Inga småttingar

Lammen lyser med sin frånvaro och lika bra är det. Vi har runt 7 grader kallt nu och det är lite kallt för små blöta lamm, kan man tycka. (Absolut för kallt för två medelålders lamm-morskor...) Förra året hade vi visserligen de temperaturerna och det gick ju bra, men behagligt var det inte. Och i halmladan, där fåren bodde, hade vi ju varken el, lyse eller vatten.

Jag minns den natten när Fläta skulle föda; jag tror det var hon i alla fall. Ganska många minusgrader var det och månen sken. Mörkt var det ändå och ingen bil med bra batteri hade vi att tillgå, annars brukade vi ha billjusen på ibland. Men vi hade ju vår eminenta magnetiska stavlampa, som lös så himla bra. Denna natt upphörde den plötsligt att fungera. För gott. Linda hade dock även köpt en trippeluppsättning med billiga vanliga ficklampor, varav ingen fungerade. Inte ens med batterier i. Våra pannlampor gav också upp andan. Så där stod vi i mörkret.

Just den natten var också enda gången vi har känt oss nödsakade att känna efter i en tacka om hon var tom eller ej. Sålunda stod vi med uppkavlade ärmar och tvättade och spritade och glidmedlade oss och frös verkligen häcken av oss; allt utan att se så värst mycket. Vi fick putta tackan så hon stod med rumpan i månskenet, så vi hade lite begrepp om bak och fram på henne i alla fall. Och sen in och leta.

Vi hittade inga fler lamm och tackan och hennes enfödda mådde trots allt prima. Och vi fick inte lunginflammation. Men jag tänkte en del på min ungdoms favoritserie I vår herres hage, där veterinär James Herriot ständigt fick göra sådant där i kalla lagårdar utan lyse och rinnande vatten och jag tyckte så synd om honom. Men Herriot gjorde det på 30-talet!...
Nåja, vi slapp i alla fall ha en sur och snål besserwisser till bonde hängandes över oss.

Tänk ändå vad man kan göra - om man är tvungen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0