Lilla Lamm

Småttingarna har alltså fått ny adress: Lilla Lammhuset.

Underbart skönt.

Inget kiss. Inget bajs. Ingen trängsel. Inga stängda dörrar. Inget tramp av små klövar. Inget högljutt bräkande.

Nu kan inte småttingarna irra omkring på stora tomten ensamma, när jag jobbar. Sålunda skulle jag göra en liten inhägnad på ca 6x6m, som de kunde lufta sig i medan jag förtjänade mitt levebröd.

Tager en del av mitt gamla fårnät och rycker upp med stolpar och flyttar till rätt ställe. Ganska otympligt med 10 meter nät och 5-6 stolpar à 180 cm.

Till på köpet är jag gravt förkyld och armar och ben är spaghettiartade, helt utan kraft. Huvudet fullt av snor. Humöret på topp redan från början.

Det första som händer är att jag fastnar i rosenbusken.

Efter att ha slagits med nät och stolpar och lyckats portionera ut sträckan på de futtiga meter det gäller, ska jag då spetta hål och få dit stolparna. Spetta går bra, om än kraftlöst, men jag skadar mig inte i alla fall.

Stolparna är alltså 180 cm långa, dvs någon centimeter längre än jag. Jag behöver ha något att stå på. Hittar en trälåda, om än något klen, men om jag står på kanterna funkar det.

Upp på lådan, upp med klubban (som väger 5 kilo; i detta förkylda läge ca 12 kilo). Nu måste jag hålla stolpen med ena handen och slå med den andra spaghettiarmen. Går sådär bra.

Hur eller hur får jag ner några stolpar någorlunda. Lammen har jag fått sätta in i lagården, då de hela tiden virrade omkring vid mina fötter på ett livsfarligt sätt. Lammen bräker fruktansvärt mycket och högljutt och är enerverande; jag har ont i huvudet av förkylningen allaredan. Till slut måsta jag stänga dörren om dem, för jag står inte ut.

Nu ska jag slå ner stolpar under päronträdet. Nu slåss jag med de mest illvilliga pärongrenar, fastnar med glasögon, fastnar med mössa (kallt och blåsigt), fastnar med stolpen, fastnar med nätet, fastnar med jackan, fastnar med klubban.

Det går sådär bra.

När jag är som mest förbannad går mina kängor rakt igenom lådhelvetet jag står på, varpå jag raskt börjar straffa lådan genom att slå sönder den med 12-kilosklubban.

Haha - jag undrar hur många som skulle ha känt igen sin bibliotekarie i det ögonblicket...

Till slut har jag i alla fall fått upp det förnicklade stängslet någorlunda. Släpper ut illbattingarna. Det dröjer inte länge förrän den lilla Spindelmannen elegant hoppar igenom en av de minsta maskorna... Hur faans liten kan man vara???

Kör till det stora fårhuset och hämtar mer stängsel. Sätter upp detta stängsel också, så att maskorna går omlott. Mycket bra. Ogenomträngligt. Tills Spindelmannen - om än med viss möda nu - tar sig igenom även detta.

Får låna kycklingnät av grannen med gården och har nu ikväll satt upp detta.

Vilken dag som helst kommer kommunen och slamtömmer min brunn, som är bredvid lammhagen. Undrar jag vad de ska tro om mina små lamm som har tredubbelt stängsel.

De vågar nog inte gå i närheten av dem i alla fall.