Lilla Lamm

Frid råder i hagarna för tillfället. Gott om bete finns det, både i sommarhagarna och i bagglammens nya hage. Baggarna verkar ha funnit sig väl tillrätta i sitt nya hem, växer och frodas. Tyvärr fick vi nödslakta en av de minsta - Emser - då han skadat sig i skuldran, men annars mår de bra.

Vår gosetacka Chutney hade i förrgår gjort sig illa i höger framben och var varm i både fot- och knäled. Igår åkte både Linda och jag ner till tackorna ifall att vi skulle behöva ta hem Chut till min konvalescensträdgård. Dock var hon fit for fight igen och fick gå kvar bland de andra.

Den siste lille baggen - Emsers bror Eucalyptus - fick flytta till bagghagen han också. Han har fått gå ett par veckor extra med sin mamma Caramelle, då han var så liten och kunde behöva lite extra mjölkransoner. Nu går han med de andra baggarna och de verkade helt obekymrade om nytillskottet i hagen.

Bagghagen är stängslad med fårnät och detta gillar baggarna att klia sig emot. Inte bra. Vi får sätta en eltråd innanför nätet i noshöjd, så de inte förstör vårt fina nät och välter stolpar. Än så länge är de ju relativt små, men snart väger de bortåt fyrtio kg...

Nu blir det ganska sällan vi skriver här på bloggen, men bli vän med Lilla Lamm på Facebook också, så får ni lite tätare kontakt, om ni så önskar!

Fåren betar och solen skiner! Idyll, om det inte vore för att gräset växer lite dåligt utan vatten. För säkerhets skull tog vi en morgon och drog en extra eltråd utmed den delen av fårhagen som vetter mot hagägarens grönsaksland. Där ser så frestande frodigt ut och vi ville inte riskera tråkig stämning orsakad av får i kål.
Samma dag, 12 timmar senare, ringer hagägaren och påpekar att nu är ALLA fåren i hästhagen (en inhägnad enklav i fårhagen) och lämpligen utföses å det snaraste. En slutgiltig lösning på på problemet med att får äter upp hästens mat, efterfrågades också (å det snaraste).
Hopp i jobbarkläderna och samla upp märlor och fårnät och susa iväg till hästhagsenklaven (som nu var fårfri såklart) och dra upp nät. Ett par timmar senare var hagen hermetiskt tillsluten ...typ.

Betet är ju som sagt inte det bästa så vi bestämde oss för att öppna upp till den del av hagen vi kallar dödshagen. Flera får har dött eller behövt nödslaktas i denna hage, visserligen av till synes olika orsaker, men vi är inte så förtjusta i den. Vi hade faktiskt inte tänkt använda den mer och därför har nedersta eltråden tagits bort för att lättare kunna röja under staketet. Nu fick Lill sätta tillbaka den och öppnade sedan upp för får och kalvar att gå i hela hagen.

Så, i morse var första morgonen efter tillträdet till dödshagen: 61 stycken ställde som vanligt upp sig på led för räkning! Det fattades fyra. Var var de nu då? Ropade och fick bräkande till svar, inte allt för långt borta som det lät. Hade någon fastnat? Traskade mot bräkandet och fick se fyra stycken på andra sidan stora diket som avdelar mot "dödshagen" och de fattade inte att man måste gå tillbaka för att återförenas med flocken. Lockade med dem till öppningen och hoppades att de lärt sig något. Jag lärde mig att aldrig chansa på att ta vita basketkängor när "jag bara ska räkna in fåren". Det hade nämligen regnat lite under natten så det var för en gång skull blött i hagen. Nu har jag kamoflagefärgade skor.

Och nu ser vi fram emot att våra sista 170 ekstolpar ska bli klara så att vi kan stängsla in vår nya bagghage!

Jaha, så var fåråret till ända. Tackor och lamm blev transporterade till sommarbetet i tre omgångar, både i bil och i hästtransport. Allt gick förhållandevis väl och tackorna kastade sig över det saftiga gräset i hagen och lammen höll sig tätt intill sina mammor och tittade storögt på den nya världen. (De har ju förut trott att världen var fårhuset och vinterhagen...)
Så nu är det slut på vatten- och höbalskånkande. Nu gäller istället daglig tillsyn och - när det är möjligt - räkning av flocken.
Tackorna var ju nyklippta när vi släppte dem på betet. Conny kom i söndags natt och klippte dem. Han hade haft 120 svårklippta tackor på Öland, som tagit lång tid att klippa. Så våra klippte han mellan midnatt och halv tre... Han måste ha varit helt slut, stackarn, och Linda och jag var inte speciellt pigga vi heller. Men klippta blev fåren och sova får vi göra en annan gång.

Nu bär det av mot sommarbetet. Först började vi med de minsta lammen i Volvon. Tackorna fick åka hästtransport.

Speciellt bagglammen verkar tycka att det är rätt kul att åka bil. De bräker mycket i början, men sen tar nyfikenheten överhanden.

Här flyttar Linda Elvira...


...och här har Linda lagt upp ett kort på Lill som just räddat Tofs ur en hink som hon prompt skulle fastna i.


...och så här många får har vi nu!

På lördagsmorgonen var det dags att ta in baggarna från betet. Ja, kanske mer än dags faktiskt. Rent av alldeles för sent konstaterade vi då vi pulsade runt i snön och kopplade på hästtransporten.

Baggarnas hage ligger i slutet av en liten väg bestående av två djupa hjulspår, gropar, stenar och backar inramad av stenmurar övervuxna med björnbärssnår och diverse sly. Om man till äventyrs ger sig ner på denna väg med bil och släp måste man vända i hagen i en backe där en minimal skogsväg ansluter och det är något man gör i torrt väder med bil med bra frigång undertill. Man gör det inte med Passat i snö.

Alltså parkerar man sitt bagghämtarekipage och går till hagen för att hämta baggarna två och två i koppel. Två personer, tolv baggar, sex vändor, borde gå bra. Frågan var bara hur vi skulle lyckas trycka in de sista två utan att resterande ploppade ut. Det hade vi inte behövt fundera på. Det var nämligen bara sju som ville komma med. Ville och ville, förresten. Man skulle kunna tro att det inte borde vara några problem att promenera en bagge 150 meter. Men, om baggen i fråga lägger sig platt i snön och vägrar gå, blir det genast jobbigare. Kälkbacke - roligt, kälkbagge - tungt. Lilleman Spindelman som växt upp hos Lill uppförde sig dock och kom med som en liten bonusbagge på lösen, därav sju baggar i första omgången.


Lill och den motsträvige baggen Dick

Omgång två, andra akten i skådespelet, sista resan eller vad man vill kalla det för, utspelade sig senare på kvällen i snöstorm. Lill hade under dagen lyckats få in resterande fem baggar i en fålla och nu skulle vi "bara" forsla dem till transporten. Utrustade med pannlampa, havre och vallhund kom vi till hagen, bara för att upptäcka att en baggusling hoppat ut. Efter en del vallande och misslyckade infångningsförsök i mörker och djupsnö plockade vi två av de inburade i stället. Sen vände lyckan då hoppbaggen plötsligt bestämde sig för att ge upp och kom fram till Lill och lät sig fångas. Vi fick också turligt nog hjälp av baggarnas snälla sommarmatte så att vi kunde gå med de tre sista på en gång. 

Då återstod bara vägen hem över åkrarna där blåsten och snön gjorde vallar tvärs över vägen som vi redan på ditvägen funderat på hur vi skulle komma igenom. Episoden med Emil i Lönneberga och slädfärden till doktorn i Mariannelund, dök upp i huvudet... Barnen från Frostmofjället... Det var ungefär i denna veva vi bestämde oss för januarilamning och slakt i juli, augusti.

Hem kom vi trots allt och baggarna hamnade på plats och allt var frid och fröjd till söndagförmiddagen. Då bestämde sig baggarna för att gå på upptäcksfärd i omgivningarna. Lill blev ditringd av Hästens ägare men fick in dem igen utan större problem. Nu är de inburade på ett stadigare sätt.

Jag längtar till onsdag...

Baggarna har fått några ensilagebalar att tugga på, så de står sig till början av december.

Efter tre veckors karantän var det bara ett fotbad mellan benämningen bagglamm och avelsbagge för vår klövernosde charmör Lime.


Efter pedikyr och kort bilfärd till sommarhagen släppte vi in honom i "krossfållan" på sommarbetet. Ropade på FÅÅÅÅÅÅREN och det dröjde inte förrän förväntansfulla bräkanden hördes.



Damerna i sommarhagen kom glatt springande för att få sin spannmålskross. Döm om deras förvåning när de framme vid fållan möttes av Hjärtekrossaren Lime. (Utan att peka ut något får kan sägas att vissa får i första hand fokuserade på matkrossen.)



Lime möttes helt klart med mer intresse och mindre fasa än förra årets jättebagge; Hampus med hornen som fick damerna att vända på klöven och fly. Med kross lockade vi dock tillbaka dem den gången och han tog sedan väl hand om dem.

Efter en hastig hälsningsceremoni travade flickorna iväg på ett särdeles fjöntigt vis och baggen travade efter. Upp ett varv i skogen och de modiga väntade sedan på en närmare presentation på öppen mark. Några stod avvaktande kvar i dungen.



Om någonting här i världen följer någon slags rutin, så kommer förhoppningsvis de första lammen runt den 23 mars nästa år. Kvällen här i byn har bjudit på vackert väder och en fin solnedgång så Lime har haft de bästa förutsättningar att förföra damerna.

Efter att Bella betett sig konstigt och spytt spannmål var det lugnt några dagar. Sen var det Bella och ett lamm som tuggade fradga och hoppade och skuttade så att de ramlade omkull. Bella spydde igen. Efter det var det Caramelles tur att göra om samma sak några dagar senare. Några minuter efter dessa "anfall" var fåren normala igen och återgick till betandet.

Jag ringde vår veterinär Kersti, som sa att allt tydde på förgiftning. Förmodligen har de ätit för mycket ekollon och fått dessa symptom. En del individer får smak för ekollon och blir lite beroende. De får svårt att svälja och när de kastar sig över spannmålen får de panik för att de inte kan svälja och kan börja kasta sig omkring pga av detta. Fradgan kommer också av att de inte sväljer ordentligt. Förmodligen har även själva rusningen till spannmålen viss effekt på symptomen, då fåren blir upphetsade.

Nu har vi dem som vanligt under daglig uppsikt och är det något mer får som verkar dåligt tar vi hem dem till vinterlagården med en gång.

Ekollon är inte att leka med.

Igår fick tackorna äpplen och det blev ett förtjust mumsande och kraskande. Får är otroligt söta när de står och gigglar med ett äpple i munnen utan att få något bra grepp för att bita sönder det. Tyvärr hinner man aldrig med med mobilkameran...
I helgen är det Family Four - vår fårsvärmarfamilj -  som sköter räknandet av tackorna, då både jag och Linda är bortresta. Då kan man lita på att fåren blir väl räknade och omhändertagna.

Åh nej, inte är det väl ett hösttecken när fåren kommer i V-formation? Inte än, snälla!

En bekants tackor insjuknar en efter en i betesfeber. Hittade Flusaflaskan och duttade på alla tackorna. Bagglammen får vänta på den nya flaskan Linda köpte. Annars är jag rädd för Flusa - jag fick en sjuhelvetes klåda av det förra gången jag behandlade fåren.

Fästingdjävlar från helvetet.

I hällregn och blåst åkte hunden och jag för att se till fåren. Skönt, tänkte jag när de gick på den enda del av hagen som man ser från bilen på nervägen till vanliga samlingsplatsen. Fick ändå gå ut för att räkna dem. 22... det ska vara 24 ...men då står väl två längre bort tänkte jag och körde vidare och parkerade. Vrålade på Fååååren men det kom inga får. Med öronen som regnmätare hör de väl dåligt, tänkte jag. Jag visste ju var de var och gick närmare och ropade och då kom de springande och in i fållan för räkning. 22. Två fattades; Chutney och hennes lamm Dukkah. Skit också, Chutney som blev biten av något i nosen härom veckan och tänk om det blivit nån komplikation (eller varför inte en helt ny sjukdom). Jag var just på väg och stänga in hunden för att påbörja sökandet, när de två saknade kommer strosande ur skogsbrynet med varsitt stort eklöv i munnen. Det är svårt att förklara hur glad man kan bli av att se två dyngsura får!

Vi har flyttat över fåren till hagen de gick i i fjol. Törs inte ha dem kvar i den gamla hagen. Uppenbarligen var det något de inte tålde i den. Kalvarna däremot går bra att ha där.

Idag har vår röjsågsrobot Åke och jag börjat rensa under eltråden. Det var välbehövligt; rena djungeln bitvis. Åke är fantastisk! Som han jobbar i denna värme, nästan 30 grader. Och flugor och blinningar och vass, tistlar, brännässlor och björnbärsrevor. Mina ben ser ut som skit efter fyra timmar i hagen; skinnet pulserar och durrar efter nässlorna.

In i duschen och så iväg till biblioteksjobbet.

Spöregn är inte det bästa vädret att räkna får i. Dels för att man blir blöt, dels för att fåren inte vill bli onödigt blöta.

Igår regnade det, när jag skulle räkna våra 37 tackor och lamm. 15 tackor och 22 lamm.

14 tackor med 19 lamm.

14 tackor med 19 lamm.

19 lamm med 14 tackor.

Fan fan fan. Upp i skogsdungen för att börja leta.

Bä.

Hörs det inifrån en stor gran.

Där står Junibackens Lilla Pims (vår största tacka) med två egna och ett lånat lamm. Alla med nosen vänd mot trädstammen, som ekrar på ett hjul. Ska fan gå ner till ängen och blöta ner sig för att få några ynka frön...!

Tänkte Pims.

Klippta, avmaskade, verkade och väldigt sugna på att komma ut.






...och gladast av alla är Tofs!

Lills bekant, Veronica, kom på eftermiddagsvisit i dag. Föga anade hon vad som väntade... Lill hade väl sagt något i stil med att vi ska bara flytta trädgårdsfåren, men få människor inser vad detta betyder. Man packar in tre får i en Volvo (som äntligen, efter två år med får, försetts med en plastmatta i bagaget för att skydda heltäckningsmatteinredningen, hur någon nu kan vara så korkad att inreda bilar med tyg.)
Själva inbaxandet av fåren går ganska smidigt men sen är problemet att behålla tre får och huvudet på Lill som motar dem och samtidigt stänga bakluckan. Ett litet får försökte smita men som vanligt räddades situationen av en graciös rugbytackling från min sida. Jag blir nog snart värvad till ...eh ...nåt rugbylag.

Bilfärd och utsläpp av får:





Kärt återseende när Pims förenades med hypokondrikern Chutney:

Prickade in utsläppet efter kvällsmjölkningen på vägen mellan baggkoll och tackkoll