Snart dags...
Jaadu METTE, modiga vet jag inte om vi är. Men förra sommaren hade vi två tackor som fick nödslaktas på sommarbetet och med bägge två hade det varit skönt att bara kunna gå tillbaka till bilen och hämta bultpistolen och kunna avliva dem snabbt. Istället fick vi ringa till vår granne som kom ut och slaktade dem, men det hade gått betydligt fortare om vi kunnat göra det själva. Särskilt den sista tackan - Zoega- hade jag velat avliva själv, istället för att sitta med henne i knäet en halvtimma och vänta på att Peter och Linda skulle anlända. Hade det inte spöregnat hade jag nog blivit helt uttorkad, så som jag grät...
Men det är klart; det är inget vi ser fram emot. Jag är lite rädd att dödskursen ska inkludera något slags rundvandring på slakteriet och det är mer än jag klarar av tror jag.
I söndags morse tog vi märktången (till öronmärkena) och de gröna och röda märkena (kött- och skinnåtertag), körde till fåren och märkte de får som ska slaktas. Värst var att märka avelsbaggen Hampus, dels för att han är stor (70-80 pannor), dels för att han har stora horn, dels för att han har små öron, som knappt kan ses bakom hornen, dels för att han förutom babord-styrbordmärkningen skulle ha vanliga gula öronmärken också. Hans metallclips gnagde hål i öronen, så vi fick ta bort dem och i sommar har han varit märkeslös.
Det gick dock bra att märka honom efter att vi bundit fast honom i hornen, så han inte kunde röra sig fritt. Gevalia (för övrigt syster till ovan nämnda Zoega) och hennes dotter Björk fick också sina märken, efter lite kamp. Deras klövar visade inga tecken på klövröta, men vi ska kika noggrannare på dem sen. Vidare till baggarna på betet och de var som vanligt samarbetsvilliga. Lite kul var att Carl-Gustaf hade runda horn (i genomskärning), annars har alla våra andra baggar haft horn som ser ut som stora D i genomskärning, där den raka delen är vänd in mot huvudet.
Om det var CG eller hans bror Chabo, någon fick mig nästan på fall. Liten bagge stjälper ofta lång bibliotekarie, när det är lerigt. Snällast var vår minstingbagge Chaplin, som knappt brydde sig, när Linda tryckte igenom märkespiggarna. Coolt får! Han är söt Chaplin och snygg. Svart med vida stora horn. Och pyttig.
Hur eller hur är de blingade nu alla åtta. Återstår att se när slaktbilen tänker komma och hämta dem. Vi kan inte ta hem baggarna förrän möjligtvis kvällen före. Stänger vi in dem stångar de varandra blodiga. (I värsta fall stångar de varandra döda.) De bråkar lite med varandra i hagen, men där kan de gå undan lätt. Instängda på ett trångt utrymme...
Men det är klart; det är inget vi ser fram emot. Jag är lite rädd att dödskursen ska inkludera något slags rundvandring på slakteriet och det är mer än jag klarar av tror jag.
I söndags morse tog vi märktången (till öronmärkena) och de gröna och röda märkena (kött- och skinnåtertag), körde till fåren och märkte de får som ska slaktas. Värst var att märka avelsbaggen Hampus, dels för att han är stor (70-80 pannor), dels för att han har stora horn, dels för att han har små öron, som knappt kan ses bakom hornen, dels för att han förutom babord-styrbordmärkningen skulle ha vanliga gula öronmärken också. Hans metallclips gnagde hål i öronen, så vi fick ta bort dem och i sommar har han varit märkeslös.
Det gick dock bra att märka honom efter att vi bundit fast honom i hornen, så han inte kunde röra sig fritt. Gevalia (för övrigt syster till ovan nämnda Zoega) och hennes dotter Björk fick också sina märken, efter lite kamp. Deras klövar visade inga tecken på klövröta, men vi ska kika noggrannare på dem sen. Vidare till baggarna på betet och de var som vanligt samarbetsvilliga. Lite kul var att Carl-Gustaf hade runda horn (i genomskärning), annars har alla våra andra baggar haft horn som ser ut som stora D i genomskärning, där den raka delen är vänd in mot huvudet.
Om det var CG eller hans bror Chabo, någon fick mig nästan på fall. Liten bagge stjälper ofta lång bibliotekarie, när det är lerigt. Snällast var vår minstingbagge Chaplin, som knappt brydde sig, när Linda tryckte igenom märkespiggarna. Coolt får! Han är söt Chaplin och snygg. Svart med vida stora horn. Och pyttig.
Hur eller hur är de blingade nu alla åtta. Återstår att se när slaktbilen tänker komma och hämta dem. Vi kan inte ta hem baggarna förrän möjligtvis kvällen före. Stänger vi in dem stångar de varandra blodiga. (I värsta fall stångar de varandra döda.) De bråkar lite med varandra i hagen, men där kan de gå undan lätt. Instängda på ett trångt utrymme...
Kommentarer
Postat av: * M E T T E *
Jag förstår precis och hade nog tänkt likadant, men jag tycker ändå att ni är modiga! Det är nog inte alla som är både kapabla till detta och samtidigt så känsliga att de gråter för djurets skull (men jag har kanske träffat för många iskalla Bjäre-bönder, hmhm). Själv är jag rädd för att jag bara gråtit och inte mäktat med mer, även om man ju önskar att man var så stark! Ja nu blev det långt och lite svamligt, men kontentan tänkte jag skulle vara att det är skönt att höra att sådana som ni finns :-)
Trackback
