Lilla Lamm

Mitt i allt sjuka får-elände så får man vara tacksam för att ens medmänniskor är så vänliga. Det började i förrgår kväll då jag fick ett samtal från grannbonden som undrade om jag hade alla fåren hemma eller säcken full av ull? Först fattade jag ingenting men det visade sig att någon tappat/dumpat en säck med ull inte långt ifrån våra fårs vinterkvarter. Nyfiken som jag är åkte jag bort för att kolla. Det visade sig vara vit ull i plastsäck. Definitvt inte vår. Dilemma: Låta ligga och se skräpigt ut eller ta med hem och slänga? (Men tänk om någon verkligen tappat den och kommer tillbaka för att hämta?) Ta med hem och slänga. (Var då? Fullt i soporna) Dessutom kanske den var äcklig och full med ullsjukdomar (som vad?) Så den fick ligga.
Nästa dag kommer kafégäst och tillika fårens granne, in och undrar om det är vi som tappat ull. Hennes hund hade först hittat ull och hon hade för ett ögonblick trott att det var strykarvargen från Tingsrydstrakten som ställt till det. Sen såg hon säcken. Jag försäkrade henne om att vi inte sprider vår ull på detta vis men att det var vänligt att fråga.

Vänligt var det också av baggarnas granne att ringa och fråga om hon fick mata dem med knäckebröd som blivit lite mjukt. Ja, det fick hon och vi uppskattar mycket att man frågar. Vi vill ju inte att fåren ska få i sig vad som helst. Mina före detta kollegor brukade skaka på huvudet  åt mig som inte tog hem överblivna äppplen från fruktkorgen på jobbet, för att de inte var ekologiska. Dessutom kan det ju vara så att man inte vill att vissa djur ska bli allt för tama.

Morgonens telefonkonfererande med veterinären resulterade i att jag skulle tempa vår lilla sjukling och ge henne penicillin i fyra dagar.  Tur att vi haft sjuka får förr så att både rätt medicin och kanyler i fanns i kylskåpet. Alltid kan man hitta något att glädjas åt. Amanda stod så snällt och lät sig sprutas och tempas.
Blir hon sämre kommer veterinären ut och tittar på henne.

De två har en liten hage att gå ut och lufta sig i.


Kvällens inspektion var inte direkt upplyftande. Samma temperatur och samma eller värre svullnad. Blir nog veterinär i morgon.

Och snälla, omtänksamma pappa ringde senare på kvällen och undrade om han behövdes för något fårfångeri eller om han kunde ta sig en pilsner. Han fick pilsner.

Amanda haltade i går kväll. Ville inte riktigt stödja på ena frambenet. Kollade ben och klövar men såg inget som kunde vara orsaken och inte svullen eller varm heller. I vad som kändes som en repris från förra året, (fast utan regn den här gången), vände jag uppoch ner på varenda får för att försäkra mig om att det inte var ett nytt utbrott av klövröta på gång. Förutsättningarna har ju varit perfekta för detta med allt regn som varit på sistone. Tack och lov var alla klövar snustorra och visst, en del hade lite sprickor och flagor, men inget som tydde på Katastrofen. Släppte ut alla ur fållan - som de nu så snällt marcherar in i - och hoppades att Amanda skulle vara frisk till morgondagen.

Det var hon inte.

Ropade och ropade på fåren som kom masande efter ett bra tag. Amanda sist, hoppandes på tre ben. Hela gänget sprang in i fållan men Amanda på efterkälken kom liksom inte med i flocken och anade oråd på fårs vis och var därmed inte det minsta intresserad av någon mathink. Att ett trebent får kan vara så svårt att fånga är ju märkligt men till sist log lyckan mot en halvt uppgiven fårägare och fårskrället sprang in i fållan och blev instängd. Fångat får lades ner och inspekterades och nu var hon svullen strax ovanför klöven och rejält öm när man tryckte där. Kunde inte hitta någon tagg eller något så det fick bli ett jodopaxomslag som förhoppningsvis drar ut vad som nu gömmer sig där inne. Detta lät sig dock inte göras i fårhagen där jag varken hade grejer eller hopp om att någonsin få tag i henne igen för vidare skötsel. Ringde pappa  för assistans. Det kändes som en omöjlighet att få med sig trebent får och sällskapsfår till bilen och in i bilen utan att tappa ett får till flocken eller flocken till resten av världen. 
Pappa kom och Amanda förpassades till bilen. Som sällskapsfår hade jag valt Bella eftersom det var hon och Tjorven som befann sig i fållan. Eftersom Tjorven har två lamm var hon inget alternativ och trots att Bella buffade på den liggande Amanda, tänkte jag att hon nog föredrar ett styggt får framför inget sällskapsfår alls.

Nu kanske man kan tro att det är enkelt att fånga ett får som är instängt i en ganska liten fålla men se det är det inte. Inte när fåret i fråga är av den snabba, hoppiga typen. Tjolahopp så hade Bella hoppat rakt genom fårgrindarna och en förvånad pappa undrade vad som hände.

Jaha, nu fanns det 16 mycket misstänksamma får att välja på. Fick tag i vår lilla Dott som är ett utmärk sällskapsfår. Ganska litet och mycket vänligt och med sedan länge avvant bagglamm.

Körde hem fåren till isoleringscellen hos Lill och la jodopaxomslag på Amanda utan större problem. Hämtade hö och vattnade de två damerna och båda åt nöjt när jag gick.



Så, nu är det väl dags för blåtungepatrullen att höra av sig igen. De lös med sin frånvaro i lördags...

Inser också att jag måste lägga till en kategori i bloggen; Sjuka får (för om jag gör det kanske det inte händer mer att rapportera där...)

Prickade in utsläppet efter kvällsmjölkningen på vägen mellan baggkoll och tackkoll

Eftersom vi idag inte har något att rapportera om fåren, hänvisar jag till vår andra blogg http://theworldaccordingtous.blogg.se om ni vill läsa något riktigt fåraktigt.

Efter våra ordinarie arbetens slut gav vi oss ut på lamm-märkningsturné igår kväll. Tackorna har vi ju övat att gå in i fållan och få kross, men baggarna är så keliga, att vi inte brytt oss om att lura in dem i någon fålla.

Mycket riktigt när vi kom ner till baggarna, så ställde de sig fint i en klump och vi bara satte upp fårgrindarna runt dem. Det hade nog inte behövts det ens. Vi började med Chabo, som är 09001 (och din bagge Rebecca). Jag höll i ett horn och mulen och Linda tryckte dit märket. Inga problem. Sen tog vi Chabos bror Carl-Gustaf. Inga problem. Stig-Helmer stod och idisslade medan vi höll på och grejade, slutade bara just när plastpluppen gick igenom örat och återupptog genast idisslandet sen.

Charlie skulle ju vara värst, som alltid. Skulle ligga ner och idissla under hela märkningen. (För er som inte bor i Kalmar och erhåller gratistidningen KalmarPosten varje vecka, kan jag berätta att Charlie har varit med där i fyra veckor nu. Vi gjorde små "foto-rebusar" med Charlie som huvudperson, t ex står han i ett rapsfält och då ska det bli Rapsbagge naturligtvis.) Är man kändis måste man ju vara cool under öronmärkningen förstås.

Och lilla Chaplin till slut - med sina små söta öron och fantastiska fäll - var heller inga problem. Under tiden som vi höll på med småbaggarna, lufsade store Hampus omkring utanför den lilla fållan och kikade avundsjukt in. Men han ska få sina nya öronmärken någon gång, han också. Får se om han är lika sugen då.

Vidare mot tackhagen. De senaste dagarna har tackorna blivit drillade två gånger om dagen i att komma på inkallning och ställa upp sig på raka led, för att sen marschera in i fållan och få kross. Detta har fungerat utmärkt. Det brukar ta under en minut för dem att komma när man ropar och visslar och då kommer de i full karriär genom hagen, för de vet att de får godis.

Igår gick jag in i hagen och ropade och visslade - inga får... Minuterna gick och inga får. Jag ropade mig hes (Linda fick sitta kvar i bilen; fåren anar så lätt oråd om vi går in bägge två i hagen), men inte ett spår av dem. Till slut hördes ett litet bräkande och alla 17 kom sättandes. De hade nog stått bakom en kulle och inte hört lockropen.

In i fållan - alla utom lilla Mellis (Caramelle), som blev kvar utanför. Men hon hade mamma Fläta inne i fållan, så hon stannade kvar ändå. Jisses vad mycket stissigare tacklammen var att märka! Sprattlade och krängde sig nästan ur skinnet. Vi fick trycka upp dem i fållhörnen, så de åtminstone inte kunde backa undan, och inga horn att hålla i. Hur eller hur blev alla märkta. Kvar i öronmärkespåsen låg bara 09006 -som Clown skulle haft.

Lustigt, men i fjol försvann ju den lilla vita Bianca för oss på betet och i år var det den likaledes vita Clown. Bianca skulle fått nummer 08006 och Clown 09006, där 08 och 09 då är året och resten av siffrorna anger i vilken ordning lammen plopsat ut. Om det blir något vitt lamm nästa år, får vi se till att inte ge det nr 6.

Hela fredagen gick i alla fall utan att Blåtungepatrullen hörde av sig. Så nu vet vi ingenting. Men det är ju som det brukar vara i och för sig...

Fårfållan lutar på trekvart, metallgrindarna ligger i gräset, foderbordet tillplattat i ena änden, allt vatten urdrucket - våra kalvmarodörer har varit framme igen. De är alldeles för nyfikna och för stora. Fåren är skrajsna för dem och springer sin väg när kalvarna kommer.

Inatt måste tackorna vara i sin fålla, när vi märkt de fem lammen, och då vill det till att inte kalvarna kommer och skrämmer fåren och buffar på fållan. I värsta fall har de sönder den och fåren rymmer, sen lär det bli jäkligt svårt att få in dem i en fålla igen...

Kalvarna ska egentligen flytta till hagen bredvid; kanske hinner man med att flytta dem idag. Annars får vi väl stängsla in fårfållan med lite elstängsel, så att kalvarna inte kommer intill.

Det är ett pyssel med de små djuren.

Men vad mysigt, när lammet Cacao kommer och lägger sin mjuka lilla mule i handen på en...

Med matens hjälp gick alla våra 17 tackor in i den lilla fållan - inte bara en, utan två gånger - igår kväll. Till och med den ohyggligt misstänksamma -men godissugna - Gevalia gick in med sin likaledes misstänksamma dotter Björk. Tur att alla är så förtjusta i spannmålskross...

Så långt allt väl. Sen är det ju så, att när fåren anar den minsta argan list galopperar de iväg för att inte kunna fångas in igen. Ibland räcker det med att Linda och jag kommer tillsammans till hagen, för att de ska ana ugglor. På fredag ringer Blåtungepatrullen och talar om när på lördag de kommer. Förhoppningsvis blir det på morgonen de dyker upp.

I senaste numret av  Må Bra kan man på sidan 7 läsa att:

"Blä blä vita lamm - vad finns i din rap?

Svar: Massor av metangas som bidrar till klimatförändringar. När lammen rapar släpper de ut mer metan än korna gör när de pruttar. Att föda upp och producera ett kilo lamm belastar dessutom klimatet med 17 kilo koldioxid, medan en ett kilo kossa motsvarar 15,8 kilo koldioxid."

Aj aj, det var väl det vi visste - vi är värsta miljöbovarna! Och vi som tyckt att vår verksamhet var hedersam... 

Jag antar att när de skriver "rapar", så menar de när fåren idisslar och stöter upp maten igen. Då kan jag tala om, att metangas luktar fult. Nästan alltid när man kelar med våra får, myser de och ställer/lägger sig tillrätta och börjar idissla, som ett tecken på välbefinnande. Vi får sluta upp med att gosa med fåren helt enkelt, kanske vi kan tvinga ned utsläppen till under 17 kilo....

Hampus' öra (finns för övrigt en bok som heter Busters öron, av Maria Ernestam) ser torrt och fint ut. Nu är han helt utan öronmärken; dem har vi i en påse on the side. Naturligtvis ringer Blåtungepatrullen och vill vaccinera fåren nu på lördag. Jag förklarade Hampus' brist på öronmärken (de måste vara VÄL MÄRKTA vid vaccineringen) och det var OK, så länge vi hade papper på honom. 

Inte helt lätt att få in 17 tackor i en fålla ute på betet, för vaccineringen. Vi har satt upp fållan och ska mata dem i den varje dag fram till lördag och hoppas på att de står där allihop när det beger sig.... Baggarna är lättare, mycket tamare och mindre misstänksamma.

Sen måste vi göra om samma procedur i september, när fårens klövar ska kontrolleras och vår besättning ska friskförklaras från klövröta. Kanske kan de stå i fållan ett par månader...?

Nu hade Hampus' andra öra börjat gå sönder. Metallklipset nötte mot öra och horn och åstadkom ett fult sår. Vi bestämde oss för att klippa bort metallmärket, som förra ägaren gjort på det andra örat; det har läkt fint.

Vi äntrade bagghagen med tänger och jodopax och tjärplåster (tjära som man sprutar på såret) och annat. Hampus kom godmodigt fram och fick lite kross. Linda fick hålla baggen, medan jag började gå lös med tången på klipset. Om detta tyckte Hampus inte. Vi fick lägga omkull honom och Linda halvsatt på honom och höll i hornen. Men baggen är stark, så han reser sig helt sonika och tippar av Linda.

Till slut fick vi dän märket,  tvättade såret och tjärade det. För att han skulle bli vänligt inställd till oss igen avslutade vi med en krossranson till. Han är verkligen en cool bagge, vår Hampus; när vi lämnade bagghagen var han bundis med oss igen.

Sen hämtade vi border collien och körde till tackornas hage. Lassie skulle få övningsvalla lite. Linda hade inte sett henne i aktion tidigare. Hunden löpte amok från första stund och vi slutade med en väl splittrad fårflock. Någon gång ibland lyssnade hon, men inte överdrivet mycket. Hon har kommit underfund med, att det är mycket roligare att jaga ett eller två utbrytarfår, än att hålla på och öva kommandon runt resten av flocken med matte.

Nu får det bli lite fårövningar med långlina ett tag, så hon måste ta det lite lugnare och lära sig lyssna igen.

Veckan har varit full av gäster med vidhängande barn i åldern 1 till 5 år. Border collien har haft fullt upp i sex dagar med att hålla reda på alla människor och leksaker och mat och annat som är av intresse för en dylik varelse. Första paret gäster medbringade ett gossebarn på 3 och ett annat gossebarn på 5 år. Treåringen var i princip livrädd för hundarna - speciellt Lassie, eftersom hon är så fladdrig. Femåringen tyckte mest det var kul med jyckar och katter.

Innan familj ett åkt, anlände familj två. De hade med sig sina flickor på 1 och 5. Femåringen slöt genast alla hundar till sitt hjärta och lekte med dem tills de inte orkade mer. De kan också ha fått hörselskador, då hon pratade med dem och ropade på dem hela tiden. Till och med Lassie - som är rätt så uthållig - kroknade till slut.

Alla skulle naturligtvis träffa Fåren. Familj ett nöjde sig med att stå utanför hagen och titta, men familj två var med in till tjejerna. Dag ett gick allt utmärkt och fåren och gästerna skötte sig bra. Dagen efter råkade fåret Amanda nafsa femåringen i fingret, när hon matade tackan med spannmålskross. Lite gråt och tandagnisslan och exit fårhage.

Alla fåren verkar pigga och glada och är mycket sociala. De har blivit riktigt lurviga igen - de klipptes ju i mars. En del av dem är precis fullsmockade med prästlus (fröna av snärjmåran); hoppas de hinner torka ihop och ramla av innan vi ska höstklippa tackorna.

Baggarna lever i bästa sämja, växer och står i. Charlie (den bruna) har fått vida, fina horn och de andra ser bra ut också. Helbröderna Carl-Gustaf och Chabo - som hade samma grå färg under uppväxten - har nu ändrat färg, så den ena är så ljust grå närmast kroppen, att han nästan är vit, medan hans bror är mer traditionellt silvergrå i underullen. De grå lammen, inklusive våra grå tacklamm, är så fina. De föddes ju svarta och sen växer det svarta ut och ersätts efterhand med grå ull. Detta gör att de är grå, men att de är svarta i hårtopparna - mycket stiligt!

Så Rebecca - vill du ha ljusgrå eller mellangrå bagge?

Jomen det är ju så rätt som Lennart skriver i en kommentar; Man kan ju undra om baggen Hampus bara är ett fantasifår eftersom han inte finns att beskåda. Förklaringen till Hampusbristen är en kombination av att fotografen i företaget (jag alltså) har varit utan kamera och lite upptagen med Fik & Butik samt - hör och häpna- varit på microsemester med familjen.
Här är han dock till slut, i fotbadet dessutom:

Idag filade vi ner de vassa kanterna på Hampus horn. Han skadar öronen på dem, när han viftar med lurarna. Han stod så snällt medan vi höll på och fixade med honom. Vi är ju så pippliga med våra får... Nå, det är inte bra med sår i denna värme och flugor.

En stunds vassröjning under eltråden hanns med också. Nya röjsågen ville inte gå igång, så det blev till att hämta den gamla hederliga lien. Det går förresten alldeles utmärkt att slå vass med lie, men jag vill att röjsågen ska funka också. Och att det var drag i elstängslet kan jag intyga, emedan det är en lie med stålorv jag använder. Speciellt som jag stod i gyttja...

Så har då Hampus kommit till sitt nya hem i Rockneby och går tillsammans med våra bagglamm Ctig-Helmer, Charlie, Chabo, Carl-Gustaf och Chaplin. De små vart djupt imponerade av Hampus' storlek på kropp och horn och fann det för gott att lägga benen på ryggen, när den store snälle baggen ville hälsa. Dagen efter gick de dock allihop i en liten flock och var så såta vänner så. Ingen verkar ha bråkat och det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Sent i måndags kväll stack vi iväg till Ödeshög, där Hampus bodde innan. Ann-Charlotte Fokine heter hans förra ägare och hon bor bara någon mil ifrån den Samuelssonska sommarstugan. Vid ettiden var vi framme i stugan och stöp i säng. Tisdagen ägnades åt grannumgänge, turistande i trakten, loppisar och mat. Vid åtta körde vi så till Sjönäs och Hampus. Ann-Charlotte har värmlandsfår och angorakaniner www.sjonas-angora.nu och handarbetar mycket. Linda köpte blandgarn och tog med sig några härvor med medföljande mönster för att sälja på Fik & Butik www.fikochbutik.se .

Efter avhämtningen fick han bo över natten i hästtransporten på ett tjockt lager hö och med vattenhinken nära till hands. Tack och lov regnade det till och från på tisdagen och det blev ingen bastu av hans bostad; det var rentav riktigt mysigt därinne.

Kvällen blev sen och vid ett var vi i stugan igen. Strax därefter gick vi upp (halv fem) och körde hemåt. Eftersom Linda skulle öppna fiket kl. 11 måste allt klaffa. Vid 9 anlände vi till baggarnas hage, gjorde i ordning fotbadet (vi hade grävt en grund grop i baggstorlek och täckt med en presenning. I med vatten och Vircon Z, sätt fårgrindar runt och vips har man ett fotbad). Däri fick baggen stå 20-30 minuter. Linda passade på att göra ren transporten och ge baggarna nytt vatten och annat, medan jag stod och vakade över Hampus så att han inte skulle ta sig för att rymma. Matade honom med diverse örter och blev lite tjenis med honom.

Tack och lov verkar alltså Hampus vara en vänlig bagge, men hur eller hur är det i alla fall nervöst att handha ett okänt djur av den storleken och med de hornen. Det räcker med att han kommer emot med skallen, så känner man vilken enorm kraft han besitter. Nu får han gå med småbaggsen till i höst, när de ska slaktas/säljas, då får han gå över till tackorna och göra många små lamm. Han har gett ett flerta olika färger på sin avkomma hos Fokines och det ska bli spännande att se vad han ger i vår kulörta hjord. Tackorna kommer att falla som furor för honom; det är ett som är säkert, t o m Gevalia...


 

Måndagen började med att just som punkteringen från söndagen lagats, gick ett däck till. Söndagens punktering hade tillfälligt lagats med en träbit - det är  sådant som bara fungerar på det här stället. Nu hade den vagnen i allafall fått ny slang men då small alltså ett annat. Det var tydligen ingen helt lätt procedur att få tillbaka det däcket och fälgen och en extra ring som tydligen kunde få för sig att hoppa av och slå ihjäl folk om man inte passade sig. Gamla lastbilsdäck hade tydligen denna konstruktion fick jag lära mig.


Sen kom pressen in från fältet och hade gått sönder. Detta tog ett tag att laga och det är faktiskt helt otroligt att det gick att hitta skruvar och brickor och bultar och sen -  som grädde på moset - fanns rätt delar hemma.



Ett par timmar försenat kom så körningen igång och jag fick köra strängläggningstraktorn. Helt rakt skulle det vara och det var så skönt att sitta där i solen och filosofera. (Jag fick bara in en finsk kanal i hörlurarna så någon riktig bonde som lyssnar på P1 blir jag aldrig). Sen skavde solbrillorna under lurarna så dem fick jag ta av (dagens i-landsproblem).



Sent på kvällen kom vi iväg på vår resa för att inhandla en ny bagge. Fortsättning följer....