Baggar i busväder
På lördagsmorgonen var det dags att ta in baggarna från betet. Ja, kanske mer än dags faktiskt. Rent av alldeles för sent konstaterade vi då vi pulsade runt i snön och kopplade på hästtransporten.
Baggarnas hage ligger i slutet av en liten väg bestående av två djupa hjulspår, gropar, stenar och backar inramad av stenmurar övervuxna med björnbärssnår och diverse sly. Om man till äventyrs ger sig ner på denna väg med bil och släp måste man vända i hagen i en backe där en minimal skogsväg ansluter och det är något man gör i torrt väder med bil med bra frigång undertill. Man gör det inte med Passat i snö.
Alltså parkerar man sitt bagghämtarekipage och går till hagen för att hämta baggarna två och två i koppel. Två personer, tolv baggar, sex vändor, borde gå bra. Frågan var bara hur vi skulle lyckas trycka in de sista två utan att resterande ploppade ut. Det hade vi inte behövt fundera på. Det var nämligen bara sju som ville komma med. Ville och ville, förresten. Man skulle kunna tro att det inte borde vara några problem att promenera en bagge 150 meter. Men, om baggen i fråga lägger sig platt i snön och vägrar gå, blir det genast jobbigare. Kälkbacke - roligt, kälkbagge - tungt. Lilleman Spindelman som växt upp hos Lill uppförde sig dock och kom med som en liten bonusbagge på lösen, därav sju baggar i första omgången.
Lill och den motsträvige baggen Dick
Omgång två, andra akten i skådespelet, sista resan eller vad man vill kalla det för, utspelade sig senare på kvällen i snöstorm. Lill hade under dagen lyckats få in resterande fem baggar i en fålla och nu skulle vi "bara" forsla dem till transporten. Utrustade med pannlampa, havre och vallhund kom vi till hagen, bara för att upptäcka att en baggusling hoppat ut. Efter en del vallande och misslyckade infångningsförsök i mörker och djupsnö plockade vi två av de inburade i stället. Sen vände lyckan då hoppbaggen plötsligt bestämde sig för att ge upp och kom fram till Lill och lät sig fångas. Vi fick också turligt nog hjälp av baggarnas snälla sommarmatte så att vi kunde gå med de tre sista på en gång.
Då återstod bara vägen hem över åkrarna där blåsten och snön gjorde vallar tvärs över vägen som vi redan på ditvägen funderat på hur vi skulle komma igenom. Episoden med Emil i Lönneberga och slädfärden till doktorn i Mariannelund, dök upp i huvudet... Barnen från Frostmofjället... Det var ungefär i denna veva vi bestämde oss för januarilamning och slakt i juli, augusti.
Hem kom vi trots allt och baggarna hamnade på plats och allt var frid och fröjd till söndagförmiddagen. Då bestämde sig baggarna för att gå på upptäcksfärd i omgivningarna. Lill blev ditringd av Hästens ägare men fick in dem igen utan större problem. Nu är de inburade på ett stadigare sätt.
Jag längtar till onsdag...
Baggarnas hage ligger i slutet av en liten väg bestående av två djupa hjulspår, gropar, stenar och backar inramad av stenmurar övervuxna med björnbärssnår och diverse sly. Om man till äventyrs ger sig ner på denna väg med bil och släp måste man vända i hagen i en backe där en minimal skogsväg ansluter och det är något man gör i torrt väder med bil med bra frigång undertill. Man gör det inte med Passat i snö.
Alltså parkerar man sitt bagghämtarekipage och går till hagen för att hämta baggarna två och två i koppel. Två personer, tolv baggar, sex vändor, borde gå bra. Frågan var bara hur vi skulle lyckas trycka in de sista två utan att resterande ploppade ut. Det hade vi inte behövt fundera på. Det var nämligen bara sju som ville komma med. Ville och ville, förresten. Man skulle kunna tro att det inte borde vara några problem att promenera en bagge 150 meter. Men, om baggen i fråga lägger sig platt i snön och vägrar gå, blir det genast jobbigare. Kälkbacke - roligt, kälkbagge - tungt. Lilleman Spindelman som växt upp hos Lill uppförde sig dock och kom med som en liten bonusbagge på lösen, därav sju baggar i första omgången.
Lill och den motsträvige baggen Dick
Omgång två, andra akten i skådespelet, sista resan eller vad man vill kalla det för, utspelade sig senare på kvällen i snöstorm. Lill hade under dagen lyckats få in resterande fem baggar i en fålla och nu skulle vi "bara" forsla dem till transporten. Utrustade med pannlampa, havre och vallhund kom vi till hagen, bara för att upptäcka att en baggusling hoppat ut. Efter en del vallande och misslyckade infångningsförsök i mörker och djupsnö plockade vi två av de inburade i stället. Sen vände lyckan då hoppbaggen plötsligt bestämde sig för att ge upp och kom fram till Lill och lät sig fångas. Vi fick också turligt nog hjälp av baggarnas snälla sommarmatte så att vi kunde gå med de tre sista på en gång.
Då återstod bara vägen hem över åkrarna där blåsten och snön gjorde vallar tvärs över vägen som vi redan på ditvägen funderat på hur vi skulle komma igenom. Episoden med Emil i Lönneberga och slädfärden till doktorn i Mariannelund, dök upp i huvudet... Barnen från Frostmofjället... Det var ungefär i denna veva vi bestämde oss för januarilamning och slakt i juli, augusti.
Hem kom vi trots allt och baggarna hamnade på plats och allt var frid och fröjd till söndagförmiddagen. Då bestämde sig baggarna för att gå på upptäcksfärd i omgivningarna. Lill blev ditringd av Hästens ägare men fick in dem igen utan större problem. Nu är de inburade på ett stadigare sätt.
Jag längtar till onsdag...
Kommentarer
Trackback
