Lilla Lamm

Kanske vore det ett fall för en detektiv, alla dessa djur som försvinner till Stockholm? Ett fall är det hur eller hur det här med får; ett infall (att skaffa dem), utfall (när vi försöker fånga dem), framfall (när vi misslyckas), bifall (när idéer dyker upp), bortfall (när klövrötan slår till), slaganfall (ligger nog på lur, på tur, otur för mig) så nu ska jag falla i säng. Gonatt

...och frosten har nog ändå nått baggen som ligger i frysen.

Mette har skrivit i en kommentar, att det var många av de ridskolehästar hon umgicks med som liten, som åkte till Ånge. Förmodligen var det väl Stockholm de åkte till egentligen.

Ännu roligare blev fårhämtningen igår av att jag berättade om Lassies uppfödare Kerstins problem med fårslakt på Gotland. När hon skulle hämta sina helfall, visade det sig att de blivit skickade just till Stockholm! Hon blev lovad samma antal helfall från slakteriet och när hon skulle hämta hem dem, nog fan hade de skickats till - Stockholm! Efter tusen vändor och många ilskna telefonsamtal lyckades hon till slut få rätt antal lamm från slakteriet, visserligen inte hennes egna och dessutom många dagar försent, men ändå...

Ja, Stockholm är en farlig stad, det är tydligt det.

Alla våra bagglamm fick högsta klassningen - Butikslamm - vid slakten. Mycket roligt! (De äldre klassas ju som får och erhåller ingen sådan "butiksklassning".) Köttet kommer säkert att smaka utsökt, emedan baggarna har fått gå ute i stora sommarhagen ända tills dagen D.

Vi hämtade alltså våra helfall (jag tänker bara på självfall och det blir ju lite intressant...) imorse och åkte och hängde upp dem i styckningslokalen. På slakteriet blev vi lite vilsna, men till slut kom en kille ut med våra får. Lagom kul att stå mitt i ett stort slakteri klockan 7.30 en kall och blåsig fredagsmorgon.

Hur eller hur är kropparna på plats nu inför söndagens styckning. På hemvägen från styckningslokalen tittade vi till de levande fåren och beställde en ny bal ensilage till dem. Sen kastade vi oss iväg till telefonkiosken och bytte om till ordinarie arbetskläder och jag (Lill) satte mig i ett möte angående medieplanering på biblioteket.

Som sagt - det är tvära kast i vår värld.

Då var de fem bagglammen, avelsbaggen och två utdömda tackor på väg till de evigt gröna ängarna. Eller till Stockholm som vi brukar säga. När jag var liten och växte upp på ridskolan kunde man från vuxenhåll inte tala klartext om det faktum att även hästar ibland måste slaktas. För att bespara små barn (och troligen vuxna också) den hemska sanningen, sa man att "Spjuver har åkt till Stockholm", alltså sålts dit och fått det jättebra. Det där genomskådades ju så småningom men än idag reagerar jag om man talar om någon som "har åkt till Stockholm".
Idag har fåren alltså åkt till Stockholm. På fredag hämtar vi helfallen som det heter på slakterispråk när man talar om döda djur. Trots att de är halverade... märkligt. Och sen är det bara styckning kvar. Tjohoo vad det ska bli lugnt sen. Bara snälla tackor på ett enda ställe. Mysigt!

Lucky, världens äldsta får har också åkt till Stockholm rapporterar BBC. Lucky blev 23 år och ligger nu begravd under sitt favoritnektarinträd i Lake Bolac, nära Melbourne, Australien.

Igår natt satte vi ihop vårt andra gungfår. Denna gång fick en svart, långhårig fäll sätta livet till, så fåret ser ut som en blandning av troll och får (trolltacka?). Jag döpte henne till Fruffy, men Linda la genast in sitt veto, så fåret får heta Lotta, som hon gjorde när fällen levde.

Lilla Fruffy-Lotta ska få stå i skyltfönster inne i Kalmar, i tygbutiken bredvid Apoteket (för er som bor i trakten).

Slakt på onsdag.

Tvära kast i fårvärlden.

Jaadu METTE, modiga vet jag inte om vi är. Men förra sommaren hade vi två tackor som fick nödslaktas på sommarbetet och med bägge två hade det varit skönt att bara kunna gå tillbaka till bilen och hämta bultpistolen och kunna avliva dem snabbt. Istället fick vi ringa till vår granne som kom ut och slaktade dem, men det hade gått betydligt fortare om vi kunnat göra det själva. Särskilt den sista tackan - Zoega- hade jag velat avliva själv, istället för att sitta med henne i knäet en halvtimma och vänta på att Peter och Linda skulle anlända. Hade det inte spöregnat hade jag nog blivit helt uttorkad, så som jag grät...

Men det är klart; det är inget vi ser fram emot. Jag är lite rädd att dödskursen ska inkludera något slags rundvandring på slakteriet och det är mer än jag klarar av tror jag.

I söndags morse tog vi märktången (till öronmärkena) och de gröna och röda märkena (kött- och skinnåtertag), körde till fåren och märkte de får som ska slaktas. Värst var att märka avelsbaggen Hampus, dels för att han är stor (70-80 pannor), dels för att han har stora horn, dels för att han har små öron, som knappt kan ses bakom hornen, dels för att han förutom babord-styrbordmärkningen skulle ha vanliga gula öronmärken också. Hans metallclips gnagde hål i öronen, så vi fick ta bort dem och i sommar har han varit märkeslös.

Det gick dock bra att märka honom efter att vi bundit fast honom i hornen, så han inte kunde röra sig fritt. Gevalia (för övrigt syster till ovan nämnda Zoega) och hennes dotter Björk fick också sina märken, efter lite kamp. Deras klövar visade inga tecken på klövröta, men vi ska kika noggrannare på dem sen. Vidare till baggarna på betet och de var som vanligt samarbetsvilliga. Lite kul var att Carl-Gustaf hade runda horn (i genomskärning), annars har alla våra andra baggar haft horn som ser ut som stora D i genomskärning, där den raka delen är vänd in mot huvudet.

Om det var CG eller hans bror Chabo, någon fick mig nästan på fall. Liten bagge stjälper ofta lång bibliotekarie, när det är lerigt. Snällast var vår minstingbagge Chaplin, som knappt brydde sig, när Linda tryckte igenom märkespiggarna. Coolt får! Han är söt Chaplin och snygg. Svart med vida stora horn. Och pyttig.

Hur eller hur är de blingade nu alla åtta. Återstår att se när slaktbilen tänker komma och hämta dem. Vi kan inte ta hem baggarna förrän möjligtvis kvällen före. Stänger vi in dem stångar de varandra blodiga. (I värsta fall stångar de varandra döda.) De bråkar lite med varandra i hagen, men där kan de gå undan lätt. Instängda på ett trångt utrymme...

Vallhunden äter långsamt.

Det är ett problem.

Hon tar en kula i taget, lägger den på golvet och gnager i sig den. Så håller hon på ett tag. Sen lämnar hon resterande mat i skålen och tror att hon ska kunna återvända och ta en kula då och då, när hon känner för det.

Draghunden och lapphunden tycker det är ett utmärkt koncept. De trycker i sig sin mat på någon millisekund och står sen och dreglar över vallhundens skål. Är jag i närheten håller de sig i skinnet, men skulle jag gå ut en sekund - slurp!

Är det inte hundarna som snor maten, så är det någon av katterna, för det mesta Katten Med Vitt. (Ingen av mina vänner och bekanta kan hålla isär Abbe och Assar, så de är numera Katten Med Vitt och Katten Med Snuva.)

Jag har inte lyckats lösa detta problem ännu. Vallhunden får mat lite då och då just nu; hon förbränner ju mycket; är ständigt i rörelse.

Tvärt kast till att döda får. Vi har fått två datum att välja på för ett besök på KLS (Kalmar Läns Slakterier). Vi ska gå en endagskurs i konsten att slakta (avliva, inte flå/stycka) får. Inget jag ser fram emot, men bra att kunna. Hittar man en tacka med brutet ben ute i hagen är det bra att inte behöva förlita sig på någon annan för att kunna ända fårets lidande.

Det var roligare att gå lamningskursen...

Och denna veckas straff i Rix MorronZoo är att äta fårtestiklar.

Vi får väl nästan skicka ett mail och tacka för all fårreklam Gert Fylking sänder ut...

Vi snor helt enkelt Gert Fylkings fredagsfräckis som han drog på Rix morronzoo i morse.

Gert hade fått ett tips i dessa tider av svininfluensa. Det var något i stil med detta:
Ut med suggan därhemma och in med lite lammkött.

Lilla Lamm tolkar naturligtvis detta som ett inlägg för svenskt lammkött (med potatisgratäng och balsamicosås)

I en kommentar fick vi förfrågan om vår mailadress. Den är [email protected] .

Succé direkt när det dundrade in ett tjog mammor med små barn på kafét idag! En liten kille var lagom stor för att inviga gungfåret och agera modell.

Igår blev vårt allra första gungfår färdigt. Det är brunt och än så länge namnlöst. Det var rätt svettigt att få dit skinnet; vi har både limmat och fäst med häftpistol. Nu är det bara resten kvar... Bild kommer säkert.

Våra riktiga får hade haft party inatt. Stängslet runt den blivande lammhagen hade de sprungit ner och så hade de brutit av stängselstolpar. Vidare hade de dränkt en liten mus i sin vattenhink, vilket var ganska osmakligt på alla sätt och vis.

Jag passade på att strö lite ny halm åt partypinglorna (och Hampus); de river ner ensilage så till den milda grad, att det ser ut som vi strött med den. Fast det är skönt att de kan fodra sig själva när de är hungriga och att vi inte behöver åka ner för att ge dem mat morgon och kväll, utan vi tittar till dem en gång om dagen nu. Stackars Hampus har sån respekt för mig (oss) nu, att han ställer sig bakom lagårdsdörren och bara kikar runt hörnet, när jag är inne hos fåren. Han stångade omkull Linda i halmen, när hennes vaksamhet slackade för en sekund. Han fick sina fiskar varma, kan man väl säga. Sen dess har han skött sig.

Tog med Lassie in till Gevalia och Björk (de som går i en hage bredvid pga att de ska slaktas, då de har klövröta). Hon fick gå i långlina och fösa fåren lite och vi tränade på att stanna o a. Efter bara några minuter tyckte tackorna, att nu fick det vara nog och försökte springa igenom stängslet in till den stora gruppen tackor. Det var bara att lägga av, för vi vill inte ha in dem i fel hage. Lassie tyckte det var hemskt roligt att få "valla" i alla fall, även om det bara var en kort stund.

Det verkar som om Hampus har gjort sitt nu; alla som skulle betäckas har nog blivit betäckta. Vi vet inte om årets tacklamm har brunstat eller om de väntar till nästa år med det. Vi har fått olika råd vad gäller unga tackor och betäckning. En veterinär tyckte att vi skulle skilja av de unga tackorna, så att inte de blev betäckta. Hon hade sett så unga och små tackor lamma och många av dem hade haft jobbiga förlossningar. En annan fårkännare sa, att det där ordnar naturen av sig självt - är tackorna för unga brunstar de helt enkelt inte.

Våra tacklamm från i fjol blev ju inte dräktiga när de gick med baggen på senhösten, så det lutar åt att vi faktiskt kan lita på naturen. Kanske är det lite beroende på vilken fårras man har; värmlandsfåren är ju en gammal gammal ras, som förmodligen har kvar en genuin inställning till det här med fortplantning.

Nå, kanske är det pga av arbetsbrist, som Hampus blivit lite tråkig gentemot Linda och mig. Vi får sannerligen ha ögon i nacken, när vi är inne hos fåren nuförtiden. Likadant när vi är ute hos ungbaggarna; särskilt Carl-Gustaf är opålitlig. Anfall är bästa försvar, så så fort man märker att en bagge funderar på något bus går man på honom och ryar och hotar.

Nej, det ska bli skönt att bli av med alla testosteronstinna baggar. Och så kan våra stamkunder få lite gott kött att njuta av.

Igår påbörjade vi projekt Gungfår. Ett gungfår är som en liten gunghäst, men med fårskinn på. Klockan halv två inatt fick vi ge oss pga av materialbrist, men resultatet kommer att bli bra. På en stomme av fur sätter vi en bit av ett liggunderlag och en bit skumgummi, så det blir sittvänligt för små barnrumpor. På kropp, hals och huvud sätter vi sen fårskinn och det är pilligt. Vi vill ju få ut så mycket som möjligt av skinnet (det är ju inte billigt att framställa fårskinn...), samtidigt som t ex nackskinnet och ryggskinnet ska ha samma kulör och struktur. Det tog oss säkert tjugo minuter bara att bestämma vilken frisyr fåret skulle ha på skallen: punk, lång framåtkammad lugg eller vindrufs. (Det blev det sista.)

Och det kan jag säga - det är fan så mycket roligare att tillverka gungfår än att titta på TV...