Lilla Lamm

Mitt i allt sjuka får-elände så får man vara tacksam för att ens medmänniskor är så vänliga. Det började i förrgår kväll då jag fick ett samtal från grannbonden som undrade om jag hade alla fåren hemma eller säcken full av ull? Först fattade jag ingenting men det visade sig att någon tappat/dumpat en säck med ull inte långt ifrån våra fårs vinterkvarter. Nyfiken som jag är åkte jag bort för att kolla. Det visade sig vara vit ull i plastsäck. Definitvt inte vår. Dilemma: Låta ligga och se skräpigt ut eller ta med hem och slänga? (Men tänk om någon verkligen tappat den och kommer tillbaka för att hämta?) Ta med hem och slänga. (Var då? Fullt i soporna) Dessutom kanske den var äcklig och full med ullsjukdomar (som vad?) Så den fick ligga.
Nästa dag kommer kafégäst och tillika fårens granne, in och undrar om det är vi som tappat ull. Hennes hund hade först hittat ull och hon hade för ett ögonblick trott att det var strykarvargen från Tingsrydstrakten som ställt till det. Sen såg hon säcken. Jag försäkrade henne om att vi inte sprider vår ull på detta vis men att det var vänligt att fråga.

Vänligt var det också av baggarnas granne att ringa och fråga om hon fick mata dem med knäckebröd som blivit lite mjukt. Ja, det fick hon och vi uppskattar mycket att man frågar. Vi vill ju inte att fåren ska få i sig vad som helst. Mina före detta kollegor brukade skaka på huvudet  åt mig som inte tog hem överblivna äppplen från fruktkorgen på jobbet, för att de inte var ekologiska. Dessutom kan det ju vara så att man inte vill att vissa djur ska bli allt för tama.