Tacka vaknade på fel sida
Ska Amanda hinna före Pims och Bolly med lamning? Hon var i alla fall svullen och ganska rödrosa därbak imorse. Gevalia var på ett sjujäkla humör och gick till attack mot alla och envar som råkade befinna sig i närheten. Som tur var var hon bara sur på får och var snäll mot mig, annars hade hon fått däng. Dock verkar hon inte vara på lamnings-G. Bara tvär ändå.
Vattnet har frusit nu igen, vilket innebär att vi får släpa vatten hemifrån i dunk. Inga större problem; det gjorde vi ju varje dag förra året.
De var så fina fåren när jag kom ner till dem imorse. De hade - för en gångs skull - varit ute och det hade snöat stora fina flingor, som låg kvar på deras ryggar. Speciellt den mörkgrå Björk gjorde sig förträffligt med detta pynt.
Inga småttingar
Lammen lyser med sin frånvaro och lika bra är det. Vi har runt 7 grader kallt nu och det är lite kallt för små blöta lamm, kan man tycka. (Absolut för kallt för två medelålders lamm-morskor...) Förra året hade vi visserligen de temperaturerna och det gick ju bra, men behagligt var det inte. Och i halmladan, där fåren bodde, hade vi ju varken el, lyse eller vatten.
Jag minns den natten när Fläta skulle föda; jag tror det var hon i alla fall. Ganska många minusgrader var det och månen sken. Mörkt var det ändå och ingen bil med bra batteri hade vi att tillgå, annars brukade vi ha billjusen på ibland. Men vi hade ju vår eminenta magnetiska stavlampa, som lös så himla bra. Denna natt upphörde den plötsligt att fungera. För gott. Linda hade dock även köpt en trippeluppsättning med billiga vanliga ficklampor, varav ingen fungerade. Inte ens med batterier i. Våra pannlampor gav också upp andan. Så där stod vi i mörkret.
Just den natten var också enda gången vi har känt oss nödsakade att känna efter i en tacka om hon var tom eller ej. Sålunda stod vi med uppkavlade ärmar och tvättade och spritade och glidmedlade oss och frös verkligen häcken av oss; allt utan att se så värst mycket. Vi fick putta tackan så hon stod med rumpan i månskenet, så vi hade lite begrepp om bak och fram på henne i alla fall. Och sen in och leta.
Vi hittade inga fler lamm och tackan och hennes enfödda mådde trots allt prima. Och vi fick inte lunginflammation. Men jag tänkte en del på min ungdoms favoritserie I vår herres hage, där veterinär James Herriot ständigt fick göra sådant där i kalla lagårdar utan lyse och rinnande vatten och jag tyckte så synd om honom. Men Herriot gjorde det på 30-talet!...
Nåja, vi slapp i alla fall ha en sur och snål besserwisser till bonde hängandes över oss.
Tänk ändå vad man kan göra - om man är tvungen.
Jag minns den natten när Fläta skulle föda; jag tror det var hon i alla fall. Ganska många minusgrader var det och månen sken. Mörkt var det ändå och ingen bil med bra batteri hade vi att tillgå, annars brukade vi ha billjusen på ibland. Men vi hade ju vår eminenta magnetiska stavlampa, som lös så himla bra. Denna natt upphörde den plötsligt att fungera. För gott. Linda hade dock även köpt en trippeluppsättning med billiga vanliga ficklampor, varav ingen fungerade. Inte ens med batterier i. Våra pannlampor gav också upp andan. Så där stod vi i mörkret.
Just den natten var också enda gången vi har känt oss nödsakade att känna efter i en tacka om hon var tom eller ej. Sålunda stod vi med uppkavlade ärmar och tvättade och spritade och glidmedlade oss och frös verkligen häcken av oss; allt utan att se så värst mycket. Vi fick putta tackan så hon stod med rumpan i månskenet, så vi hade lite begrepp om bak och fram på henne i alla fall. Och sen in och leta.
Vi hittade inga fler lamm och tackan och hennes enfödda mådde trots allt prima. Och vi fick inte lunginflammation. Men jag tänkte en del på min ungdoms favoritserie I vår herres hage, där veterinär James Herriot ständigt fick göra sådant där i kalla lagårdar utan lyse och rinnande vatten och jag tyckte så synd om honom. Men Herriot gjorde det på 30-talet!...
Nåja, vi slapp i alla fall ha en sur och snål besserwisser till bonde hängandes över oss.
Tänk ändå vad man kan göra - om man är tvungen.
I väntans tider
Räknade lite på eventuella lamningsdatum på de tackor vi verkligen sett bli betäckta (Bolly och Pims var först ut) och det ger vid handen att Bolly kan lamma 3 mars som först och Pims 6 mars. Nu kan ju de ha blivit betäckta någon dag innan också, men ungefär. Tydligen brunstar tackor bara ett till två dygn (var 17 dygn), så det gäller för baggen att hänga med.
Så i år kanske lamningarna faktiskt sammanfaller med min semester, vilket de definitivt inte gjorde förra året; jag tror det plopsade ut ett lamm på de tre veckorna.
Snart har vi en ny laddning lamm- och fårskinn att hämta från Frank. Det är de sista från klövrötesaneringen som är klara. Vi hoppas på att många av dem är långhåriga, men vi får se vad som varit möjligt att göra med dem. Det är bland det sista han gör innan skinnen är klara; först då kan Frank se om det fungerar som långhårigt eller om han måste klippa ner det.
Det är också dags att ta itu med rensning av ull, för snart får vi skicka upp den till Solkustens spinnverkstad. Det är bra om den är så ren som möjligt, när vi kör upp den. Samtidigt är det en mycket tidskrävande syssla att rensa ull, och man tröttnar fort. Men det är väldigt kul att få tillbaka garnet sen...
Så i år kanske lamningarna faktiskt sammanfaller med min semester, vilket de definitivt inte gjorde förra året; jag tror det plopsade ut ett lamm på de tre veckorna.
Snart har vi en ny laddning lamm- och fårskinn att hämta från Frank. Det är de sista från klövrötesaneringen som är klara. Vi hoppas på att många av dem är långhåriga, men vi får se vad som varit möjligt att göra med dem. Det är bland det sista han gör innan skinnen är klara; först då kan Frank se om det fungerar som långhårigt eller om han måste klippa ner det.
Det är också dags att ta itu med rensning av ull, för snart får vi skicka upp den till Solkustens spinnverkstad. Det är bra om den är så ren som möjligt, när vi kör upp den. Samtidigt är det en mycket tidskrävande syssla att rensa ull, och man tröttnar fort. Men det är väldigt kul att få tillbaka garnet sen...
En bild till
Foto: Uppfödaren
Lassie - nu äntligen i bild
Lilla Lassie äter (foto uppfödaren)
Alla små valparna äter riktig mat (foto uppfödaren)
När Lassie och hennes syskon var små... (foto uppfödaren)
Lassie vald
Nu vet vi vilken av valparna som ska bli vår Lassie. Hon ser ut som man tänker sig en border collie. Mest svart naturligtvis, vit krage, bläs och fyra vita strumpor av olika längd.
Säkerligen kommer en del människor att fråga om Lassie är Majka och Millies valp, eftersom den ena är svart och den andra vit och valpen svartvit. Att de är typiska spetsar tänker inte folk på. Och två tikar till på köpet.
En tonårsgrabb frågade mig häromveckan om Millie och Majka var av samma ras (samojed respektive finsk lapphund). Nä, sa jag och förklarade. "Ja, det ser jag nu, säger killen, Majka håller inte svansen likadant som Millie". Att den ena är vit och den andra svart, och att Millie är dubbelt så stor som Majka, var ovidkommande. Men jag var ändå rätt imponerad av att han la märke till svansföringen; den är inte helt irrelevant.
Fåren ja, där händer det inte mycket just nu. Pims jäklas med oss varenda dag och gör allting som fårföderskor ska göra innan de ska till att lamma. Sträcker på halsen och skruvar liksom på huvudet samtidigt. Stånkar och pustar. Står på ett särskilt sätt. Vänder på huvudet och tittar på magen. Men nu har hon ropat varg så pass många dagar, att vi tar det med viss ro.
Annars händer inte så mycket. De har blivit inkörda på att de får lite spannmål när vi kommer, så då ställer de upp sig runt foderbordet och väntar. När man väl kommit in med hinken utbryter ändock kaos och alla kastar sig över de första kornen som dimper ner; det hoppas över bordet och det springs i själva rännan; de har lyckats trampa sönder plastmattan som utgör själva botten. Sen, när vi har en färdigutbildad fårhund, ska den kunna hålla undan fåren medan vi häller upp maten, men vi är ju inte där ännu.
Och nästan varje gång när jag går därifrån sticker Bolly ut huvudet mellan järntenarna i grinden och yttrar ett litet försynt Bää?, vilket jag aldrig kan motstå utan att jag måste ge henne några korn spannmål innan jag släcker och åker hem.
Säkerligen kommer en del människor att fråga om Lassie är Majka och Millies valp, eftersom den ena är svart och den andra vit och valpen svartvit. Att de är typiska spetsar tänker inte folk på. Och två tikar till på köpet.
En tonårsgrabb frågade mig häromveckan om Millie och Majka var av samma ras (samojed respektive finsk lapphund). Nä, sa jag och förklarade. "Ja, det ser jag nu, säger killen, Majka håller inte svansen likadant som Millie". Att den ena är vit och den andra svart, och att Millie är dubbelt så stor som Majka, var ovidkommande. Men jag var ändå rätt imponerad av att han la märke till svansföringen; den är inte helt irrelevant.
Fåren ja, där händer det inte mycket just nu. Pims jäklas med oss varenda dag och gör allting som fårföderskor ska göra innan de ska till att lamma. Sträcker på halsen och skruvar liksom på huvudet samtidigt. Stånkar och pustar. Står på ett särskilt sätt. Vänder på huvudet och tittar på magen. Men nu har hon ropat varg så pass många dagar, att vi tar det med viss ro.
Annars händer inte så mycket. De har blivit inkörda på att de får lite spannmål när vi kommer, så då ställer de upp sig runt foderbordet och väntar. När man väl kommit in med hinken utbryter ändock kaos och alla kastar sig över de första kornen som dimper ner; det hoppas över bordet och det springs i själva rännan; de har lyckats trampa sönder plastmattan som utgör själva botten. Sen, när vi har en färdigutbildad fårhund, ska den kunna hålla undan fåren medan vi häller upp maten, men vi är ju inte där ännu.
Och nästan varje gång när jag går därifrån sticker Bolly ut huvudet mellan järntenarna i grinden och yttrar ett litet försynt Bää?, vilket jag aldrig kan motstå utan att jag måste ge henne några korn spannmål innan jag släcker och åker hem.
Stiltje i fårhuset
Våra får har blivit lata. Hoppas det beror på att de är dräktiga. På kvällen när vi utfodrar dem, är det knappt att de nänns resa på sig. Och sen har de börjat bräka, vilket än så länge är rätt gulligt, för de bräker inte så mycket och högt. Det är förmodligen för att de får lite spannmål inför lamningarna, så de tigg-bräker.
Ingen verkar vara jättedräktig, men en del ser rätt runda ut. Junibackens Lilla Pims är störst och lite svullen i rumpan, men har inget juver än. Flätas mage börjar se nedsjunken ut, men det kan vara en synvilla. Det blir väl samma gissande som förra året, antar jag.
Igår hade de lite fest, för ensilagen var slut och Weine, som kör dit den, var på avvägar. Det fick bli hö istället och det tycker de bättre om än ensilage. Ett tyslåtet och förnöjsamt mumsande vidtog och det var bara Bolly som slet sig från höet för att se om jag hade några korn spannmål till henne. Det hade jag. Inte för att jag favoriserar något får.
Kastade in ett par vallhundsböcker till Linda på hennes fik idag, så hon också kan plugga lite vallhund och vallning. Det är en hel vetenskap och som vanligt har alla olika åsikter om allting. Jag tror vi helt enkelt får lita till vår uppfödares erfarenhet och till vårt eget sunda förnuft.
Både samojeden och lapphunden löper nu, så de kommer nog att bli förvånade när de får en valp om fem veckor. Rackarns vad det gick fort... Ska bli intressant att se vem som kommer att uppfostra valpen. Samojeden är 9 år, men är inte mycket för uppfostring på det hela taget. Lapphunden blir väl mest glad att få någon att leka med, som är lika snabb och vig som hon. Det blir väl Lindas Morris, som får göra en insats.
Ingen verkar vara jättedräktig, men en del ser rätt runda ut. Junibackens Lilla Pims är störst och lite svullen i rumpan, men har inget juver än. Flätas mage börjar se nedsjunken ut, men det kan vara en synvilla. Det blir väl samma gissande som förra året, antar jag.
Igår hade de lite fest, för ensilagen var slut och Weine, som kör dit den, var på avvägar. Det fick bli hö istället och det tycker de bättre om än ensilage. Ett tyslåtet och förnöjsamt mumsande vidtog och det var bara Bolly som slet sig från höet för att se om jag hade några korn spannmål till henne. Det hade jag. Inte för att jag favoriserar något får.
Kastade in ett par vallhundsböcker till Linda på hennes fik idag, så hon också kan plugga lite vallhund och vallning. Det är en hel vetenskap och som vanligt har alla olika åsikter om allting. Jag tror vi helt enkelt får lita till vår uppfödares erfarenhet och till vårt eget sunda förnuft.
Både samojeden och lapphunden löper nu, så de kommer nog att bli förvånade när de får en valp om fem veckor. Rackarns vad det gick fort... Ska bli intressant att se vem som kommer att uppfostra valpen. Samojeden är 9 år, men är inte mycket för uppfostring på det hela taget. Lapphunden blir väl mest glad att få någon att leka med, som är lika snabb och vig som hon. Det blir väl Lindas Morris, som får göra en insats.
