Lassie vald
Nu vet vi vilken av valparna som ska bli vår Lassie. Hon ser ut som man tänker sig en border collie. Mest svart naturligtvis, vit krage, bläs och fyra vita strumpor av olika längd.
Säkerligen kommer en del människor att fråga om Lassie är Majka och Millies valp, eftersom den ena är svart och den andra vit och valpen svartvit. Att de är typiska spetsar tänker inte folk på. Och två tikar till på köpet.
En tonårsgrabb frågade mig häromveckan om Millie och Majka var av samma ras (samojed respektive finsk lapphund). Nä, sa jag och förklarade. "Ja, det ser jag nu, säger killen, Majka håller inte svansen likadant som Millie". Att den ena är vit och den andra svart, och att Millie är dubbelt så stor som Majka, var ovidkommande. Men jag var ändå rätt imponerad av att han la märke till svansföringen; den är inte helt irrelevant.
Fåren ja, där händer det inte mycket just nu. Pims jäklas med oss varenda dag och gör allting som fårföderskor ska göra innan de ska till att lamma. Sträcker på halsen och skruvar liksom på huvudet samtidigt. Stånkar och pustar. Står på ett särskilt sätt. Vänder på huvudet och tittar på magen. Men nu har hon ropat varg så pass många dagar, att vi tar det med viss ro.
Annars händer inte så mycket. De har blivit inkörda på att de får lite spannmål när vi kommer, så då ställer de upp sig runt foderbordet och väntar. När man väl kommit in med hinken utbryter ändock kaos och alla kastar sig över de första kornen som dimper ner; det hoppas över bordet och det springs i själva rännan; de har lyckats trampa sönder plastmattan som utgör själva botten. Sen, när vi har en färdigutbildad fårhund, ska den kunna hålla undan fåren medan vi häller upp maten, men vi är ju inte där ännu.
Och nästan varje gång när jag går därifrån sticker Bolly ut huvudet mellan järntenarna i grinden och yttrar ett litet försynt Bää?, vilket jag aldrig kan motstå utan att jag måste ge henne några korn spannmål innan jag släcker och åker hem.
Säkerligen kommer en del människor att fråga om Lassie är Majka och Millies valp, eftersom den ena är svart och den andra vit och valpen svartvit. Att de är typiska spetsar tänker inte folk på. Och två tikar till på köpet.
En tonårsgrabb frågade mig häromveckan om Millie och Majka var av samma ras (samojed respektive finsk lapphund). Nä, sa jag och förklarade. "Ja, det ser jag nu, säger killen, Majka håller inte svansen likadant som Millie". Att den ena är vit och den andra svart, och att Millie är dubbelt så stor som Majka, var ovidkommande. Men jag var ändå rätt imponerad av att han la märke till svansföringen; den är inte helt irrelevant.
Fåren ja, där händer det inte mycket just nu. Pims jäklas med oss varenda dag och gör allting som fårföderskor ska göra innan de ska till att lamma. Sträcker på halsen och skruvar liksom på huvudet samtidigt. Stånkar och pustar. Står på ett särskilt sätt. Vänder på huvudet och tittar på magen. Men nu har hon ropat varg så pass många dagar, att vi tar det med viss ro.
Annars händer inte så mycket. De har blivit inkörda på att de får lite spannmål när vi kommer, så då ställer de upp sig runt foderbordet och väntar. När man väl kommit in med hinken utbryter ändock kaos och alla kastar sig över de första kornen som dimper ner; det hoppas över bordet och det springs i själva rännan; de har lyckats trampa sönder plastmattan som utgör själva botten. Sen, när vi har en färdigutbildad fårhund, ska den kunna hålla undan fåren medan vi häller upp maten, men vi är ju inte där ännu.
Och nästan varje gång när jag går därifrån sticker Bolly ut huvudet mellan järntenarna i grinden och yttrar ett litet försynt Bää?, vilket jag aldrig kan motstå utan att jag måste ge henne några korn spannmål innan jag släcker och åker hem.
Kommentarer
Postat av: Linda
Tur att Morris är brun och korthårig så inte han drabbas av några faderskapsutredningar.
Trackback
