gnuggat ännu mer, skulle hon försöka resa sig. Och det var knappt att benen bar henne då. Hon fick en penicillinspruta och sedermera egen box, vatten, kross och hö.
Det är inte lätt att fatta beslut när det är mitt i natten, veterinären har åkt hem, man fryser arslet av sig och är så trött att man inte kan tänka. Vad är bäst? Lämna tacklammet hos sin mamma och bror och hoppas hon klarar sig? Åka ner och sondmata/nappa henne varannan timme? Ta hem henne och värma henne och mata henne? Kommer mamma Bolly att vilja ha henne tillbaka eller måste vi mata lilla Diva i flera veckor, många gånger om dagen? Samtidigt som vi båda jobbar heltid och mer därtill...
Vi bestämde oss för att chansa och Linda tog med den lilla hem. Och så här i retrospektiv var det rätt beslut.
Vi känner nog lite extra för den lilla damen av olika skäl. Hon är dotterdotter till favoritfåret Ida. Vi kommer att få betala dyrt för jourveterinären, så det hade varit tråkigt om vi mist lammen, speciellt tacklammet (vi behöver alla tackor vi kan få). Nu har hon ju blivit så människovan också och bräker i högan sky när hon hör oss komma. Vi kan inte låta bli att lyfta upp henne - även om hon bara får mat av sin riktiga mamma nu - och då tystnar hon och är så nöjd och buffar lite på hakan och snuttar lite på örsnibbar.
Lilla Diva är lyckligt lottad med tre mammor. Jag som värmde henne när hon var kall och våt innanför jacka och tröjor, Linda som sov med henne på armen och mamma Bolly som serverar mat dygnet om och lär Diva hur man blir ett riktigt får.
Nu har vi äntligen fått sova ikapp och man känner sig nästan normal igen. Ingen av oss hade sovit speciellt mycket de senaste två dygnen och det lär komma fler vaknätter, så det gäller att knipa åt sig en timmes sömn här och där när man har möjlighet.
Vi får hoppas bara, att vi fyllt tråkighetskvoten nu, med ett dött lamm och en besvärlig lamning...
Återstår att se.
Kommentarer
Trackback
