Lilla Lamm

Länsstyrelsen bestod för dagen av Susanna och Lotta, föredömligt klädda i overall och desinficerade stövlar, som hade att titta igenom fårhus och matcha mot ritningarna som sändes in för ett år sedan. Har man fler än 19 får måste det göras en förprövning och sedan måste stallet godkännas. Det verkade inte vara några bekymmer och som tack fick de titta på våra fina baggar. (Detta var inget som utlovats i förväg och kan därför inte anses vara någon muta.)






Efter avslutat Länsstyrelsebesök åkte vi iväg för att räkna in tackorna och baggen. Vi ropade som vanligt på fåren, som svarade och kom galopperande - den här morgonen med Hampus i täten. Det ska till en stor och rejält matglad bagge för att peta ner Tofs från tronen som snabbast till krubban. Hampus har tagit sin självklara baggplats i flocken och cirklar om kring och flemar och har sig. Småtackorna vet inte om de ska skratta eller gråta - så de kissar lite och springer sin väg.

Då kom till slut morgonen då gräset frasade av frost i fårhagen. Jag förnekar alltid in i det längsta att sommaren är slut men idag fick jag ändå erkänna att det kan vara så att hösten har kommit. Morgonen bjöd på en strålande sol utan värme,  träden börjar komma i höststassen och baggen går med tackorna - det är höst.

Bäst att passa på och visa upp dem innan de försvinner. Idag har vi nämligen sålt två till. Det underbara vita med en svart fläck på gick till mina grannar. (Jag kanske kan smyga mig in och gosa med det ibland.) Det kort-korthåriga grå med fina locken som suttit på Bandit såldes också till trevliga människor som Lill kände. Nog för att vi är petiga med fåren, men att man ska bry sig om var skinnen hamnar kanske är på gränsen...?

Här är de i all sin glans! För mer information om resp skinn, se Fik & Butiks webshop.

Denna dag började vid pass halv nio med insamling av tackor i fålla inför veterinärens (andra) besök, i syfte att kontrollera besättningen ett år efter förra årets klövröta. Tackorna var hur fogliga som helst och ställde sig att vänta i fållan. Själv satte jag mig att vänta den dryga timme det skulle ta veterinär Kersti att komma ut till hagen. Man hinner se en del medan man sitter och inget gör, t ex att vissa tackor tuggar från vänster till höger, vissa tvärtom. Vissa har lite lätt flyende haka, vissa mer markerad haklinje. Vissa tackor tuggar fortare än andra; lammen tuggar fortast. Etc.

Efter en stund kom Linda med fika och kamera och sen kom Kersti med dotter. Vi gick igenom fåren och Kersti hittade inget misstänkt, utom på Gevalia och hennes dotter Björk. De var fuktiga i klövspalten, så Kersti tog prov på dem, som ska analyseras nästa vecka. Hoppas hoppas hoppas det inte är rötan.

När veterinären åkt, bestämde vi oss för att hämta Hampus - avelsbaggen - och släppa honom hos tackorna. Hampus var mycket samarbetsvillig och duktig och kissade inte i Lindas Volvo (han fick plats!). Väl i tackornas hage ropade vi på tjejerna som kom rusande i tron att det var mat (igen!). När de fick syn på Hampus och hans välsvarvade horn, vände de på klacken och galopperade därifrån.



Några modiga stannade kvar och en del kom tillbaka, när vi lockade med kross, så baggen fick hälsa på några iallafall. Han började genast flema och slicka sig om munnen.

Men när vi körde därifrån stod han ensam kvar och såg långt efter oss. "Ska ni lämna mig allena här i denna stora hage?" Att en 70 kilos bagge i full päls och med riktigt rejäla horn kan se så stackars ut... 

Senare på eftermiddagen mötte Linda vår garvare Frank, som levererade åtta skinn. Hon stannade till på mitt bibliotek på hemvägen, för en gemensam titt på fällarna.

Och vilka skinn!!! Se dem på Fik Butik eller i webshopen

Ett långhårigt vitt, två lh bruna, två lh svarta, ett lh svartochvitskäckigt och ett lh brunochvitskäckigt, och ett mycket korthårigt grått med förtjusande små lockar. Verkligen fina!

Vi sålde genast ett svart till en av mina låntagare, som precis köpt 6 härvor garn också och som råkade befinna sig där just då.

Efter jobbet svängde jag in till Lindas Fik & Butik för den sedvanliga fredagskoppen kaffe och för att titta närmare på skinnen. Medan Linda tog kort på fällarna ute på trappen, körde en stilig Lincoln förbi. Föraren vänder bilen och kommer tillbaka och parkerar utanför fiket. Han hade fått syn på skinnen, som hängde över räcket. Ett fårskinn skulle han ha till en annan bil, så han kom in och kollade vad vi hade för färger och hårlängder. "Det här vill jag ha" sa han och köpte Horn-Pers skinn (svart/vitt/grått skäckigt). "Jag börjar med det", sa han och betalade glatt. Skulle fundera på om han inte behövde någon mer fäll...

Till sist körde jag ner till tackhagen - numera även Hampushagen - och fann till min stora glädje, att baggen blivit inlemmad i flocken. Han såg lyrisk ut och sniffade på alla tackorna och det verkade som om han och Lilla Dott kom bra överens. Hon kissade precis framför näsan på baggen till hans stora förtjusning. Det sista jag såg innan jag åkte därifrån, var hur alla fåren rusade iväg och verkade helt lyckliga.

Fula, Frustrerande, Fjantiga, Fåniga, Fjärran, Får! Listan skulle kunna bli ännu längre men nu vill jag komma till sak. I fredags skulle veterinären friskförklara vår besättning, ett år efter fotrötesaneringen. Jo, det började bra. Baggarna uppförde sig som vanligt exemplariskt och lyfte nästan självmant på klöv efter klöv för inspektion. Tackorna däremot - som varje annan dag galopperar in i sin fålla i hagen för att äta kross- var också som vanligt, dvs helt hopplösa när det verkligen gäller. Den här dagen skulle nämligen ett lamm klia sig extra hårt och välta en grind varpå hela flocken plötsligt fick stora skälvan och så var den dagen förstörd. Veterinären återkommer.

Bildbevis, två dagar senare men troligen samma sabotör:

Idag blev jag uppringd på mobilen av en mycket ung och artig herre. Jag tror han sa, att han gick på Apelskolan, men är inte säker. Han ville ställa några frågor om får. Det var en skoluppgift och han hade säkerligen hittat Lilla Lamm på nätet.

Så körde han igång med sina frågor; det var lite kass täckning ibland och lite svårt att höra frågorna, men på det hela taget ville han veta:

Vad är det bästa med får?

(Jag funderade ett tag - vad ville han ha för svar? Att de är rogivande och luktar gott när solen skiner på dem? Nä, jag svarade, att de betar så att det blir fint och att man kan använda ullen, köttet och skinnen.)

Vad äter fåren?

(Betar gräs och buskar på sommaren och på vintern får de ensilage (vet du vad det är? Jaaadå!) och hö.)

Så hade han några frågor om fårens barn. Hur många lamm får de?

(Oftast två, vilket är mest praktiskt eftersom de har två spenar.)

Vad väger de när de föds?

(Ca 3 kg.)

Tja, det var väl det hela. Men en sån tuff liten kille, som vågade ringa en helt främmande människa sådär! Man får ju hopp om mänskligheten.

Lills bekant, Veronica, kom på eftermiddagsvisit i dag. Föga anade hon vad som väntade... Lill hade väl sagt något i stil med att vi ska bara flytta trädgårdsfåren, men få människor inser vad detta betyder. Man packar in tre får i en Volvo (som äntligen, efter två år med får, försetts med en plastmatta i bagaget för att skydda heltäckningsmatteinredningen, hur någon nu kan vara så korkad att inreda bilar med tyg.)
Själva inbaxandet av fåren går ganska smidigt men sen är problemet att behålla tre får och huvudet på Lill som motar dem och samtidigt stänga bakluckan. Ett litet får försökte smita men som vanligt räddades situationen av en graciös rugbytackling från min sida. Jag blir nog snart värvad till ...eh ...nåt rugbylag.

Bilfärd och utsläpp av får:





Kärt återseende när Pims förenades med hypokondrikern Chutney:

Igår kväll när jag kom hem till mina trädgårdsfår var de helt uppstissade. De sprang, bockade, hoppade, stångade varandra, jagade varandra och verkade allmänt virriga. Jag ringde Linda, som var på hemväg, så hon kom med sin kamera för att fotografera fårens krumsprång. Naturligtvis hade de återgått till sitt normala vegeterande tillstånd, när hon dök upp en minut senare... Förmodligen hade bäsingarna ätit plommon och äpplen som blivit jästa; det har vi läst att det kan inträffa, så de var helt enkelt lite på dojjan.

Hur eller hur, när Linda travade in med kameran i högsta hugg, undgick hon med bara någon decimeter till godo, att trampa på liket efter en halvvuxen hare, som av någon anledning låg och var väldigt död mitt i trädgården. Dott, Amanda och Chutney låtsades helt ovetande om hur haren kommit dit och såg så oskyldiga ut som bara får kan göra. Jag har läst om att renar ibland äter en och annan lämmel, och värmlandsfår är ju visserligen en ursprunglig ras, men en hare - det var väl att ta i?

Här ser man hur de kastar och leker med sitt byte:





(P.S. Tre Trädgårdsfår skyllde på katterna, som inte var där och kunde försvara sig.)

Nu var det inte så farligt som Linda befruktat, utan Chutney är helt återställd idag. De tre trädgårdsfåren får i dagarna åka tillbaka till sommarhagen, ety vår veterinär Kersti ska komma ut och kontrollera att de inte fått något återfall av fotrötan och då vill vi ha dem samlade.

Denna vecka har olika får skrämt upp mig genom att försvinna. Först var det bagg-grabbarna som försvann från den "nya" hagen (fåren gick där i vintras). Vi hade kört av elen till hagen med hästtransporten, så elstängslet var stendött och vi hade inte lyckats få fatt i någon elkunnig person att laga felet. Till saken hör, att Charlie Brown - vårt kändisfår - är lite av rymmarfår. Det var han som gjorde att bagglammen i en hast fick flyttas till egen hage (med fårnät), för han lyfte helt sonika på understa tråden och gick ut, när spänningen var dålig.

Sålunda var jag lite spänd på att se huruvida baggarna var kvar i sin hage eller ej. Gick fram till grindarna, men såg inte till grabbarna. Gick runt ensilagebalarna, för därifrån kan man se hela hagen.

Inga får.

Jag ropade och visslade; de brukar alltid svara och komma störtande...

Jag hann bli rejält orolig innan jag fick se ett stort svart huvud kika fram under en fläderbuske, tätt intill stängslet, bakom ett brygghus, så att det var omöjligt att få syn på honom, om man inte gick in i hagen. Hampus.

Men var var alla de andra? Ja, de hade gett spelet förlorat när Hampus beslöt att visa sig, så en efter en radade de upp sig bakom Hampus och alla hade ett litet flin på läpparna: -Nu blev du allt orolig va?

Och idag började jag med att räkna tackorna. 14 ska de vara (tre i min trädgård). 10 var de. Jag gick och gick och gick och ropade och visslade. De tio följde med mig och verkade inte det minsta oroliga. Till slut ringde jag Linda, som precis kommit hem och höll på att utfodra barnen. Hon skulle komma och hjälpa till med letandet; det blir ju mörkt så fort och det är rätt mycket hage att leta igenom, även i dagsljus.

Efter några minuter hörde jag ett bräkande som inte kom från "rätt håll", där de 10 tackorna var. Jag gick åt det hållet och efter ett litet tag kommer Tofs och Fläta och deras lamm Caramelle och Cocos spurtande. Tofs var upprörd - hade hon missat spannmålsutdelningen? Hon är vårt allra mest matglada får, till och med värre än Lilla Dott. De fyra följde med mig tillbaka och fick sin ranson kross de också, och så var allt frid och fröjd igen.

Apropå tackorna, så gjorde Bakis mig förstummad häromveckan. Bakis är lite av favorit (min) och hon hade ätit sin kross och stod kvar och umgicks lite efteråt. Då började hon hosta och harkla sig; hon hade väl fått skal i halsen. - Gå och drick lite vatten, sa jag till henne. Och se på fan om inte fåret går runt fållan och in i fållan och fram till vattenhinken! Visserligen drack hon aldrig, men ändå! Naturligtvis fattade hon inte vad jag sa, men det var en kul slump.

Ikväll tog jag och gjorde ett baggbo innan jag körde hem. Baggarna har stått ute i regnet i tre dagar och det har verkligen hällt ner. Ingenstans har de haft något skydd, så jag har tyckte lite synd om dem, speciellt häromnatten när det åskade kraftigt.

Men nu byggde jag en liten sovfålla inne i lagården åt dem, så att de kan ligga inne i halmen och mysa när det är skitväder ute.  Får är verkligen fantastiskt nyfikna - baggarna följde varenda manöver jag gjorde med stort intresse och de var väldigt närgångna, så jag tror att de är hemskt närsynta alla sex. Funderade ett tag på att sätta dit en läslampa och lägga dit en bra bok också, men det blev aldrig av. Man vill ju inte skämma bort dem...

Ja, då var det dags igen. Fick ta med ett får från hagen, hem till sjukstugan i går kväll. Den här gången var det lilla  söta Chutney som inte ville stödja på bakbenet. Hon är ju det tamaste lammet så det var inga problem att undersöka och klämma och känna på henne. Utan resultat, dock. Jaha, tänkte jag, bara att hytta in henne i bakluckan och köra hem till Lill.

Lill mötte upp i trädgården och utbrast: "Är det där dina fårkläder!??" Hrm, ja! Jag hade tänkt titta till fåren, inte bära omkring på dem, svarade jag i min nya klänning.

Vi funderade på om Lills trädgård kommer vara full innan betessäsongen är över och hur mycket sjuka får vi ska behöva ha? Det var då Lill kom på att det var mitt år i år. Förra året var det nämligen Lill som hittade alla sjuka får och i år är det min tur. Detta måste betyda att nästa år så blir det inga sjuka får!

Ikväll flyttade vi baggarna till bättre bete och för säkerhets skull skyltade vi ordentligt vid grinden. (Mest för baggarnas skull.)