Lilla Lamm

För att försöka skapa något slags vision av ordning i oordningen som uppstår vid lamning och fårskötsel i största allmänhet, har vi beslutat att ha ett system vid namngivningen av lammen. Lillebror, som var vår första avelsbagge; hans avkomlingar fick heta något på A. Bonus, som var pappa nr två, fick lamm som fick heta något på B.

Till första omgången hittade vi namn på röda viner till lammen. Alla började på A. Fast de är så krångliga, så lammen har även andra namn, lite mer allmogeaktiga. T ex Abbe, som är slaktad nu. Han var vit och fick heta Albus, Abbe alltså. Ganska allmoge... Han hade två bröder - också slaktade nu - som hette Lucifer och Helgonet. De föddes på Lucia, därav Lucifer; Helgonet för att uppväga lite.

Våra allra första lamm var Ross och Brock. Ross var lite rosslig när han föddes och Brock hade ett litet navelbråck. Sen kom Robbie, som var förvillande lik Robbie Williams när han är sminkad i Let me entertain you. Hans syster fick namn ur Hasse & Tages Fröken Fleggmans mustasch - Lilla Dott. Sen lammade Ida och till slut döpte vi hennes egendomliga döttrar till Bolly och Stolly. För er som är bekanta med Helt hysteriskt (AbFab) är det självklart att det är Bollinger och Stolichnaya som menas.

Sen har vi då avdelningen på B. Efter pappa Bonus. Här har vi den förste som föddes med denna pappa, nämligen Pucko. Ett alldeles förtjusande lamm; mycket snäll och sävlig och kelig. (Snälla, kan ingen köpa honom, så vi slipper slakta honom i höst?). Vi fortsatte på B-temat med Bambis [sic!] lamm, som fick heta Gummi-Tarzan och Gummi-Tackan. (Ni ser att det hela tiden är allmoge- och bokstavsbundet! ) Varför, undrar då vän av ordning. Jo, för syskonen var nog för tidigt födda och tämligen små, smutsvita med bruna fläckar. När de var riktigt små hade de kort, kort päls med små, små korkskruvslockar, som låg tätt intill kroppen. När de skuttade omkring såg de ut som om de var gjorda i gummi.

Jo, men så hade vi ju lilla Bianca; inte så allmoge kanske men det börjar ju på B i alla fall! Vårt lilla lamm som vi stödmatade och som något rovdjur tog på sommarbetet. Hennes brorsa går i min trädgård (tillsammans med Pucko), och han heter numera Bo Vilhelm Olsson (alias Mio, min Mio). Nu känns det som vi kommit på rätt spår, för hör här! Kajsa Gosefårs dotter heter Bea och Zoégas söner Bov och Bandit (de har pandamasker bägge två). Och Ellas snygga skäckiga dotter fick heta Bella.

Sen har vi ju ett gäng lamm som inte fått något namn ännu, men det kommer nog under sommarens gång. Huvudsaken att de får heta något allmogeklingande som börjar på A eller B...

Jag inte bara läser om får, ibland tillagar jag dem också. T ex igår, då jag gjorde en indonesisk lammgryta, fast jag får döpa om den till indonesisk fårgryta, för det var vad jag hade. Bonus fick sätta halsen till och några övriga grytaktiga bitar, som jag stoppade i denna - i mitt tycke - mycket goda anrättning.

Man behöver till 4 pers.

0,5 kg lammkött, grytbitar
0,5 dl ketjap manis (söt indonesisk soja, går att byta ut mot 2 msk kinesisk soja o 1 msk socker)
2 dl äppeljuice, färdigblandad
1 gul lök, finhackad
1,5 tsk curry
0,5 tsk sambal oelek
0,5 tsk ingefära, malen (jag tog färsk, och mer)
2 vitlöksklyftor, finhackade
1 tsk vinäger

Gör en marinad av detta o låt grytbitarna ligga i den ett tag/över natten.
Lägg sen allt i en gryta o strö över nån matsked vetemjöl (och om man vill, lite extra röd chili). Rör om o låt sjuda i 50 min. Tillsätt vatten om grytan blir för tjock. Serveras med ris. Receptet hittade jag på Tasteline.com.

Såsom varande fårägare bör man ju tröska igenom befintlig litteratur om detta djur. Och det har vi gjort. De klassiska fårböckerna - Sjödin m fl - har vi i vår ägo och använder som uppslagsverk. (Fast ack vad sällan vi egentligen hittar det vi söker efter!)

Men det finns inte bara facklitteratur om får, utan även en hel del skönlitteratur! Och vi har börjat nagga i kanten på fårromanerna.  Till exempel finns en relativt ny "deckare" av en ung tyska, Leonie Swann, som heter Glennkill. En fårflock hittar sin herde mördad en dag och beslutar sig för att ta reda på vem som begått dådet. Själva berättelsen är väl halvdan, men beskrivningen av fåren är mycket underhållande! Alla som har haft en mindre skock får kommer att skratta igenkännande och börja se på sina får med andra ögon. Vi tänker i alla fall börja med högläsning för våra värmlandsfår, när vi tar in dem från sommarbetet, för det tycker får om, det står i Glennkill.

Idag har jag börjat läsa en finsk författare, Veikko Huovinen, som skrivit Fårätarna. Min kollega Ylva, som kör biblioteksbussen, rekommenderade den till alla som gillar får. Två män ger sig ut på en odyssé enkom för att stjäla får och äta upp. Författarens förord lyder som följer:

Detta är berättelsen om två fårätare och deras resa i Finland en augustimånad. Och det är också en rapport om hur samtalen gestaltar sig mellan två människohannar, när de kastat loss och diskuterar aktuella spörsmål och den "primära frågan". Detta är dessutom en hyllning till fåren, som har ett utomordentligt smakligt kött.
Jämför med den rikliga förekomsten av får för decennier sedan ligger dagens fåravel i träda, även om man kan skönja tecknen på en bättre framtid. I alla händelser får man leta efter en fårstek i tio affärer, och hittar man en liten slamsa till sin kålsoppa är det bra.
Knappheten på fårkött är orsaken till hjältarnas desperata handlingar i denna bok. Läsaren må förlåta de olyckliga gossarnas fuffens utanför det lagbundna samhället. Må denna bok för sin del också utgöra startskottet för den finska fåravelns nya uppsving. Kanske vi redan om ett par år får uppleva att det finns rikligt med fårkött på butiksdiskarna. Och då lägger en annan helt av med att äta ko och oxe.

Ja, hur det gick med den finska fåraveln efter att boken utgivits 1973 har jag inte en susning om. Men jag kan lugnt säga, att jag aldrig tillförne stött på en roman skriven i ett sådant syfte...

Ja, det är verkligen upp och ner i fåreriet. Ena dagen är man ledsen för att man skickat baggarna till slakt. Några dagar senare är man glad för att de fick fin kritik av slakteriet. Sen blir man ledsen när man får avliva en trevlig tacka. Det är lite med bävan man kör ut till sommarbetet för att dagligen räkna in tackorna och lammen. Linda säger, att jag bara räknar Ida och Kajsa (om jag vågade ha favoriter (de dör bara) så skulle Ida och Kajsa vara favoriter) och höftar resten - ja, de är typ 35...

Men idag var de faktiskt 35 - so there!

När jag var liten älskade jag böcker där jag fick leta reda på gömda saker eller djur eller annat. Nu gör jag samma sak i vuxenlivet - letar får. De gömmer sig bakom buskar och i det höga gräset och när man räknat tre får, så går de in i en annan del av flocken och förvirrar räknandet så man får börja om igen.Man får räkna dem något halvdussin gånger och sen ta något snitt; det får idag gärna vara just 35... Överhuvudtaget är detta med fåren en vuxenlek för mig, även om den stundtals är gravallvarlig. Lite tror jag att det är just de stora svängningarna som gör det så intressant och berikande. Man kommer livet nära. Och döden.

Nu har projekt "Nytt vinterboende" påbörjats. Fåren ska till vintern flytta till en annan gård, där det finns rinnande vatten, el, lyse - ofattbara faciliteter för oss som bara haft tak över huvudet för våra får den gångna vintern. Klimax i vintras var ju när vi undersökte en tacka efter förlossning (invärtes alltså) och ingen bil med tillförlitliga batterier hade vi och alltså inga lysen. Våra ficklampor gick båda sönder och de nyinköpta vägrade fungera. Som tur var var det fullmåne. Och kallt naturligtvis.  Slut med trevande i mörkret nu.

Idag påbörjade jag sålunda stängselnedtagningen vid den gamla vinterhagen. Och det var ju lite att pyssla med, alla märlor som ska dras ut. Man ska inte slå in märlorna helt när man sätter stängsel, utan själva nätet ska kunna röra sig, emedan det sväller och krymper beroende på temperaturen. Så vi hade slagit in märlorna så långt det gick. För detta med det rörliga stängslet läste vi först efteråt... Och jag hade för mig att vi fuskat rejält med antalet märlor per stolpe, men det hade vi inte alls gjort.

Jaja, imorgon ska jag bara var bibliotekarie, så jag får vila händerna lite från märlutdragningen. Bondebibliotekarien.

Nu får det väl ändå vara nog. Nu måste vi väl ha upplevt nog med olika dödar. Slakt, dödfött lamm, rovdjursdöd och nu - nödslakt.

Torsdag kväll och Lill tittade som vanligt till fåren och räknade in dem. Hur hon än räknade - och med telefonsupport från mig - bockade av får och lamm, så fattades en. Till slut hittade hon Lill-Skrållan liggande på stigen bakom dungen, mycket illa däran. Vi trodde (och hoppades) först att det var ett ormbett eftersom hon hade en vätskefylld bula under svansroten och sondmatade henne med betapred. Vi upptäckte sedan att juvret var svullet, och det kom blod ur ena spenen och benet var svullet också. Vi kommer aldrig få veta exakt vad som hänt men enligt veterinären som vi hade telefonkontakt med så lät det som en infektion som lett till allmänblodförgiftning. Snabb avlivning var det enda han rekommenderade men obduktion var inget alternativ eftersom det var midsommarhelg.  Som tur var kunde Peter komma på en gång och vår vackra tacka fick sluta sina dagar där i hagen. Två lamm lämnade hon efter sig men de företagsamma små liven hade redan följt med resten av flocken och verkade inte sakna mamma alls.

Händer det alltid så här mycket i fårvärlden?

Igår blev våra gamla tantfår (Stina, Madicken, Anna, Skrållan och Pippi), som går på Nöbble (ibland också i deras trädgårdsland...) vallade.  Så vitt vi vet var det första gången de var med om det. Den stackars hunden som skulle lära tanterna bli vallade hette Dino -en vacker femårs border colliehane. Ja, han heter Dino fortfarande; så illa var det inte, men lätt hade han det icke.

Vår granne och vän, Veronica, som är en del av Nöbble gård, införskaffade i fjor en borde collietik vid namn Jazza, som hon har till hjälp när korna ska hit eller dit. De två har gått på vallningskurs och där lärt känna Ingeli, som är ägare till Dino bl a. Veronica ska ha fårtanterna som övningsobjekt till Jazza, när hon blivit lite mer rutinerad. Man kan inte sätta en oerfaren hund att valla gamla, hittills ovallade fårtanter; det slutar inte bra. Därför skulle den vane Dino få tampas med gamlingarna denna deras första vallning.

När Dino fick tillåtelse att närma sig tackorna, gjorde han en kringgående rörelse och blev sen stilla framför de värda damerna. De blev mycket nyfikna och gick emot honom; de är ju vana vid Lindas och mina hundar, som mest slickar fåren på nosen och i öronen. Sen satte Dino och Ingeli igång att arbeta på riktigt. Jag är helt novis på detta med vallning, så jag kan inte säga om det gick bra eller dåligt, men Dino fick kämpa sig trött i alla fall. Fåren sprang än hit, än dit, i samlad tropp eller i olika grupper. De begrep verkligen inte vad som förväntades av dem.

Till slut lyckades dock Dino med att hålla tanterna i samlad tropp kring benen på Ingeli, vilket var det som skulle uppnås. Då hade de hållit på kanske 30-40 minuter och hunden hade väldigt lång tunga och fårens flanker hävde sig rätt häftigt. Det fick räcka för första gången, men tackorna ska få sig några duvningar till, så de lär sig göra vad hunden vill. Och Madicken och Stina förstår att det är fult att attackera hunden...

Efter vallningen fick damerna kross, som är deras godis, och då var det mesta förlåtet, men lite surögda var de allt så länge Dino var i närheten. Och de vet inte om, att han kommer tillbaka.

Linda och jag har så smått börjat överväga att införskaffa en border collie till Lilla Lamm. Vi har hoppats att vi skulle kunna få fåren dit vi vill med en hink med kross, men det fungerar inte jämt. Får är enormt sluga och snabba i vissa lägen och då är man chanslös, såsom varande långsam människa, hur mycket kross man än har med sig. Sen hånskrattar de åt en, när man förbannar dem och besegrad älgar iväg för att hitta på något annat knep att få dem dit man vill. Skrattar bäst som skrattar sist; vi ska nog hitta en pilsnabb och illistig border collietös...

Idag fick vi ett litet medlemsblad från Södra Kalmar läns Fåravelsförening med tips om diverse fåraktiga aktiviteter. Bl a är där en studieresa till fem olika fårgårdar runt Vättern, Får- och beteskväll i Degerhamn (beteskvällen riktar sig väl mer till fåren kanske...), Lamm-mönstring och styling av baggar (där tror jag andra hälften av Lilla Lamm är självskriven), Slaktmognadskurs på KLS, Riksbedömning på Ingelstorp och sen -det stora evenemanget  - Fårets dagar i Borgholms slottsruin och till slut Lanttbruksmässan på Elmia i oktober. Och vi själva ska hinna med en klippning till och en slakt till och skicka ull till spinneriet och ta tillbaka garn och sälja det och fixa iordning det nya fårhuset och stängsla och gammtackorna ska lamma och vi ska lära oss köra traktor och leta fårhundar och...

Visst hänger det ihop på flera plan, god mat och ett gott liv?
Det första är att god mat gör en glad och nöjd och för många, däribland jag själv, är måltiden en av dagens höjdpunkter. Har maten sedan haft ett gott liv så gör det ju gott även för samvetet.
Sist men inte minst smakar det ju gudomligt gott!
Om det är något speciellt jag tänker på? Som grillade lammkotletter serverade med ungsbakade grönsaker? Ja just precis!

Eller lammbräss med äggröra royal...
Vi tillagade lammbrässen häromdagen. Det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss an uppgiften att blanchera, putsa, panera och steka de små  körtlarna*. Recept finns på Svensk Köttinformations hemsida.
Tyvärr hade vi inga späda sparrisknoppar utan en meter höga sparrisblommor och gräslöken hade emigrerat så vi tog purjolök i stället.
Mmmm... det var jättegott! Faktiskt var det gott. Även den skeptiska delen av Lilla Lamm instämde.


*Bräss: En körtel bakom bröstbenet på unga djur. Den bidrar till immunförsvarets uppbyggnad och sen tillbakabildas den.

Måndagen den 9:e juni var ett datum som varken Linda eller jag hade sett fram emot. Det var den dagen slaktbilen skulle komma och hämta 8 bagglamm, en galltacka (som inte blivit dräktig trots betäckning) och vår stora bagge Bonus.

Lördagen före gick åt till att hämta slaktdjuren från de olika hagarna de gick i och samla ihop dem i det gamla fårhuset, som numera står sommartomt. Inte det lättaste i vanliga fall och än värre denna gång med två dåliga ryggar. Till slut hade vi dem på plats iallafall. Söndagen gick och så kom Dagen D.

Avtalad tid för hämtning var kl. 8.00 och exakt på slaget åtta rullade Anders in på planen vid fårhuset. Lastningen gick utan mankemang och en halvtimme senare körde Anders iväg med grabbarna och Lisa. Och det kändes inte alls hemskt! Anders var så lugn och trygg och hade så fin hand med fåren, så när han sa - Nu tar jag hand om dem, så de kommer i ordning på slakteriet (KLS/Danish Crown), kändes det OK.

På tisdagen slaktades de och tämligen omgående fick Linda en slaktrapport, där det stod, att av våra 8 lamm (ca 6-7 mån.) var 5 av butikslammklass och en vägde 400 g för lite för att han skulle få den klassningen. Butikslamm är den bästa klassningen, så muskelmängd och fettansättning och sådant var alltså mycket bra. Resten av lammen var nästan lika bra och det var ju jättroligt att få på papper! Konstigt nog var det vid det tillfället som det kändes lite i hjärtat ändå; våra lamm var faktiskt döda...

Nå, på onsdagen kördes våra 10 lamm o får till Runstens Gård där Christer senare skulle stycka dem. Där fick de hänga till lördagen, då vi hämtade vår hyrda kylbil och körde till styckningslokalen. Mellan 8 och 13.30 styckade Christer, och vi hjälpte till lite här och där, packade och vägde, och hade en väldigt trevlig och fnissig förmiddag. Har ni vägarna förbi Runsten, så missa inte Runstens Gårdsbutik http://www.runstensgard3.se/.

På eftermiddagen körde vi ut köttet till kunderna med början i Krafslösa. Vidare till Törnerum och Rockneby och till slut till Lindsdal. En kund dök aldrig upp, så vi fick snabbt hitta en ny köpare till den sista lammhalvan och sedan köra iväg uppåt Pataholm och leverera. Efter att vi lämnat tillbaka kylbilen åkte vi hem och grillade. Lamm naturligtvis. Tämligen trötta efter en händelserik dag.

Flera av våra kunder stod i princip med grillen på och väntade på sitt kött och någon hade inte kunnat hålla sig, utan hade ätit kyckling i väntan på lammet. Om ni köpare läser detta får ni gärna skriva en kommentar om köttet och hur ni tillagade det och tipsa om bra recept. Vi har tänkt ha en receptsamling på vår hemsida, så vi tar gärna emot era egna!

Och är det någon av er som förtvivlat letar efter lammbrässen, så är det bara att erkänna - Linda och jag har tagit den... Av ren nyfikenhet. Gud vet vad det är, men det ser ut som fiskmjölke, några cm långt, mycket oaptitligt, men vi måste proväta det iallafall. Kalvbräss har man ju hört talas om. Rapport kommer senare. Vi ville ha tillbaka hjärta, lever, tunga och njurar från våra lamm, men KLS kunde inte ge oss just våra lamms inälvor, utan det kunde bli andra lamms organ och då var det inte intressant för oss.

Och Lennart - till hösten förväntar vi oss att du och Maritha bokar ett par lamm...

Med anledning av förra veckans aktiviteter i Lilla Lamms värld:

Det här är ett citat som levt i vår familj i sådär en 25 år och är myntat av en granne där vi bodde då. Hon var väl i fem-sexårsåldern när hon fick frågan vad hon tyckte om att deras bagge var död.
Iskallt svarar hon: "-Han är inte död, bara slaktad."

Dagarna efter jag köpt min kamera såg jag den här annonsen! Eftersom jag mest fotar barn och djur och behöver en liten, snabb kamera blev jag rekommenderad denna på Engmans Foto i Kalmar. Helt rätt för mina syften även enligt Expert tydligen!

En bagge har vi låtit slakta och ätit upp. Ett lamm har varit dött vid födseln. Nu har vi fått uppleva en tredje kategori av död; vårt enda vita tacklamm har blivit rivet och uppätet av något rovdjur, förmodligen räv eller örn.

I söndags körde vi ut till lammtackorna för den sedvanliga kollen. Framför allt har vi ett extra öga på lilla Bea, som har vätska i knäna (veterinären sa till oss att avvakta och kolla tempen, så det inte var någon infektion hon åkt på. Hon hade dock ingen feber, så vi får se om svullnaderna går ner av sig självt.).

Efter ett tag med fotograferande och gosande med fåren, frågar Linda om jag sett den lilla vita. Mamma Rosa och brorsan till Bianca strosade omkring, men inte Bianca alltså. Vi räknade alla får och kom fram till att de annars var fulltaliga; hon var sålunda inte på utflykt med något annat får, utan verkligen borta.

Vi började i ena änden av den stora hagen och genomkorsade den fram och tillbaka. Ett lammliknande läte hördes, men det visade sig bara vara någon skum fågel, som lurade oss. Till slut, i andra änden av hagen, stannade jag och ropade på Linda. Jag hade då hittat det lilla som var kvar av vårt napplamm - bara en plätt med tilltrampat gräs och en lite vit ull.

Vi blev lättade, trots allt. Hellre att ett rovdjur fått sig ett skrovmål, än att någon ondsint människa stulit eller skadat lammet. Det var synd att det var just Bianca som fick stryka med; man får ju en lite annan relation till napplammen, men förmodligen var det hennes kritvita kulör som blev hennes fall. Förhoppningsvis har flocken fått sig en beta och blir mer uppmärksamma mot fiender nu.

Själv har jag kommit i konflikt. Jag har alltid stått på rovdjurens - speciellt vargarnas - sida i debatten om deras existensberättigande. Ett tag sa jag upp mitt medlemsskap i Svenska Kennelklubben pga deras inställning till vargar. Nu har vi problemet på vår egen tröskel, känslomässigt och ekonomiskt. Fast det krävs nog mer än ett lamm för att min kärlek till rovdjuren ska vändas till hat. Och hoppas kan man ju alltid, att rävarna och örnarna håller sig till andra bytesdjur hädanefter.

Lördagens Matfestival på Stortorget i Kalmar utspelade sig under strålande sol och tropisk värme! Trots det var det en hel del människor som strosade omkring och provsmakade ost och olika marmelader och mycket annat som salufördes. Lilla Lamm marknadsförde lammkött i första hand men även ull, garn och skinn. Vi fick mycket positiv respons och flera bokningar på kött och skinn till hösten. Vi tackar och bockar och uppmuntrar till att laga mycket lamm i sommar.

Blev så klart sugen på lamm efter detta så vi grillade kotletter i går. Det kom lite hastigt på så det blev en enkel variant med potatistoppar av pulvermos och en balsamicosås. Köttet är helt fantastiskt gott. Till och med den halvan av Lilla Lamm som inte är överförtjust i lamm (Lill) var helt lyrisk!