Lilla Lamm

Jaha, så var det stora lamningslurendrejeriet igång igen.

-21 grader och jag kör till fåren för att se till dem. Tofs - matvraket - ids inte resa på sig när jag går in till tackorna, alla de andra har rest sig. Till på köpet sträcker hon på halsen, vrider den och flemar lite. Som grädden på moset tittar hon på sin mage. Lamningstecken. När hon väl ställt sig upp och jag kan kika under svansen, ser jag att något slags slempropp har gått, men Tofs är inte särskilt svullen. Men, men -hon  kanske inte hinner bli svullen innan det är dags.

Men att lamma i minus 21 grader... Det är ju ingen höjdare. Nåväl, in med extra halm till fåren. Jag gör en lammfålla i ett hörn. Gör en lammfålla till inne i koladugården intill fårens lösdrift. Det är varmare (mindre kallt är kanske mer korrekt) där och i nödfall får vi väl flytta ut lammerskor dit.

Fåren behöver ny ensilagebal, men i denna kyla fungerar inte gårdens gamla maskiner, så vi får ta hö till dem istället. Höet gör dem törstiga och förvånansvärt nog har inte vattnet frusit i ledningarna, så de får en balja vatten. Isskorpa bildas på nolltid i kylan, men vad ska man göra?

Kikar i rumpan på Tofs, men inga fler tecken syns.

Åker till jobbet och jobbar fram till lunch, då jag åker tillbaka till fåren. Tofs är helt obekymrad och osvullen.

Hem och äter och innan jag ska sticka iväg till kvällspasset kör jag ånyo till fåren. Där händer absolut ingenting.

Det är bara att inse - Tofs har kört slemproppsskämtet på mig. Fast jag är inte helt missnöjd; jag vill verkligen inte ha lamm i den kölden.