Lilla Lamm

En vanlig måndagkväll; Hem från jobbet, byta kläder. Jag hade kjol idag på jobbet och vill ju inte riskera att tistlarna i hagen repar strumpbyxorna. Tänkte att jag räknar fåren lite snabbt och matar kattungarna och är hemma i tid för att natta barnen och så kan jag hålla Stolly för sprutan och sen är det klart för ikväll. Har jag inte lärt mig någonting? Det finns inget enkelt eller förutsägbart i fårvärlden. Bäst som jag matar kattungar ringer Lill och säger att det är 15 balar halm på väg. Hur komiskt är inte det? Jaha, men då pillar jag väl in dem då. Rundbalar.
Det gick trots allt bra och nu har vi fårens "sängkläder" klara för i vinter. Det var fin halm från vår förra hyresvärd, Nöbble Gård som förhoppningsvis inte är av typen trassla in sig i ullen.
Kattungarna ja, Selma är fortfarande Selma men - och det hade slagit både Lill och mig - Gustav måste nog heta Fröding.

Händerna ömmar, fingrarna, nacken, ryggen, armarna, låren, utanpå revbenen...

Ja, vi satte igång med stängslingen i lördags alltså. Hann med ca en tredjedel av fårens vinterhage, ungefär nittio meter. Stolpe varannan meter. Den ena håller stolpen rak och den andra står på ett uppochnedvänt tappkar och dunkar med klubban. Gummiklubban väger fem kilo. Stolparna är 1.80 långa. Lägg ihop dessa odiskutabla fakta och man får i slutändan - träningsvärk.

Förra året, när vi var noviser på femkilosklubban, var vi livrädda att den som slog skulle missa och knäcka händer eller armar på stolphållaren. Nu föresvävar oss inte ens tanken. Fast Linda höll på att krossa sina egna knäskålar en gång och jag blev så trött i armarna att klubban bara gick åt vänster hela tiden, med påföljd att stolpe efter stolpe sprack på just vänstersidan...

Och lilla C., som bara är två och ett halvt, vimsade omkring och skulle prompt vara i brännässlorna, när hon inte fick bära omkring på kattungen Gustaf. Sen gick hon omkring och kände på varenda stolpe med tvåhandsfattning, att de satt fast ordentligt. Det gjorde de.

Kattungarna har alltså fått namn nu - Selma och Gustaf (Lagerlöf och Fröding). Inte så fåraktigt, men nog så värmländskt. Morrar vildsint när de får burkmat och leker och smyger i lagården och verkar må så bra så.

Övriga i Lilla Lamm ingående djur verkar också må bra. Stolly gillar inte sin dagliga spruta, men nu är det bara tre dagar kvar. Sen får hon vara kvar några dagar för att se att bölderna inte kommer tillbaka, innan hon får återvända till flocken.

Och vi får väl vila våra kroppar några dagar inför nästa stängslingsetapp.

Rebecca från Tingsryd var och hälsade på i vår bagghage igår. Bagglammet hon föll för var Bov, bror till Bandit och son till den så sorgligt nödslaktade Zoéga. Bov är pandatecknad, nougat och vit och har fina rejäla horn. Han blir säkert en bra pappa till Rebecca-tackornas lamm, tackor som för övrigt är från Karlshamns-Karin, som sålde Douglas till oss. Fast Bov får stanna hos sina bröder till oktober, då Rebecca hämtar hem honom.

I tisdags var det upptaktsmöte på Wannborga inför Fårets Dagar i Borgholms slottsruin den 27-28/9 http://www.skordefest.nu/allm/allm_faretsdag.html . På lördagen ska Linda och jag stå i cafét från arla morgon till - ja, det vet vi inte riktigt. På kvällen är det lite festiviteter för oss som jobbar under dessa dagar. På söndagen ska jag vara i cafét på morgonen och sopgubbe/bärare efter stängningsdags, och Linda ska vara hemma med födelsedagsfirning av femåring.

Och på hemmaplan - i nya fårhuset - håller två små kattungar på att acklimatisera sig. Än så länge får de vara instängda i mjölkrummet tills de har vett att stanna i lagården. På lördag ska vi släppa ut dem så de får vidga sina vyer. En är svart och en är grå/vit. De är ännu odöpta; vi får väl hitta på några fåraktiga namn åt dem.

Här hittar man jättefina bilder på bl a värmlandsfår:

http://sheep-pics.org/

Enligt veterinären så var det med största sannolikhet en infektion som låg bakom Zoegas problem. Mot bakgrund av sjukdomsförloppet och hur hon svarade på medicineringen så verkade det ha varit en infektion som var orsaken till hältan och vingligheten. Om jag förstod veterinären rätt kan det ha varit en svullnad runt ryggraden och cortisonet  dämpade smärtan och sen blossade allt upp igen. Förhoppningsvis inget smittsamt...

Stolly ska få annan antibiotika eftersom hon reagerade mot det andra och inte är helt återställd.

Mot Douglas rymmarsjuka ordinerade vi stödutfodring med hö (helt utan veterinär konsultation).

Denna gång var det Zoéga som vi fick nödslakta. Först misstänktes selenbrist och veterinären gav selen- och vitaminsprutor. Det hjälpte inte så då fick hon Cortison och i fredags var hon i skick som ny och vi drog en lättnadens suck. Båda våra sjuka tackor på bättringsvägen!

Men så kom jag ut i går, lördag, i hällregnet. Möttes av glada tackor överallt. Tills jag såg Zoéga som försökte ta sig fram med bakben som såg ut att vara brutna, så illa gick hon. Jag rusade fram till henne och tvingade omkull henne och ringde till Linda, som i sin tur ringde till Peter (vår granne som nödslaktar djur). Linda och jag var helt överens om att inte låta tackan lida mer. Det var evighetslånga minuter (kanske en kvart...) innan jag såg dem komma, då jag satt med Zoégas huvud i knäet. Det var väl en sorglig syn som mötte Linda och Peter - en dyngsur stackars tacka och en dyngsur grinande Lill. Tack och lov att vi har Peter, som är lugnet personifierad. Och fastän det var så sorgesamt det hela, så var det ändå skönt att göra detta sista för Zoéga.

Från och med idag ger vi fåren lite selen i krossen de får som godis. Om det nu var selenbrist Zoéga blev så dålig av, ska ingen annan tacka behöva gå det ödet till mötes.

Idag söndag kollade vi tackorna på sommarbetet och alla mådde bra. Vi till och med fick klappa lite på Bing som är Flätas dotter - ett stort svart- och vitskäckigt lamm - som hittills aldrig låtit någon av oss komma sig nära. Hon har en fantastisk päls, som inte liknar någon annans, och verkar vara i en strålande kondition.

Efter tack-kollen for vi för att kolla bagglammen och för att kapa hornen på ett av dem. Vi tog med oss kross, mineraler och selen till Ronny, som ser efter baggarna åt oss. Den svart- och vitskäckige fångades in (vilket inte är särskilt svårt, emedan de är hur tama och kärvänliga som helst, tack vare Ronnys omvårdnad) och Linda satte honom i knäet. Hornen växte så illa (horntrånghet) att spetsarna var på väg in i ögonen på honom. Vi sköt in en pappskiva mellan ögat o hornet, så jag kunde såga utan att vara rädd för att skada ögat. Ca tre centimeter kapade vi av spetsen på hornen med en vanlig bågfil. Det ser lite roligt ut, men han behöver inte riskera sina ögon mer i alla fall. (Skador på horn-hinnan...) Men, vilka snälla får vi har! Som bara sitter och väntar medan en människa sågar i hornen; det måste ha durrat ordentligt inne i skallen på den lille. (Han utmärkte sig redan som nyfödd; han hade nämligen inget krull på sin päls, utan var släthårig.)

Vidare till vår nya bagge Douglas och hans moatjé. Jaha, där är Rosa, var är Douglas? Ah, där är Douglas - dock utanför stängslet... Med lite kross lockades Douglas in i inhägnaden igen - han är så snäll och go', han med. Vi kan inte begripa vad han gör för att hålla sig så fräsch. Gamla Rosa, ja, hon ser ut som en dränkt katt efter alla regnen, men Douglas är hur torr och fluffig som helst. Impregnerade Karin sina får innan hon sålde dem...? ; )

Ja, till slut var det så dags att kolla vår andra sjukling Stolly. Vi fick avbryta medicineringen för några dagar sen pga att hon reagerade starkt på injektionen och fick som spasmer och blev vinglig och dan. Veterinär Karin sa att vi skulle göra uppehåll med medicinen och se om Stolly verkade klara av att bli frisk av sig själv. Efter några dagar verkar hon ha blivit stadig på benen igen, men det var fortfarande lite var kvar i en av knölarna under käken. Vi tvättade med jodopax och avvaktar några dagar. Karin sa, att hon ska gå för sig själv ca en vecka efter det att såren läkt ut. Stolly kommer att bli överlycklig den dagen hon släpps ut i flocken igen - det är ett som är säkert!

Till slut något roligt. Vi har fått en bagglammsspekulant i Rebecca från Tingsryd, som vill ha en bagge till sin lilla nystartade tacksamling. På onsdag ska hon och sambon komma och välja bland Gummi-Tarzan, Pucko, Bo Vilhelm Olsson, Bov, Bandit och de andra. Dock är Horn-Per och en annan brun bagge borträknade pga av deras horntrånghet; de ska inte få gå i avel, utan går till slakt i höst.

Det ska bli spännande att se vilken bagge de fastnar för...

Nu har tanterna på herrgården rymt en gång för mycket och blev så igår deporterade till den stora sommarhagen där de får gå med den övriga tackflocken.

Jo, de har roat sig lite till och från under sommaren. I juni hittade vi stängslet nedsprunget, dock var tanterna inne i hagen. Sen har de varit i Veronicas trädgårdsland. Och i åkern bredvid. Och ute på gårdsplan och i lagården (men då blev de tjuvvallade av Jazza, border collien). Och häromdagen kom en flanör och sa att han sett ett ljust får gåendes utanför hagen och när han kom närmare, böjde hon sig helt sonika ner och lyfte upp nedersta tråden på sin ulliga nacke och gick in igen. Med järnvägen knappt 100 m ifrån hagen känns det inte bra att ha rymmarfår.

Och igår morse kom samme flanör med sin kamrat och tjoade på mig i min trädgård. Då hade de vallat alla fem tanterna från vägen och upp på gården. Det var bara att sätta sig i bilen och köra dit och peta in dem i hagen igen medelst en hink kross. Precis det man har tid till före jobbet... Men då var måttet rågat och på kvällen ställde vi dem i hästtransporten och körde ner dem till övriga flocken.

Väl där var gamla Ida, som nog varit den som lett flocken i sommarhagen, tvungen att gå i clinch med alla fem gamla tanterna, som tyckte att de skulle vara ledare nu. Vi vet inte vem som fick övertaget till slut, men alla verkade ha slutit fred när vi avlägsnade oss.

Och - peppar peppar - verkar både Zoéga och Stolly vara pigga nu. Vi har kvar Stolly hemma en vecka till och om hon inte får tillbaka bölderna, kan vi släppa tillbaka henne till flocken.

Nu börjar det dra ihop sig på alla fronter. Först och främst måste vi börja stängsla runt det nya fårhuset. Sen ska det börja planeras inför Fårets Dag i Borgholm, där vi ska hjälpa till. Och så ska baggen släppas med tackorna. Och alla fåren ska hämtas hem inför vintern. Och så ska de klippas. Och snart får vi nog tillbaka skinnen från slakten i juni från garveriet i Flygsfors. Och så är det slakt igen. Och styckning och försäljning. Och den 14:e september är det hantverksdag och skördefest i Sporsjö, där vi ska visa upp ull, garn och trådfår (se hemsidan). Jaja, en sak i taget...

Måste bara dela med mig av min nya upptäckt av får från Mars. Fast egentligen är de från Storbritannien.

http://www.blueleicester.co.uk/

Dagens stora händelse är att vi hämtat hem vår nya avelsbagge - Douglas. Han är uppfödd av Karin strax utanför Karlshamn. Vi och en annan baggköpare - Marianne - var där och hämtade våra snyggingar och hade några väldigt trevliga timmar med fårtittning, pappersexercis och fika och så "pratade vi hål i huvudet på varandra", som Marianne uttryckte det, när hennes man ringde och efterlyste henne.

Vår förtjusande Douglas är blott fyra månader, men enfödd och nästan lika stor som en fullvuxen tacka nu. Han är gråmelerad, ganska mörk utanpå ullen och nästan vit inunder. Och så har han lite vit bläs och rosa läppar, så det ser ut som om han har läppstift och liten plutmun. Och så har han tre vita ben. (Och ett svart.)

Vår gamla vita Rosa får gå som sällskap åt Douglas medan han är i karantän, men sen ska de bägge ut till damerna på sommarbetet, så får vi se om de faller som furor för Douglas.

I övrigt har Stollys knölar minskat i omfång än mer, men de har inte försvunnit. Pigg är hon, men väldigt trött på oss och våra sprutor. Zoéga verkar må bättre; kanske den här trista perioden av brister och sjukdomar är över (för den här gången...). Det är mycket roligare att hämta bagge och planera vårens lamning.

Jaha, då var det dags för Zoéga att vara klen i sommarhagen... Den utkallade veterinären Karin, som konstaterade aktinos på Stolly, gav Zoéga B-vitamin- och selenspruta, som hon förmodligen led brist på. Symptomen vi sett var att hon var allmänt såsig och vinglig på bakbenen.

Måste just vi prova alla sjukdomar och brister ett får kan få?

Stolly verkar lite ha insett, att det finns fördelar med isoleringen. Kross, äppel-, päron- och lönnkvistar, äpplen, morötter, fritt med hö, nära till vatten och mineraler, eget mysigt hus med halm på golvet. Men hon skulle nog inte tveka om hon fick chansen att återvända till flocken. Får ska inte vara ensamma. Och sen är det inte roligt med sprutan som ska fås varje kväll. Även om man får kross efteråt.

Och så det tråkiga med att ull inte fungerar på mördarsniglar. Lennart som gjort försök i sin snigelbemängda trädgård, men kommit till den slutsatsen, att ullen inte bekom de slemmiga nämnvärt - läs hans kommentar i gårdagens blogginlägg. Tack för hjälpen ändå, Lennart!

Vår Stolly går och känner sig ensam i sin hage och bräker efter sällskap. Veterinären avrådde från att ta dit Stollys syster Bolly, även om hon gick i en hage bredvid, så Stolly får bräka på. Imorse satte hon igång i gryningen strax efter 4, förmodligen för att hon hörde en ko råma på gården bredvid. Hon blev satt i finkan och utsläppt senare på morgonen. Knölarna under hakan har redan börjat minska i storlek. Bölderna har nästan torkat ut.

Och vår lilla föräldralösa Bris, vars mamma fick nödslaktas i midsomras, kom för första gången fram i sommarhagen och lät sig klappas. Hon och hennes syster Bettan har varit skygga hittills, men igår tog alltså Bris mod till sig och sprang inte sin väg. Hon tyckte till och med att det var mysigt att bli kliad och ville inte att jag skulle sluta utan gick efter mig en bit. Och då kan man bara inte gå därifrån; man måste gosa lite till...

I och med att min trädgård fick bli sjukhage för Stolly, måste vi hitta ett annat ställe att förvara vår nya bagge på - hämtas nu på lördag - tills vi ser att han är frisk och kry. Han ska få gå med vår gamla tacka Rosa i lammhagen vid vårt gamla fårhus i halmladan. Som tur var har vi inte hunnit ta ned allt fårstängsel där, så med några smärre ingrepp fixade vi till den igår, så den står redo för Don Juan och hans följeslagerska. Nu är han ju säkert frisk och kry, men man tar det säkra före det osäkra och fotbadar (mot fotröta, en smittsam klövsjukdom) och preparerar mot ohyra. Sen får det gå tre veckor innan han kan gå i tjänst.

Sen är ju frågan vilken av de tre baggarna som är till salu, som vi till slut köper: den grå, den svarta eller den bruna. Har en känsla av att vi kommer att klunsa om det, om inte någon av dem är extra kär förstås (i ordets skånska betydelse)...

I söndags kväll hittade vi äntligen på nätet: aktinos. Detta är en sjukdom hos får och kor, där skador på slemhinnorna i munhålan gör att bakterier får fäste och gonar sig, varpå hårda knölar bildas och varbildning kommer igång, resulterande i bölder. Detta trodde vi var felet på vår ungtacka Stolly med sina knölar under hakan; symptomen stämde. Och om det var aktinos, så är det smittsamt, varför vi beslöt att ta hem henne från betet, så hon inte kunde smitta ner dem som inte allaredan var smittade (nu var det inte så farligt smittsamt, enligt vår veterinär; om inte de andra tackorna hade skador på slemhinnorna de också).

Så fick Stolly åka bil hon också, men hon tyckte inte alls att det var lika kul som baggarna har tyckt. Men hon var duktigare på att hålla tätt i alla fall, och kissade så ordentligt när hon kommit ur bilen. Instängd i min trädgårdshage var hon och förtvivlad var hon. Tittade och bräkte desperat åt det håll flocken befann sig (fast 6 km därifrån). Och hoppade (nästan) över stängslet.

Stackaren fick bli inburad i lagården med hö och sly och vatten medan mattarna befann sig på respektive arbetsplats. Vid femtiden kom så veterinär Karin och tittade på Stolly och konstaterade alltså aktinos. Nu ska hon ha en spruta om dagen i en muskel på halsen i tio dagar åtminstone, kanske mer. Men i och med att det är en ung, stark tacka, så bör hon klara detta bra och bli frisk på kuppen.

Och vårt maedi visnaprov har vi fått skjuta på till i oktober, efter klippningen, då alla fåren är samlade och nyklippta, vilket underlättar mycket vid blodprovstagningen.

Vårt nya fårhus/lagård, som ska tas i bruk i oktober, har vi nu mätt på alla upptänkliga sätt inför förprövningen. Var ska fåren kunna gå ut, var ska de dricka, var ska de äta? Varje tacka ska ha 45 cm ätplats och en tacka med lamm måste ha 1.70 kvm inomhusyta (om de har fri tillgång till utevistelse, som våra har), det ska vara si och så mycket fri plats bakom ett ätande får, och si och så breda utgångar...

Man kan lätt bli matt med tanke på alla regler och krav, men betänker man varför dessa regler och krav kommit till, så blir man istället nästan tacksam, för är det någon djurgrupp som farit illa, så är det fåren. Heja Länsstyrelsen!

Ja, nu är iallafall en engelsk bok om fårsjukdomar på väg till Lilla Lamm från AdLibris; lika bra att ha den som soffbordsbok istället för någon stor, snygg, färggrann och inbjudande foliant med trädgårds-, mat- eller antikporr. Sådant hinner man ju ändå inte med när man har får...

4 augusti

Nu har alla tacklammen fått sina namn. De fyra sista får heta Bettan och Bris (den nödslaktade Lill-Skrållans bruna lamm), Bakis (brun med vita bakben, Tjorvens dotter), Bing (Flätas svart-och-vitskäckiga snygging) och så Gevalias svarta och vita Björk. Bagglammen har det sämre beställt med namn; det är liksom ingen idé. Antingen blir de köpta av någon, som nog vill döpa dem själv, eller också går de till slakt i höst.

Frid råder - peppar peppar - i hagarna och djuren mår bra. Fast Bambi har skorv på nosen och Stolly har hårda knölar under hakan, men ingen av dem verkar berörd av detta. Bambi tvättar vi ansiktet på varje dag; vi avvaktar som vanligt.

Det är något man får lära sig som fårägare - att avvakta. Så länge djuret inte lider på något sätt naturligtvis.

Snart är det dags att ta blodprov på vår besättning för att kolla att de fortfarande är fria från maedi visna, så vi kan behålla vår M3-status (maedi visna-fri).
 Maedi-visna (MV) är en virusorsakad smittsam sjukdom hos får. MV kommer smygande och förekommer mer eller mindre dold i besättningen för att efter några år kunna ge förödande effekter. Det är alltså inte lätt att upptäcka sjukdomen hos sina får eftersom enda symptomet kan bestå i avmagring hos några äldre tackor. Dessutom ses även andnöd, speciellt vid ansträngning, ledinflammationer samt vinglighet. Symptomen ses oftast hos djur 3-4 år eller äldre, men i höggradigt infekterade besättningar kan symptom uppträda ner till 1 års ålder. Sjukdomen går inte att bota och djuren kan inte bilda immunitet mot den. Ett får som har symptom på MV dör inom ett antal veckor eller månader.

MV smittar inte människor. Från Jordbruksverkets hemsida
Båda besättningarna vi köpte fåren ifrån hade M3-status och våra får har inte varit i kontakt med några andra får, så de bör vara fria nu också.

Snart är det också dags att åka och hämta vår nya bagge, som ska betäcka tackorna i oktober. Han ska gå i karantän först, så vi ser att han är frisk och kry, innan vi släpper honom till tackorna. Sen ska vi försöka samordna deras brunst, så vi lite mer precist kan säga när de ska till att lamma. I fjol lammade de från mitten av oktober till slutet av april; nu ska vi försöka få dem att lamma i mars. Semester i mars...

Arbetet med det nya fårhuset skrider långsamt framåt. De tre avdelningarna är tömda på skrot och halm och dynga, och två avdelningar är tvättade med högtryckstvätt. Tredje delen återstår och sen ska vi fixa med grindar och foderbord och stängsel och vatten. Och Länsstyrelsen ska godkänna lagården som fårhus, sk förhandsprövning. Till hösten ska vi kunna ta vårt nya fårhus och vårt nya produktionsplatsnummer i besittning. Förhoppningsvis slipper vi nattarbete i pannlampans sken denna gång, men man vet aldrig; tiden rinner iväg...

Trimmad /slimmad kvitten


Vältjuvad tomatplanta


Heidi och getterna ...eller?


I fell in to burning ring of ...ull!
Notera att vi försöker locka ut snigeln genom att placera läskande örter från grönsakslandet utanför ringen. Sen sa Lill att de bara äter multnade saker. Då frestade vi med kompost och hittade sniger nummer två. Ingen av dem gjorde några utbrytningsförsök utan så fort en antenn nuddade ullen så vek de av.
Innan vi drar förhastade slutsatser bör vi dock komma ihåg att snigel 1 verkade rätt borta hela tiden och snigel 2 var ju troligen redan proppmätt.

Förra lördagen flyttade mina husbaggar till de andra ungbaggarna i deras hage. Hundarna drog en lättnadens suck, tror jag, när de insåg att de fick ha sin trädgård för sig själva igen. Och Bo Vilhelm och Pucko trivdes med en gång med sina nygamla bröder och den nya hagen. Tomt blev det efter dem; inga bräkanden och tramp av små klövar... Mina tomater blev euforiska; kvittenbusken tar nya tag.

För några dagar sen provade vi huruvida sniglar verkligen inte tycker om ull, som vi hört är fallet. Vi kidnappade två snälla skogssniglar och stängde in dem i en ring av ull. De tog sig inte ut under den knappa timme vi höll dem fångna. (Lilla C., 2 år, var upprörd över sniglarnas öde innanför ullstängslet, men blev nöjd vid utsläppandet.) Nu ska vi - med Lennart B:s hjälp - experimentera vidare. Lennart har stora problem med mördarsniglar i sin villaträdgård och ska nu testa ullen i olika sammanhang. Vi håller tummarna för att han kan hålla kräken i schack med Lilla Lamms ull!

Och så otäcka nyheter som jag hittade i Sydsvenskan häromdagen. Sjukdomen blue tongue/blåtunga verkar komma närmare Sverige igen. Ett fall har rapporterats i Tyskland och i Danmark har man börjat med massvaccinering. Blåtunga är  "en virussjukdom som sprids av blodsugande svidknott. Sjukdomen, som är ofarlig för människor, drabbar idisslare, vanligen får och nöt. Symtomen är feber, såriga och svullna slemhinnor, hälta och hos får andningsproblem med en blå tunga, bluetongue, som följd". Dödligheten är upp till 20%, hos lamm upp till 50%.

Beredskapen har höjts i Sverige, men vaccinering kommer bara ifråga om fall hittas i landet. 700 000 danska nötkreatur, får och getter ska vaccineras och de danska veterinärerna hinner inte med allt själva, så specialutbildade "blåtungstekniker" hjälper till. I slutet av september beräknas den danska massvaccineringen vara klar. I Sverige finns en beredskapsplan hur distriktsveterinärerna ska få hjälp, bl a av Blå Stjärnan och frivilliga privata veterinärer från hela Sverige.

Låtom oss hoppas svidknotten inte blåser över sundet och om de gör det - att vi får vaccinera våra får i tid...

Nu får mina trädgårdsfår Bo Vilhelm och Pucko sälla sig till de andra bagglammen i Ronnys hage. De har blivit stora och starka (tycker de själva) och går stångmatcher mot varandra och jagar varandra runt, runt i trädgården. De stissar upp sig så till den milda grad, att hundarna åker på en smäll ibland.

Igår var det samojeden Millie, som fick sig en däng av Bo Vilhelm (som annars har varit den fredligare). Hon blev rädd och förbannad, sög tag i pälsen på baggen och röck till. Stod där med munnen full av vit ull och såg förvånad ut. Bo Vilhelm blev spak och lunkade iväg. Lapphunden Majka hade nog fått sitt innan, för hon vägrade gå förbi baggarna.

Förutom insikten att grabbarna måste flytta, kom även insikten att det faktiskt är rovdjur man har som sällskapsdjur. En samojed skulle nog utan större problem kunna döda en halvvuxen bagge. Man bara tar för givet att hundarna aldrig ens ska pilla på fåren, vilket de heller aldrig gjort, förutom att Millie brukar tvätta Pucko i ansiktet och i öronen. Men någonstans går gränsen, och Bo Vilhelm klampade över den och fick sitt straff.

Till helgen får det alltså bli flytt till de andra 8 bagglammen, så de har några fler kompisar att busa och bråka med. Schysstare att stångas med dem som har horn. Och Millie och Majka kan få ha sin trädgård i fred. Och jag får klippa gräsmattan själv...

Lördag förmiddag. Jag kör ner till sommarbetet för att räkna får. Alla tackor och tacklamm är glada att se mig; kommer och tigger kärlek och kross. Mest kross. Jag räknar fåren. De ska vara 27.

25.

Jag räknar tackor + lamm, var för sig.

25.

Jag räknar fåren från ett annat håll.

25.

Två saknas. Inser efter ett tag, när jag redan hunnit ringa Linda, att det är Ella och hennes dotter Bella som saknas. Linda sitter fast för tillfället och jag börjar leta får. Sist jag letade får hittade jag den döende Lill-Skrållan liggande ensam på stigen.

Jag ser för min inre syn hur Bella sitter fast och Ella vägrar lämna hennes sida. Hur Ella försöker försvara Bella mot någon galen hund eller lo, och båda blir dödade. Bella som väntar vid sin döda mamma.

Magknip och känslan: nej, inte en gång till, inte ett dött får till. Förbannade hage. Vad kommer jag att hitta? Hur svårt skadade kommer de att vara? Kommer de att vara döda? Kommer jag alls att hitta dem?

Då hör jag ett litet "bä", och nästan samtidigt ser jag Ella och Bella komma strosande från dungen i andra änden av hagen, utan brådska... "finns det nån kross kvar?" undrar Ella. Och jag drar en lättnadens suck; magknipet släpper.

Jävla får.

Ack ja, man törs ju inte låta Linda sköta fårräkningen; det blir så konstiga kort när hon är där... Det översta kortet på Dott (alias Alka) - är hon inte ruskigt lik Woody Allen? Sen har vi ju Groucho Marx i flocken också - Gevalia, som nedärvt sin frodiga mustasch till sin lilla dotter. (Ett kort kanske, Linda?)

Efter baggflytten i tisdags har flocken blivit tajtare, lugnare och mer sociala. Nu kommer alla tjejerna fram och ska hälsa och kanske få lite godis (kross) och kel. Till och med den annars så fjära Bea, dotter till Kajsa, dotterdotter till Ida, kom fram idag och ville bli klappad! Hon hade hela nosen full av små små svarta fästingar, så hon var nog en av dem som smet igenom stängslet innan vi hann Flytixa henne i tisdags.

Och Zoéga var lite mer uppåt idag än i onsdags, när jag såg henne senast. Hon blev ju av med bägge sina söner och när jag såg till flocken i förrgår var hon så deppig. Medan alla de andra gick omkring och åt, stod hon bara och hängde vid en enebuske. Då och då bräkte hon lite uppgivet efter Bov och Bandit (sönerna), lyssnade och resignerade igen. Jag fick mota ut henne till resten av flocken, och så började hon äta lite håglöst. Mager är hon också; hon har ju inte fått behålla någon näring till sig själv, medan sönerna vuxit sig präktigt stora.

Men idag var hon alltså betydligt piggare. Kom och fick extra kross och en pratstund. Sen blev jag invaderad av 26 får till som krävde sitt. Stod och tittade på dem en stund innan jag vände hemåt; tänk att man kan tycka så mycket om några får...

Väl hemma skulle jag vattna mina tomatplantor som blivit stora och frodiga och blommar. Började med dem på östsidan, som står bakom en häck av pelargoner. Gick sen runt knuten till sydsidans... tomatplantor... I princip återstår bara stammar och lite strödda blad. Inte visste jag att får äter tomatplantor? De fick vara ifred i flera veckor, men nu har gunstig junkrar Bo Vilhelm och Pucko manglat det mesta. För att inte tala om min stora rosenkvitten, som nu ser ut som något slags fontän - smal nertill och sen breder den ut sig upptill där fåren inte når. De omformar min trädgård, kan man väl säga. Undrar om de har någon plan att gå efter...?

De är otroligt nyfikna de där jepparna. Vad jag än gör ska de vara med och titta. Hämta gräsklipparen i Nisseboden, städa i snickarboden, hämta saker ur bilen, slänga soporna, prata med grannen. Bo Vilhelm - den vita - till och med klapprade uppför trappen och in i mitt hem och kikade när jag t ex diskade. Jag kände mig milt excentrisk och samtidigt undrade jag om detta var första steget i mitt gradvisa förfall. Sen en dag efterlämnade han en pöl efter sig och sen dess är han portad.

Någon jäkla ordning får det ju ändå vara!

Det var tjejkväll i hagen och Lilla Dott visade sommarens solglasögon.