En morgon i fårhuset
Det första man får göra när man kommer till fårhuset är att mata Divan, annars får man inte en lugn stund och man riskerar att bli döv på kuppen och samtidigt att trampa ihjäl henne, för hon är runt benen på en hela tiden.
Kross vill alla ha och det talar de om. Med besked. Varje inburad lammtacka ska ha sin ranson och de lösa mammtackorna ska ha sitt och så ska de olammade ha sitt. (Bolly, som veterinären fick förlösa och som blödde rätt kraftigt och fick penicillin, var hängig ett tag. Hon hade inga flytningar och ingen feber dock, men har inte haft någon aptit, bara ätit lite hö ibland. Men igår började hon äta kross igen med god aptit - härligt att se!)
Sen får man ta sig upp på loftet och hämta hö. Vi har stora säckar vi tar höet i. Med dem i handen får man klättra uppför en stege och sätta upp ena foten, ta tag i en järnten och häva sig upp sista biten. Det är rätt spännande när man har ont i ryggen; verkligen värsta övningen. En vacker dag ramlar jag väl ner. Är det dagsljus är det lätt att fånga höet, men är det mörkt och man har ficklampa blir det mer avancerat. Då ser man inte var de olika pallarna höet ligger på börjar och slutar, utan man får gå lite på känn.
Nerför stegen, upp med hösäcken över axeln och sen får man glatta iväg på isen och över stenskravlet och lyfta säcken över huvudet för att kunna komma igenom en smal passage in i fårhuset. När man kommit så långt, har tackorna lagom ätit upp sin krossranson och kan få sitt hö. Även detta får man naturligtvis dela ut till alla kategorier av mammor, och ingen tacka ska ju äta av sitt eget hö, utan sticker in huvudet till grannen för att stjäla hö. Mycket roligare.
De äldsta lammen har faktiskt börjat plocka lite med höet och nappa åt sig lite kross ibland. Kul att se hur de utvecklas.
En som inte utvecklats så mycket är Caramelles lilla dotter Dixie. Liten var hon när hon föddes och dåligt med mjölk har mamma; det som finns snor brorsan Dumle. Idag stödmatade jag henne och Dumle, vilket upprörde Diva, som stod på andra sidan grinden och tyckte att det var skam att använda hennes nappflaska till Dixie och Dumle. Som tröst fick hon slatten. Småttingarna fick en nypa selen också, när jag ändå var igång.
Höet avklarat, så har turen kommit till vattnet. Har alla inburade och frigående får vatten? Är det is på? Har de bajsat i det? Det blir lite spring med hinkar och vattenkanna innan alla har fräscht vatten.
Har alla tillräckligt med halm i sina boxar? Annars blir det till att strö.
Hela tiden medan man utför dessa sysslor får man se upp (så att man inte trampar på ett lamm) och kryssa mellan nyfikna och hungriga tackor. Ett evigt klättrande över grindar är det också, ofta med händerna fulla.
Sen kan man - om man inte ska störta iväg till jobb eller annat - sätta sig en stund och bara njuta av lammshowen. Roligast är Divas bror Dompan, som är någon sorts Duracell-lamm på speed. En stadig bit, full av energi och en riktig retsticka mot tackorna.
Nu är ganska många lamm utsläppta med sina mammor, så det är en riktig liten cirkus i lammhagen. Mycket njutbart!
Tre saker kan vi se att lammen har ärvt efter pappa Hampus:
1. Alla lamm har blivit enfärgade svarta eller bruna (med diverse vita tecken oftast)
2. Alla bagglamm har haft rejäla hornknoppar när de föddes
3. Lammen klättrar på allt, inklusive sina mödrar (vi har aldrig haft sådana lamm förut, bara sett roliga bilder på lamm som står/ligger på mammas eller pappas rygg)
Innan man lämnar fårhuset brukar Diva få en sista slurk av Pontus lammnäring.
Tystnaden har lägrat sig i flocken och man kan åka därifrån med gott samvete och syssla med något helt annat några timmar. Det är rätt slitsamt, speciellt när man inte får sova; vi är ganska väck i huvudet både Linda och jag just nu. Fast nu är det bara två tackor till som ska lamma, sen är det i alla fall slut på vaknätterna.
Och vara utan våra får - det vill vi verkligen inte.
Kross vill alla ha och det talar de om. Med besked. Varje inburad lammtacka ska ha sin ranson och de lösa mammtackorna ska ha sitt och så ska de olammade ha sitt. (Bolly, som veterinären fick förlösa och som blödde rätt kraftigt och fick penicillin, var hängig ett tag. Hon hade inga flytningar och ingen feber dock, men har inte haft någon aptit, bara ätit lite hö ibland. Men igår började hon äta kross igen med god aptit - härligt att se!)
Sen får man ta sig upp på loftet och hämta hö. Vi har stora säckar vi tar höet i. Med dem i handen får man klättra uppför en stege och sätta upp ena foten, ta tag i en järnten och häva sig upp sista biten. Det är rätt spännande när man har ont i ryggen; verkligen värsta övningen. En vacker dag ramlar jag väl ner. Är det dagsljus är det lätt att fånga höet, men är det mörkt och man har ficklampa blir det mer avancerat. Då ser man inte var de olika pallarna höet ligger på börjar och slutar, utan man får gå lite på känn.
Nerför stegen, upp med hösäcken över axeln och sen får man glatta iväg på isen och över stenskravlet och lyfta säcken över huvudet för att kunna komma igenom en smal passage in i fårhuset. När man kommit så långt, har tackorna lagom ätit upp sin krossranson och kan få sitt hö. Även detta får man naturligtvis dela ut till alla kategorier av mammor, och ingen tacka ska ju äta av sitt eget hö, utan sticker in huvudet till grannen för att stjäla hö. Mycket roligare.
De äldsta lammen har faktiskt börjat plocka lite med höet och nappa åt sig lite kross ibland. Kul att se hur de utvecklas.
En som inte utvecklats så mycket är Caramelles lilla dotter Dixie. Liten var hon när hon föddes och dåligt med mjölk har mamma; det som finns snor brorsan Dumle. Idag stödmatade jag henne och Dumle, vilket upprörde Diva, som stod på andra sidan grinden och tyckte att det var skam att använda hennes nappflaska till Dixie och Dumle. Som tröst fick hon slatten. Småttingarna fick en nypa selen också, när jag ändå var igång.
Höet avklarat, så har turen kommit till vattnet. Har alla inburade och frigående får vatten? Är det is på? Har de bajsat i det? Det blir lite spring med hinkar och vattenkanna innan alla har fräscht vatten.
Har alla tillräckligt med halm i sina boxar? Annars blir det till att strö.
Hela tiden medan man utför dessa sysslor får man se upp (så att man inte trampar på ett lamm) och kryssa mellan nyfikna och hungriga tackor. Ett evigt klättrande över grindar är det också, ofta med händerna fulla.
Sen kan man - om man inte ska störta iväg till jobb eller annat - sätta sig en stund och bara njuta av lammshowen. Roligast är Divas bror Dompan, som är någon sorts Duracell-lamm på speed. En stadig bit, full av energi och en riktig retsticka mot tackorna.
Nu är ganska många lamm utsläppta med sina mammor, så det är en riktig liten cirkus i lammhagen. Mycket njutbart!
Tre saker kan vi se att lammen har ärvt efter pappa Hampus:
1. Alla lamm har blivit enfärgade svarta eller bruna (med diverse vita tecken oftast)
2. Alla bagglamm har haft rejäla hornknoppar när de föddes
3. Lammen klättrar på allt, inklusive sina mödrar (vi har aldrig haft sådana lamm förut, bara sett roliga bilder på lamm som står/ligger på mammas eller pappas rygg)
Innan man lämnar fårhuset brukar Diva få en sista slurk av Pontus lammnäring.
Tystnaden har lägrat sig i flocken och man kan åka därifrån med gott samvete och syssla med något helt annat några timmar. Det är rätt slitsamt, speciellt när man inte får sova; vi är ganska väck i huvudet både Linda och jag just nu. Fast nu är det bara två tackor till som ska lamma, sen är det i alla fall slut på vaknätterna.
Och vara utan våra får - det vill vi verkligen inte.
Kommentarer
Trackback
