En lugn natt
...trodde vi att vi skulle få. Igår kväll bestämde vi oss för att här skulle det minsann inte lammas i natt; alla kvarvarande olammade verkade ointresserade av dylika övningar. Linda skullle upp och titta till dem och mata Diva vid femrycket. Lugnt och fint.
Men så vaknade jag vid tolv och var klarvaken. Såg att det var -7 ute. Tänk om någon tacka får för sig att lamma i alla fall... Har man väl börjat tänka på sådant, är det svårt att släppa tanken och somna om.
På med alla paltor (lagom fräscha nu efter 15 lamningar) och in med vallhunden i bilen och iväg.
Jojo, håller inte vår lilla Caramelle på och krafsar, lägger sig och reser sig och stånkar lite? Stannar kvar en stund, men inser att detta kan ta lite tid. Åker hem och blundar en stund och sen på med alla paltor och in med vallhunden i bilen och iväg.
Jo, Caramelle håller fortfarande på och är orolig och krafsar och går omkring, lägger sig reser sig. Det här tar nog en stund till, tänker jag, åker hem och sover en timme.
På med alla paltor, in med vallhunden i bilen och iväg. Nu är klockan ungefär halv fyra.
Kommer in till fåren och då står lilla Caramelle där med två lamm! Varav ett är sprillans nytt. Och så duktig mamma; hukar sig så att den äldre ungen ska komma åt spenen bättre, samtidigt som hon slickar, slickar, slickar den nya.
Vid fem kommer Linda. Allt är fodrat och halmat och vattnat och nytt hö hämtat; det är bara själv överflyttningen till enskild cell som ska genomföras. Det blir oändligt mycket lättare om man är två. Först får man stänga ute alla olammade tackor, så bara den nylammade är kvar med sina små. Sen får man sakta bära dem - precis framför nosen på tackan - och gå baklänges, öppna en grind, ta sig igenom lamm- och mammhagen, öppna grinden till lammboxen och få med sig mamman in dit.
Eftersom får är som de nu en gång är, så ska ju alla mammtackorna - nyfikna och hungriga - in i sin gamla hage och vimsa och väl därinne är de inte så lätta att få ut, tillbaka till lamm- och mammhagen. Bättre att vara två i förflyttningsmomentet alltså. Särskilt om tackan är så fruktansvärt spattig och okoncentrerad och med ganska lite moderskänslor som Cocos igår. (Tack och lov lugnade hon sig när hon fick sin enrummare; Linda ska idka tvångskärlek med Cocos, så hon blir tam(are).)
Förflyttningen av Caremelle och hennes barn Dumle och Dixie gick alldeles geschwindt och hon vårdade sina små ömt.
När vi kände att vi började bli klara med allting kikade jag ner i Chutneys box. Chutney fick 1+1, vilket betyder en bagge och en tacka. Tackan (Dukkah) kom först och var inte stor, men livskraftig. Efter henne kom spindeln med fyra ben (Deli), verkligen pyttig, men det verkade som om han skulle fixa det. Men nu, när jag kikade in till dem, låg Deli med huvudet bakåtkastat och var helt slapp. Någon timme före hade jag trott att han var försvunnen, men då hade han bara hamnat under höet och var lite kall. Då hade han rest sig och ville dia, som det såg ut.
Nu lyfte vi upp honom och huvudet bara hängde. Kall var han om läpparna, men varmare i munnen med ganska bra sugreflexer fortfarande. Vi försökte nappa honom med mjölk från Amanda (hon förser alla våra små bortbytingar med mjölk och belönas med kross), men han bara sög på nappen och svalde inget.
Fram med sondmatningsgrejorna och ner med slangen och i med Amandamjölk. För tredje gången satt jag med ett lamm innanför alla tröjor och fleeceväst och fleecejacka och jacka och höll honom varm. Efter en dryg halvtimme mjölkade vi Amanda och sondmatade Deli igen och förutom lite mjölk fick han lammtonic, något preparat man köper för att liva upp trötta nyfödda lamm.
Tills sist blev han lite piggare och kunde hålla upp huvudet själv, men han var ack så trött. Han suckade djupt två gånger och det liksom pirrade i hans lilla kropp. Men när mamma bäade efter honom, skrek han kraftigt tillbaka och det är ju bra.
I fårhuset hade han aldrig överlevt dagen, så vi packade in honom i en tjock yllefilt och la honom i en låda och nu är han med Linda på hennes kontor till kollegornas förtjusning. Han har varken blivit bättre eller sämre, så vi får se om han klarar sig, eller om han helt enkelt är för svag och klen.
Ja, det är ett pyssel med dessa djur. Nu ska jag köra till fårhuset och mata lamm och se efter att alla mår bra och se om det är nya lamm på väg...
Men så vaknade jag vid tolv och var klarvaken. Såg att det var -7 ute. Tänk om någon tacka får för sig att lamma i alla fall... Har man väl börjat tänka på sådant, är det svårt att släppa tanken och somna om.
På med alla paltor (lagom fräscha nu efter 15 lamningar) och in med vallhunden i bilen och iväg.
Jojo, håller inte vår lilla Caramelle på och krafsar, lägger sig och reser sig och stånkar lite? Stannar kvar en stund, men inser att detta kan ta lite tid. Åker hem och blundar en stund och sen på med alla paltor och in med vallhunden i bilen och iväg.
Jo, Caramelle håller fortfarande på och är orolig och krafsar och går omkring, lägger sig reser sig. Det här tar nog en stund till, tänker jag, åker hem och sover en timme.
På med alla paltor, in med vallhunden i bilen och iväg. Nu är klockan ungefär halv fyra.
Kommer in till fåren och då står lilla Caramelle där med två lamm! Varav ett är sprillans nytt. Och så duktig mamma; hukar sig så att den äldre ungen ska komma åt spenen bättre, samtidigt som hon slickar, slickar, slickar den nya.
Vid fem kommer Linda. Allt är fodrat och halmat och vattnat och nytt hö hämtat; det är bara själv överflyttningen till enskild cell som ska genomföras. Det blir oändligt mycket lättare om man är två. Först får man stänga ute alla olammade tackor, så bara den nylammade är kvar med sina små. Sen får man sakta bära dem - precis framför nosen på tackan - och gå baklänges, öppna en grind, ta sig igenom lamm- och mammhagen, öppna grinden till lammboxen och få med sig mamman in dit.
Eftersom får är som de nu en gång är, så ska ju alla mammtackorna - nyfikna och hungriga - in i sin gamla hage och vimsa och väl därinne är de inte så lätta att få ut, tillbaka till lamm- och mammhagen. Bättre att vara två i förflyttningsmomentet alltså. Särskilt om tackan är så fruktansvärt spattig och okoncentrerad och med ganska lite moderskänslor som Cocos igår. (Tack och lov lugnade hon sig när hon fick sin enrummare; Linda ska idka tvångskärlek med Cocos, så hon blir tam(are).)
Förflyttningen av Caremelle och hennes barn Dumle och Dixie gick alldeles geschwindt och hon vårdade sina små ömt.
När vi kände att vi började bli klara med allting kikade jag ner i Chutneys box. Chutney fick 1+1, vilket betyder en bagge och en tacka. Tackan (Dukkah) kom först och var inte stor, men livskraftig. Efter henne kom spindeln med fyra ben (Deli), verkligen pyttig, men det verkade som om han skulle fixa det. Men nu, när jag kikade in till dem, låg Deli med huvudet bakåtkastat och var helt slapp. Någon timme före hade jag trott att han var försvunnen, men då hade han bara hamnat under höet och var lite kall. Då hade han rest sig och ville dia, som det såg ut.
Nu lyfte vi upp honom och huvudet bara hängde. Kall var han om läpparna, men varmare i munnen med ganska bra sugreflexer fortfarande. Vi försökte nappa honom med mjölk från Amanda (hon förser alla våra små bortbytingar med mjölk och belönas med kross), men han bara sög på nappen och svalde inget.
Fram med sondmatningsgrejorna och ner med slangen och i med Amandamjölk. För tredje gången satt jag med ett lamm innanför alla tröjor och fleeceväst och fleecejacka och jacka och höll honom varm. Efter en dryg halvtimme mjölkade vi Amanda och sondmatade Deli igen och förutom lite mjölk fick han lammtonic, något preparat man köper för att liva upp trötta nyfödda lamm.
Tills sist blev han lite piggare och kunde hålla upp huvudet själv, men han var ack så trött. Han suckade djupt två gånger och det liksom pirrade i hans lilla kropp. Men när mamma bäade efter honom, skrek han kraftigt tillbaka och det är ju bra.
I fårhuset hade han aldrig överlevt dagen, så vi packade in honom i en tjock yllefilt och la honom i en låda och nu är han med Linda på hennes kontor till kollegornas förtjusning. Han har varken blivit bättre eller sämre, så vi får se om han klarar sig, eller om han helt enkelt är för svag och klen.
Ja, det är ett pyssel med dessa djur. Nu ska jag köra till fårhuset och mata lamm och se efter att alla mår bra och se om det är nya lamm på väg...
Kommentarer
Trackback
