Lilla Lamm

Idag tog ensilagen slut. Linda fick ge fåren hö (vilket de uppskattar mycket) på morgonen. Någon gång under dagen hade sen Weine varit där och satt in en ny bal.

När jag kom dit framåt kvällningen stod 15 hungriga, olyckliga får där. En hel 600 kilos ensilagebal och så är den frusen!!! De stackars fåren hade bara kunnat slicka på den och kanske fått ut ett och annat strå här och var. Men någon decimeter under ytan är ensilagen mjuk och fin, så när jag gick ifrån dem, stod alla och tuggade förnöjt.

Minus 9 har vi haft nu, men det verkar inte bekomma fåren det ringaste. Det enda problem det medfört är ensilagen då och så att vattnet i hinken fryser fort. Peppar peppar har inte vattenledningarna frusit; det hade vi problem med i fjol.

Fåren är dock av bättre kvalitet, våra kära allmogefår.

P.S. Om någon sett vinglaset i fönstret på bilden med Bakis-tavlan, så vill jag bara meddela, att Linda ritat dit det efteråt.

När jag började på akrylkursen i höstas slängde Lill ur sig att hon ville ha Bakis i naturlig storlek i födelsedagspresent. Perfekt!

...och nu har Lill möblerat om sitt hem för att passa tavlan. (Lite som de verkliga fåren; man får möblera om sitt liv efter dem)

Tänkte jag skulle bjuda mina grannar på "lamm"gryta på min födelsedag. Så jag tog fram olika Hampusbitar ur frysen och putsade. Mycket kött blev det, även efter det mesta fettet och hinnorna blivit borttagna. Särskilt halsbitarna hade mycket fett insprängt. Det är nog så, att fårsmaken sitter i fettet, för det t o m luktade bagge medan jag höll på med det råa köttet.

Jaja, fårlukten/-smaken lär försvinna i den indonesiska lammgrytan, tänkte jag. Den är fantastiskt god och lättlagad och kryddig. Köttet ska ligga i marinad "20 minuter eller över natten" som det står i receptet. Hampus låg i marinad ett dygn. I äppeljuice, ingefära, curry, lök, vitlök, sambal oelek, soja och lite annat gott.

Kom hem igår och satte grytan på spisen. Sniffade på den efter en halvtimme; den brukar lukta så gott att magen börjar knorra.

Gjorde den inte. Den luktade Hampus.

Nästa sniffning - efter full tid - gav vid handen samma resultat. En klar och tydlig bagglukt, som trängde sig förbi alla de ljuvliga dofterna övriga ingredienser brukar ge ifrån sig. Och den fårlukten får det att vända sig i magen på mig.

Den indonesiska baggrytan är inställd.

Och nästa gång ska vi nog inte skicka avelsbaggen på slakt direkt efter att han gått med tackorna och betäckt dem. Lillebror - som också var avelsbagge och ungefär lika gammal som Hampus - smakade utmärkt, men han hade inte gått med tackorna på en månad. Medan Hampus höll på t o m i slaktbilen att betäcka de enda två tackor han inte fått betäcka innan (de med klövröta).

Till saken hör, att Hampus luktade väldigt mycket bagge i levande livet också. Ingen annan bagge vi haft har luktat så fränt. Så det var självklart att Linda och jag skulle äta upp honom själva; vi var ju tvungna att se om lukten påverkade köttets smak. 

Småbaggarna vi slaktar smakar aldrig får däremot. De är ju så unga och är inte i närheten av en tacka från det de blir avskiljda från sina mammor vid 3-4 månaders ålder.
 
Kotletterna kommer nog att vara bättre; där är ju fettet inte så inbäddat som i halsen. Jag tror Linda och hennes man ätit kotletter och jag har inte hört något om någon pregnant baggsmak.

Idag var balbytardag. Ut med resterna av den gamla ensilagebalen och in med den nya. Lassie och jag var hos fåren i morse för att hysta ut gammalensilagen och senare under dagen petar Weine Fårrökaren in den nya balen.

Jag stängde ute fåren, så att jag kunde öppna stora grinden och lättare komma ut med ensilageresterna. Alla tackorna stod och glodde in och undrade vad som nu skulle ske. Väl färdig med utkastandet hystade jag in lite ny halm; man får passa på när man slipper ha 15 får i vägen. Hade öppnat en liten grind åt hållet där halmbalarna stod. När jag hade strött färdigt stängde jag stora grinden ut och öppnade upp och släppte in tackorna. Alla rusade in och började leta efter hö i halmen.

Jag tog min hötjuga och gick mot lilla grinden. Som jag inte stängt... Och vem stod där och motade alla eventuella får, om inte Lassie! Helt inriktad på fåren, men utan att rusa in till dem. Briljant. (Om hennes syfte verkligen var att mota rymlingar vet jag inte, men det såg bra ut.)

Nu är Hampus rökt i dubbel bemärkelse. Förutom att han är död har han även fått skånkerna rökta. Weine, som hjälper oss hutta in ensilagen, har kämpat med fårfiolerna i nästan en vecka. Först trodde han, att det skulle gå på en dag att röka dem, men det tog betydligt längre tid alltså.

Hur som helst - det blev gott! Mycket mört och tillika med vacker färg.

För övrigt är allt lugnt faktiskt. Just nu är det som de säger - får tar ingen tid. (Om man inte röker dem.) Kanske kan det få lunka på så här fram till våra kära vänner ska börja lamma i februari?

De verkar må bra allihopa. Pims har antagit gammal god Madickenform (romboid med den stora magen i mitten), inte bara p g a lamm; en del tackor verkar få den formen när de blir lite äldre. Pims är väl 3 år nu.  

Chutney är det keligaste lammet/fåret och kommer alltid fram och hälsar. Limmar sig fast vid ens ben. Till skillnad från hennes halvsyster Caramelle, som är skygg. På senaste tiden har hon dock blivit lite mer nyfiken, så hon törs sträcka sig fram för att lukta på ens fingertoppar. Sen drar hon sig kvickt tillbaka.

De vuxna fåren tycker nog att Linda och jag är rätt ointressanta, nu när de fodrar sig själva. Gissar att vi blir betydligt mer intressanta när vi börjar fodra dem med lite spannmålskross inför lamningen; det överlåter vi inte till dem själva...

Ett underbart gungfår!
För 1400:- plus ev frakt blir du ägare till det här snygga fåret. Gungfåren är otroligt uppskattade bland alla små barn som kommer in på mitt kafé så det här är en säker julklapp. Hon finns till beskådan (och försäljning) i skyltfönstret på Metra tyger i Kalmar.

Kanske vore det ett fall för en detektiv, alla dessa djur som försvinner till Stockholm? Ett fall är det hur eller hur det här med får; ett infall (att skaffa dem), utfall (när vi försöker fånga dem), framfall (när vi misslyckas), bifall (när idéer dyker upp), bortfall (när klövrötan slår till), slaganfall (ligger nog på lur, på tur, otur för mig) så nu ska jag falla i säng. Gonatt

...och frosten har nog ändå nått baggen som ligger i frysen.

Mette har skrivit i en kommentar, att det var många av de ridskolehästar hon umgicks med som liten, som åkte till Ånge. Förmodligen var det väl Stockholm de åkte till egentligen.

Ännu roligare blev fårhämtningen igår av att jag berättade om Lassies uppfödare Kerstins problem med fårslakt på Gotland. När hon skulle hämta sina helfall, visade det sig att de blivit skickade just till Stockholm! Hon blev lovad samma antal helfall från slakteriet och när hon skulle hämta hem dem, nog fan hade de skickats till - Stockholm! Efter tusen vändor och många ilskna telefonsamtal lyckades hon till slut få rätt antal lamm från slakteriet, visserligen inte hennes egna och dessutom många dagar försent, men ändå...

Ja, Stockholm är en farlig stad, det är tydligt det.

Igår natt satte vi ihop vårt andra gungfår. Denna gång fick en svart, långhårig fäll sätta livet till, så fåret ser ut som en blandning av troll och får (trolltacka?). Jag döpte henne till Fruffy, men Linda la genast in sitt veto, så fåret får heta Lotta, som hon gjorde när fällen levde.

Lilla Fruffy-Lotta ska få stå i skyltfönster inne i Kalmar, i tygbutiken bredvid Apoteket (för er som bor i trakten).

Slakt på onsdag.

Tvära kast i fårvärlden.

Och denna veckas straff i Rix MorronZoo är att äta fårtestiklar.

Vi får väl nästan skicka ett mail och tacka för all fårreklam Gert Fylking sänder ut...

Vi snor helt enkelt Gert Fylkings fredagsfräckis som han drog på Rix morronzoo i morse.

Gert hade fått ett tips i dessa tider av svininfluensa. Det var något i stil med detta:
Ut med suggan därhemma och in med lite lammkött.

Lilla Lamm tolkar naturligtvis detta som ett inlägg för svenskt lammkött (med potatisgratäng och balsamicosås)

I en kommentar fick vi förfrågan om vår mailadress. Den är [email protected] .

Igår blev vårt allra första gungfår färdigt. Det är brunt och än så länge namnlöst. Det var rätt svettigt att få dit skinnet; vi har både limmat och fäst med häftpistol. Nu är det bara resten kvar... Bild kommer säkert.

Våra riktiga får hade haft party inatt. Stängslet runt den blivande lammhagen hade de sprungit ner och så hade de brutit av stängselstolpar. Vidare hade de dränkt en liten mus i sin vattenhink, vilket var ganska osmakligt på alla sätt och vis.

Jag passade på att strö lite ny halm åt partypinglorna (och Hampus); de river ner ensilage så till den milda grad, att det ser ut som vi strött med den. Fast det är skönt att de kan fodra sig själva när de är hungriga och att vi inte behöver åka ner för att ge dem mat morgon och kväll, utan vi tittar till dem en gång om dagen nu. Stackars Hampus har sån respekt för mig (oss) nu, att han ställer sig bakom lagårdsdörren och bara kikar runt hörnet, när jag är inne hos fåren. Han stångade omkull Linda i halmen, när hennes vaksamhet slackade för en sekund. Han fick sina fiskar varma, kan man väl säga. Sen dess har han skött sig.

Tog med Lassie in till Gevalia och Björk (de som går i en hage bredvid pga att de ska slaktas, då de har klövröta). Hon fick gå i långlina och fösa fåren lite och vi tränade på att stanna o a. Efter bara några minuter tyckte tackorna, att nu fick det vara nog och försökte springa igenom stängslet in till den stora gruppen tackor. Det var bara att lägga av, för vi vill inte ha in dem i fel hage. Lassie tyckte det var hemskt roligt att få "valla" i alla fall, även om det bara var en kort stund.

Jag börjar förstå varför de flesta Border Collies lever i uthus/garage/kennlar. De skrynklar nämligen mattor å det bedrövligaste.

Sommartid har jag inga mattor; det är onödigt och de blir bara smutsiga. Men nu framåt vintern börjar det bli kallt om fötterna, så då kommer innanfönster och mattor in igen.

Jag upplever nu ett aldrig tillförne skådat problem: inte en matta ligger där jag lagt dem. Alla mattor ligger i högar längs med väggarna. Och jag rättar till dem och två sekunder senare är de på plats vid väggen igen...

Mina andra hundar GÅR över mattorna, möjligtvis joggar de lite lätt, men mattorna ligger ändå kvar. Vallhunden däremot ÅKER KANA över golven och har hjärtans roligt, ser det ut som. Mattorna har legat inne en vecka nu och jag tror jag har rättat till dem ungefär tusen gånger allaredan.

Ingen av mina tidigare hundar har heller sett och lärt så mycket som vallhunden. Alltså tittat på hur något annat djur gjort och sen gjort likadant. Häromdagen fick jag ryta i ordentligt, för då lekte Lassie inte-nudda-golvet med katterna och hoppade från stora soffan till katternas fåtölj och vidare till lilla soffan. (Och skrynklade sen ihop mattan vid landningen.)

Fast annars är hon trevlig.

Kom till ladugården bakvägen i morse eftersom jag började med en promenad med hunden. Kikade in från kortsidan och undrade var alla får var. Kom närmare och såg att de låg nergosade i halmen, alla utom två. Tofs och Dott prioriterade mat framför sömn och hade antagligen stått klistrade vid ensilagebalen sedan de fick in den i fållan igår. Skrattade högt för mig själv för det är de två som alltid utmärker sig när det gäller mat. Dott har ju alltid varit en liten rund och matglad gosetacka (obs, vi har inga favoritfår) och Tofs har ju varje dag varit först i krubban på betet och sist att lämna den. Tugg, tugg, tugg, det är mat kvar, tugg, tugg.

Jag blir nervös av att ha baggar bakom ryggen. Våra fem snälla ungbaggar karskar upp sig när man kommer med mat åt dem i hagen, buffar på varandra och buffar på säcken med ensilage/hö, travar efter en på väg ut ur hagen. Nödgades ge Carl-Gustaf en lavett med den tomma säcken då han började buffa på mig. Man får burra upp sig och skrika på dem och skrämma dem lite, så att de blir fogliga igen. Och ha ögon i nacken...

Stora baggen Hampus går ju med tackorna hemma på gården nu. När tackorna blivit klippta flyttade jag över Gevalia och Björk till hagen intill. Gevalia gick fint att få över, men Björk fick jag jaga lite. Då hade alla hunnit stissa upp sig också, så det blev en del spring. Plötsligt inser jag att någon står och observerar mina fångstförsök - Hampus. Han står och blänger på mig och undrar vad faan jag gör med hans tackor???

Och det ska jag säga, att det är inte lätt att fånga en snabb tacka bland 15 andra tackor och samtidigt hålla ögonen på en vred bagge... Men han var nog mest konfunderad och återgick raskt till ensilageätandet, när jag väl fått tag i Björk.


Respekt ska man ha för baggarna. En granne berättade om en kvinna som blivit stångad av en bagge och hon gick på kryckor i åratal efter det.

Men nu ska vi bara ha baggarna en knapp månad till, sen blir det slakt. Då slipper vi körandet ner till sommarhagen för att se till baggarna och stödutfodra dem. Sen lägrar sig lugnet och vi går in i vinterlunken med utfodring morgon och kväll - i väntan på att lamningen ska ta sin början.


Hampus i all sin glans.

På begäran kommer här Conny Malms telefonnummer; det är alltså han som klipper våra får så förtjänstfullt.

Conny Malm, Gamleby
0702-66 78 84

På Lammproducenternas hemsida finns nummer till andra klippare också, se

lammproducenterna.org/Kunskap/Fårklippning

Så vart fåren klippta i höst också.

De hade hunnit få präktigt fina fällar sen vårklippningen; höstullen är bättre än vårullen, dels är den renare (inte så mycket boss från hö, ensilage och halm), dels har tackan kunnat ta vara på all näring åt sig själv under sommar och höst. När de klipps på våren har de ju burit på ett eller två lamm, som snott åt sig det mesta.

Nå, i lördags eftermiddag lånade vi hästtransporten och körde ner till sommarhagen och hämtade hem ett gäng tackor. Jag hade stängt in de flesta i fållan, men fem hade stannat utanför. (Tror man att man då ska få in de fem, utan att släppa ut minst tio av de i fållan varande fåren, tror man fel.) Tre av de fem fick vi in i transporten och ett gäng från fållan. Kvar blev sex tackor i fållan och två lamm - systrarna Voltaire: Choklad och Cacao - som icke skulle in vare sig i transport eller fålla.

Skjuts iväg med första gänget. Installerade dem i vinterlagården och raskt tillbaka för att hämta resten. Vi fick in de i fållan varande sex fåren, men icke Voltaires.

Hem med de sex tackorna, lastade istället in de fem ungbaggarna som gått vid lagården och körde ut dem till tackornas sommarhage. Baggarna är ju så snälla och tama, så de gick snällt in i fållan. Systrarna hade nog hunnit bli rejält oroliga, när alla andra får försvann, inklusive mamma Tjorven. De kom i alla fall sättandes och gick beskedligt in till baggarna där de stod och åt kross. Sen var det bara att plocka in dem i transporten för vidare befordran till vintervistet och då blevo de så glada att få se sin kära moder igen.

Söndag framåt kvällningen kom så Conny och klippte våra får. Han är snabb, noggrann och försiktig, tycker inte om klippare som klipper hål på fåren. Så han klippte och vi matade fram fåren till honom och återbördade de klippta till inhägnaden, samtidigt som vi rensade ull för glatta livet.

Conny klipper mycket fortare än vad vi rensar ull, så efter kvällsfikat stack han iväg och lämnade oss till ulleriet. Som vanligt hade vi för lite kläder på oss - inga långkalsonger eller mössor - och rensa ull med fingervantar går inte. Sålunda satt vi på cementgolvet i världens dragigaste lagård, 5 grader varmt, och frös häcken av oss och rensade ull med valna fingrar tills klockan var bortåt elva.

De stackars fåren stod kutryggiga och frös också häcken av sig. Vi lassade in hö och halm till dem; det är de enda man kan göra. Har de att äta kan de hålla värmen lite bättre och halmen värmer dem lite också.

Nu är alla får där de ska vara, vilket är mycket skönt. Tackorna är i sin vinterhage med vidhängande lagård. Gevalia och dottern Björk går i en hage bredvid och kan också gå in i lagården. Ungbaggarna går alltså i tackornas sommarhage. Eftersom betet blir sämre och sämre, åker vi dit med ensilage och hö som stödutfodring. Baggarna klipptes inte, så de har en frodig päls som skyddar mot väder och vind och de har massor av skyddande träd och snår att söka skydd under och i, när vädret är dåligt.

För ett tag kan vi andas ut och nöja oss med att mata tackorna i lagården och titta till baggarna ute på betet. Om någon månad blir det slakt, men det är långt dit...

Igårkväll ringde Conny Klippare och vi bestämde att han skulle klippa fåren när han var på hemväg från Öland på söndag eftermiddag.

Så tidigt imorse gjorde vi i ordning lagården till tackorna med ströbädd och grindar. Lördag morgon hämtar vi hem tackorna från sommarbetet och ställer in dem under tak; de måste vara torra när de klipps. Istället kör vi bort baggarna till tackornas sommarhage, där de får gå och loda tills det är dags för slakt. Vi måste stödutfodra dem förstås, men vi tror att de skulle ha lite svårt att hålla sig på sin sida av elstängslet (hemma vid lagården), när det nu kommer att vara brunstiga tackor på den andra sidan, speciellt som det inte är något vidare drag i eltråden.

Gevalia och hennes dotter Björk, kommer att få gå i den gamla bagghagen vid lagården pga klövrötan (Björk var halt idag) och de kommer att skickas till slakt tillsammans med baggarna sen.

I år kommer tackorna att få en stor, fin vinterhage att sträcka ut i. I mitten kommer vi att stängsla av en innerhage, där lammen (och deras mammor) ska få gå i vår. Lammen är känsliga för parasiter, därför ska de ha så rent bete som möjligt. I sommar har hästen Hazard betat hela fårens vinterhage, men nu får han återvända till sin egen vinterhage.

För övrigt verkar tackorna vara helt bortkollrade av Hampus, för de är hemskt dåliga på att komma på biltutningar, visslingar och rop nuförtiden. De var mycket duktigare innan Hampus gjorde entré. Anarkister har de blivit. Anarkister med magnifika vinterfällar; de stora tackorna är jättebreda över ryggarna och lilla Caramelle är en boll på spinkiga ben. Ska bli festligt att se dem klippta!

Jaja, anarkister eller ej - huvudsaken är att Hampus har gjort sitt jobb, vilket vi hoppas att han har gjort. Vi har inte sett honom betäcka någon tacka ännu, men det är väl kanske det de håller på med, när de inte kommer i tid till krossutdelningen...

I fredags stack Lassie och jag iväg till Gotland, närmare bestämt till Lärbro, där Lassies uppfödare Kerstin bor. Det hade dragit ihop sig till valpträff och Kerstin ville kolla lite vad valparna gick för. De är ju nio månader nu och en del hade visat intresse för får och en del inte. Lassie är mycket förtjust i våra egna får, men vi har inte gjort mycket mer än låtit henne vara med bland dem.

Förutom Lassie var där Kerstins två egna tikvalpar - Jemma och Kicka, en bror vid namn Ossi och en syster till som hette Tilda.

Kerstin tog in hundarna en och en i en stor fålla med 5-6 tackor. Först hade hon hundarna i koppel och började med att få hundarna att fatta, att de kunde flytta på fåren. (Och om fåren inte flyttade sig, knackade Kerstin på dem med en pinne, så att de flyttade sig.) Så gick hon runt runt med hundarna och visade att de kunde tränga bort fåren från staketet/fårgrindarna. Efter ett tag släppte hon hundarna lösa och de fick fortsätta på samma vis. En annan sak de lärde sig var att det går lättare att flytta fåren om man kommer bakifrån.

Alla valparna var "vänstervridna" och ville gå i vänstervarv hela tiden, Lassie likaså. Några gånger kunde Kerstin vända henne och få henne att åtminstone påbörja ett högervarv. (På söndagen gick hon lättare in i högervarv.) Till slut hade Lassie fått tackorna att stå stilla i mitten och då fortsatte hon att kuta runt dem många varv; det verkade som att hon tyckte det var väldigt roligt. Att stanna på kommando tränades de på också naturligtvis.

De fem syskonen var duktiga allihopa, när de väl fattat vitsen med det hela. Att se hundarnas entusiasm var härligt. (Fåren var mindre entusiastiska. När hund nr fem kom in i fållan riktigt såg man hur de stönade: "Herregud, hur många hundar ÄR det? Tar de aldrig slut...?)

Efter träningen följde vi med Kerstin till Lagotto-klubbens tryffelsökartävling. Hon skulle ha vallningsuppvisning där och tog med sig tre hundar dit. Hundarna fick valla får på en slalombana och lite annat, en i taget, så att åskådarna skulle få se hur olika hundarna jobbade. Lassie satt som på nålar och ville så gärna vara med på fältet och visa hur HON skulle gjort...

När Kerstin packat in fåren i fårvagnen och fältet var tomt fick Lassie springa omkring som hon ville. Hon passade på att springa samma vägar som hundarna och fåren tagit förut, och det såg ut som om hon låtsasvallade utan får.

Efter kvällspromenad och kvällsmat stöp hon i säng och var helt borta för omvärlden. Jag har aldrig sett henne så slagen till slant.

Morgonen därpå körde Kerstin ett fållpass till med Lassie och var nöjd med hur fort hon lärde sig. Skogspromenad och sen avfärd till färjan. Egentligen skulle vi åkt med 17-färjan, men den var inställd pga vädret, så vi fick åka med stora färjan redan kl. 12. Det guppade rätt skapligt på den också; kapten sa att vågorna var tre meter höga. Lassie hade lite svårt att slå sig till ro där hon gled omkring på golvet, men till slut somnade hon och drömde säkert om får.