En sorgens dag
En bagge har vi låtit slakta och ätit upp. Ett lamm har varit dött vid födseln. Nu har vi fått uppleva en tredje kategori av död; vårt enda vita tacklamm har blivit rivet och uppätet av något rovdjur, förmodligen räv eller örn.
I söndags körde vi ut till lammtackorna för den sedvanliga kollen. Framför allt har vi ett extra öga på lilla Bea, som har vätska i knäna (veterinären sa till oss att avvakta och kolla tempen, så det inte var någon infektion hon åkt på. Hon hade dock ingen feber, så vi får se om svullnaderna går ner av sig självt.).
Efter ett tag med fotograferande och gosande med fåren, frågar Linda om jag sett den lilla vita. Mamma Rosa och brorsan till Bianca strosade omkring, men inte Bianca alltså. Vi räknade alla får och kom fram till att de annars var fulltaliga; hon var sålunda inte på utflykt med något annat får, utan verkligen borta.
Vi började i ena änden av den stora hagen och genomkorsade den fram och tillbaka. Ett lammliknande läte hördes, men det visade sig bara vara någon skum fågel, som lurade oss. Till slut, i andra änden av hagen, stannade jag och ropade på Linda. Jag hade då hittat det lilla som var kvar av vårt napplamm - bara en plätt med tilltrampat gräs och en lite vit ull.
Vi blev lättade, trots allt. Hellre att ett rovdjur fått sig ett skrovmål, än att någon ondsint människa stulit eller skadat lammet. Det var synd att det var just Bianca som fick stryka med; man får ju en lite annan relation till napplammen, men förmodligen var det hennes kritvita kulör som blev hennes fall. Förhoppningsvis har flocken fått sig en beta och blir mer uppmärksamma mot fiender nu.
Själv har jag kommit i konflikt. Jag har alltid stått på rovdjurens - speciellt vargarnas - sida i debatten om deras existensberättigande. Ett tag sa jag upp mitt medlemsskap i Svenska Kennelklubben pga deras inställning till vargar. Nu har vi problemet på vår egen tröskel, känslomässigt och ekonomiskt. Fast det krävs nog mer än ett lamm för att min kärlek till rovdjuren ska vändas till hat. Och hoppas kan man ju alltid, att rävarna och örnarna håller sig till andra bytesdjur hädanefter.
I söndags körde vi ut till lammtackorna för den sedvanliga kollen. Framför allt har vi ett extra öga på lilla Bea, som har vätska i knäna (veterinären sa till oss att avvakta och kolla tempen, så det inte var någon infektion hon åkt på. Hon hade dock ingen feber, så vi får se om svullnaderna går ner av sig självt.).
Efter ett tag med fotograferande och gosande med fåren, frågar Linda om jag sett den lilla vita. Mamma Rosa och brorsan till Bianca strosade omkring, men inte Bianca alltså. Vi räknade alla får och kom fram till att de annars var fulltaliga; hon var sålunda inte på utflykt med något annat får, utan verkligen borta.
Vi började i ena änden av den stora hagen och genomkorsade den fram och tillbaka. Ett lammliknande läte hördes, men det visade sig bara vara någon skum fågel, som lurade oss. Till slut, i andra änden av hagen, stannade jag och ropade på Linda. Jag hade då hittat det lilla som var kvar av vårt napplamm - bara en plätt med tilltrampat gräs och en lite vit ull.
Vi blev lättade, trots allt. Hellre att ett rovdjur fått sig ett skrovmål, än att någon ondsint människa stulit eller skadat lammet. Det var synd att det var just Bianca som fick stryka med; man får ju en lite annan relation till napplammen, men förmodligen var det hennes kritvita kulör som blev hennes fall. Förhoppningsvis har flocken fått sig en beta och blir mer uppmärksamma mot fiender nu.
Själv har jag kommit i konflikt. Jag har alltid stått på rovdjurens - speciellt vargarnas - sida i debatten om deras existensberättigande. Ett tag sa jag upp mitt medlemsskap i Svenska Kennelklubben pga deras inställning till vargar. Nu har vi problemet på vår egen tröskel, känslomässigt och ekonomiskt. Fast det krävs nog mer än ett lamm för att min kärlek till rovdjuren ska vändas till hat. Och hoppas kan man ju alltid, att rävarna och örnarna håller sig till andra bytesdjur hädanefter.
Kommentarer
Postat av: Lennart
Gäller att ha ögonen öppna för har "vem det nu var" hittat "skafferiet" en gång, så vet man var det finns mer att hämta!
Trackback
