Mattskrynklaren
Jag börjar förstå varför de flesta Border Collies lever i uthus/garage/kennlar. De skrynklar nämligen mattor å det bedrövligaste.
Sommartid har jag inga mattor; det är onödigt och de blir bara smutsiga. Men nu framåt vintern börjar det bli kallt om fötterna, så då kommer innanfönster och mattor in igen.
Jag upplever nu ett aldrig tillförne skådat problem: inte en matta ligger där jag lagt dem. Alla mattor ligger i högar längs med väggarna. Och jag rättar till dem och två sekunder senare är de på plats vid väggen igen...
Mina andra hundar GÅR över mattorna, möjligtvis joggar de lite lätt, men mattorna ligger ändå kvar. Vallhunden däremot ÅKER KANA över golven och har hjärtans roligt, ser det ut som. Mattorna har legat inne en vecka nu och jag tror jag har rättat till dem ungefär tusen gånger allaredan.
Ingen av mina tidigare hundar har heller sett och lärt så mycket som vallhunden. Alltså tittat på hur något annat djur gjort och sen gjort likadant. Häromdagen fick jag ryta i ordentligt, för då lekte Lassie inte-nudda-golvet med katterna och hoppade från stora soffan till katternas fåtölj och vidare till lilla soffan. (Och skrynklade sen ihop mattan vid landningen.)
Fast annars är hon trevlig.
Sommartid har jag inga mattor; det är onödigt och de blir bara smutsiga. Men nu framåt vintern börjar det bli kallt om fötterna, så då kommer innanfönster och mattor in igen.
Jag upplever nu ett aldrig tillförne skådat problem: inte en matta ligger där jag lagt dem. Alla mattor ligger i högar längs med väggarna. Och jag rättar till dem och två sekunder senare är de på plats vid väggen igen...
Mina andra hundar GÅR över mattorna, möjligtvis joggar de lite lätt, men mattorna ligger ändå kvar. Vallhunden däremot ÅKER KANA över golven och har hjärtans roligt, ser det ut som. Mattorna har legat inne en vecka nu och jag tror jag har rättat till dem ungefär tusen gånger allaredan.
Ingen av mina tidigare hundar har heller sett och lärt så mycket som vallhunden. Alltså tittat på hur något annat djur gjort och sen gjort likadant. Häromdagen fick jag ryta i ordentligt, för då lekte Lassie inte-nudda-golvet med katterna och hoppade från stora soffan till katternas fåtölj och vidare till lilla soffan. (Och skrynklade sen ihop mattan vid landningen.)
Fast annars är hon trevlig.
Får feta får för lite sömn?
Kom till ladugården bakvägen i morse eftersom jag började med en promenad med hunden. Kikade in från kortsidan och undrade var alla får var. Kom närmare och såg att de låg nergosade i halmen, alla utom två. Tofs och Dott prioriterade mat framför sömn och hade antagligen stått klistrade vid ensilagebalen sedan de fick in den i fållan igår. Skrattade högt för mig själv för det är de två som alltid utmärker sig när det gäller mat. Dott har ju alltid varit en liten rund och matglad gosetacka (obs, vi har inga favoritfår) och Tofs har ju varje dag varit först i krubban på betet och sist att lämna den. Tugg, tugg, tugg, det är mat kvar, tugg, tugg.
Vänd dem inte ryggen
Jag blir nervös av att ha baggar bakom ryggen. Våra fem snälla ungbaggar karskar upp sig när man kommer med mat åt dem i hagen, buffar på varandra och buffar på säcken med ensilage/hö, travar efter en på väg ut ur hagen. Nödgades ge Carl-Gustaf en lavett med den tomma säcken då han började buffa på mig. Man får burra upp sig och skrika på dem och skrämma dem lite, så att de blir fogliga igen. Och ha ögon i nacken...
Stora baggen Hampus går ju med tackorna hemma på gården nu. När tackorna blivit klippta flyttade jag över Gevalia och Björk till hagen intill. Gevalia gick fint att få över, men Björk fick jag jaga lite. Då hade alla hunnit stissa upp sig också, så det blev en del spring. Plötsligt inser jag att någon står och observerar mina fångstförsök - Hampus. Han står och blänger på mig och undrar vad faan jag gör med hans tackor???
Och det ska jag säga, att det är inte lätt att fånga en snabb tacka bland 15 andra tackor och samtidigt hålla ögonen på en vred bagge... Men han var nog mest konfunderad och återgick raskt till ensilageätandet, när jag väl fått tag i Björk.
Respekt ska man ha för baggarna. En granne berättade om en kvinna som blivit stångad av en bagge och hon gick på kryckor i åratal efter det.
Men nu ska vi bara ha baggarna en knapp månad till, sen blir det slakt. Då slipper vi körandet ner till sommarhagen för att se till baggarna och stödutfodra dem. Sen lägrar sig lugnet och vi går in i vinterlunken med utfodring morgon och kväll - i väntan på att lamningen ska ta sin början.
Hampus i all sin glans.
Stora baggen Hampus går ju med tackorna hemma på gården nu. När tackorna blivit klippta flyttade jag över Gevalia och Björk till hagen intill. Gevalia gick fint att få över, men Björk fick jag jaga lite. Då hade alla hunnit stissa upp sig också, så det blev en del spring. Plötsligt inser jag att någon står och observerar mina fångstförsök - Hampus. Han står och blänger på mig och undrar vad faan jag gör med hans tackor???
Och det ska jag säga, att det är inte lätt att fånga en snabb tacka bland 15 andra tackor och samtidigt hålla ögonen på en vred bagge... Men han var nog mest konfunderad och återgick raskt till ensilageätandet, när jag väl fått tag i Björk.
Respekt ska man ha för baggarna. En granne berättade om en kvinna som blivit stångad av en bagge och hon gick på kryckor i åratal efter det.
Men nu ska vi bara ha baggarna en knapp månad till, sen blir det slakt. Då slipper vi körandet ner till sommarhagen för att se till baggarna och stödutfodra dem. Sen lägrar sig lugnet och vi går in i vinterlunken med utfodring morgon och kväll - i väntan på att lamningen ska ta sin början.
Hampus i all sin glans.
Fårklippning
På begäran kommer här Conny Malms telefonnummer; det är alltså han som klipper våra får så förtjänstfullt.
Conny Malm, Gamleby
0702-66 78 84
På Lammproducenternas hemsida finns nummer till andra klippare också, se
lammproducenterna.org/Kunskap/Fårklippning
Conny Malm, Gamleby
0702-66 78 84
På Lammproducenternas hemsida finns nummer till andra klippare också, se
lammproducenterna.org/Kunskap/Fårklippning
Fårförflyttningar
Så vart fåren klippta i höst också.
De hade hunnit få präktigt fina fällar sen vårklippningen; höstullen är bättre än vårullen, dels är den renare (inte så mycket boss från hö, ensilage och halm), dels har tackan kunnat ta vara på all näring åt sig själv under sommar och höst. När de klipps på våren har de ju burit på ett eller två lamm, som snott åt sig det mesta.
Nå, i lördags eftermiddag lånade vi hästtransporten och körde ner till sommarhagen och hämtade hem ett gäng tackor. Jag hade stängt in de flesta i fållan, men fem hade stannat utanför. (Tror man att man då ska få in de fem, utan att släppa ut minst tio av de i fållan varande fåren, tror man fel.) Tre av de fem fick vi in i transporten och ett gäng från fållan. Kvar blev sex tackor i fållan och två lamm - systrarna Voltaire: Choklad och Cacao - som icke skulle in vare sig i transport eller fålla.
Skjuts iväg med första gänget. Installerade dem i vinterlagården och raskt tillbaka för att hämta resten. Vi fick in de i fållan varande sex fåren, men icke Voltaires.
Hem med de sex tackorna, lastade istället in de fem ungbaggarna som gått vid lagården och körde ut dem till tackornas sommarhage. Baggarna är ju så snälla och tama, så de gick snällt in i fållan. Systrarna hade nog hunnit bli rejält oroliga, när alla andra får försvann, inklusive mamma Tjorven. De kom i alla fall sättandes och gick beskedligt in till baggarna där de stod och åt kross. Sen var det bara att plocka in dem i transporten för vidare befordran till vintervistet och då blevo de så glada att få se sin kära moder igen.
Söndag framåt kvällningen kom så Conny och klippte våra får. Han är snabb, noggrann och försiktig, tycker inte om klippare som klipper hål på fåren. Så han klippte och vi matade fram fåren till honom och återbördade de klippta till inhägnaden, samtidigt som vi rensade ull för glatta livet.
Conny klipper mycket fortare än vad vi rensar ull, så efter kvällsfikat stack han iväg och lämnade oss till ulleriet. Som vanligt hade vi för lite kläder på oss - inga långkalsonger eller mössor - och rensa ull med fingervantar går inte. Sålunda satt vi på cementgolvet i världens dragigaste lagård, 5 grader varmt, och frös häcken av oss och rensade ull med valna fingrar tills klockan var bortåt elva.
De stackars fåren stod kutryggiga och frös också häcken av sig. Vi lassade in hö och halm till dem; det är de enda man kan göra. Har de att äta kan de hålla värmen lite bättre och halmen värmer dem lite också.
Nu är alla får där de ska vara, vilket är mycket skönt. Tackorna är i sin vinterhage med vidhängande lagård. Gevalia och dottern Björk går i en hage bredvid och kan också gå in i lagården. Ungbaggarna går alltså i tackornas sommarhage. Eftersom betet blir sämre och sämre, åker vi dit med ensilage och hö som stödutfodring. Baggarna klipptes inte, så de har en frodig päls som skyddar mot väder och vind och de har massor av skyddande träd och snår att söka skydd under och i, när vädret är dåligt.
För ett tag kan vi andas ut och nöja oss med att mata tackorna i lagården och titta till baggarna ute på betet. Om någon månad blir det slakt, men det är långt dit...
De hade hunnit få präktigt fina fällar sen vårklippningen; höstullen är bättre än vårullen, dels är den renare (inte så mycket boss från hö, ensilage och halm), dels har tackan kunnat ta vara på all näring åt sig själv under sommar och höst. När de klipps på våren har de ju burit på ett eller två lamm, som snott åt sig det mesta.
Nå, i lördags eftermiddag lånade vi hästtransporten och körde ner till sommarhagen och hämtade hem ett gäng tackor. Jag hade stängt in de flesta i fållan, men fem hade stannat utanför. (Tror man att man då ska få in de fem, utan att släppa ut minst tio av de i fållan varande fåren, tror man fel.) Tre av de fem fick vi in i transporten och ett gäng från fållan. Kvar blev sex tackor i fållan och två lamm - systrarna Voltaire: Choklad och Cacao - som icke skulle in vare sig i transport eller fålla.
Skjuts iväg med första gänget. Installerade dem i vinterlagården och raskt tillbaka för att hämta resten. Vi fick in de i fållan varande sex fåren, men icke Voltaires.
Hem med de sex tackorna, lastade istället in de fem ungbaggarna som gått vid lagården och körde ut dem till tackornas sommarhage. Baggarna är ju så snälla och tama, så de gick snällt in i fållan. Systrarna hade nog hunnit bli rejält oroliga, när alla andra får försvann, inklusive mamma Tjorven. De kom i alla fall sättandes och gick beskedligt in till baggarna där de stod och åt kross. Sen var det bara att plocka in dem i transporten för vidare befordran till vintervistet och då blevo de så glada att få se sin kära moder igen.
Söndag framåt kvällningen kom så Conny och klippte våra får. Han är snabb, noggrann och försiktig, tycker inte om klippare som klipper hål på fåren. Så han klippte och vi matade fram fåren till honom och återbördade de klippta till inhägnaden, samtidigt som vi rensade ull för glatta livet.
Conny klipper mycket fortare än vad vi rensar ull, så efter kvällsfikat stack han iväg och lämnade oss till ulleriet. Som vanligt hade vi för lite kläder på oss - inga långkalsonger eller mössor - och rensa ull med fingervantar går inte. Sålunda satt vi på cementgolvet i världens dragigaste lagård, 5 grader varmt, och frös häcken av oss och rensade ull med valna fingrar tills klockan var bortåt elva.
De stackars fåren stod kutryggiga och frös också häcken av sig. Vi lassade in hö och halm till dem; det är de enda man kan göra. Har de att äta kan de hålla värmen lite bättre och halmen värmer dem lite också.
Nu är alla får där de ska vara, vilket är mycket skönt. Tackorna är i sin vinterhage med vidhängande lagård. Gevalia och dottern Björk går i en hage bredvid och kan också gå in i lagården. Ungbaggarna går alltså i tackornas sommarhage. Eftersom betet blir sämre och sämre, åker vi dit med ensilage och hö som stödutfodring. Baggarna klipptes inte, så de har en frodig päls som skyddar mot väder och vind och de har massor av skyddande träd och snår att söka skydd under och i, när vädret är dåligt.
För ett tag kan vi andas ut och nöja oss med att mata tackorna i lagården och titta till baggarna ute på betet. Om någon månad blir det slakt, men det är långt dit...
Bråttom, bråttom
Igårkväll ringde Conny Klippare och vi bestämde att han skulle klippa fåren när han var på hemväg från Öland på söndag eftermiddag.
Så tidigt imorse gjorde vi i ordning lagården till tackorna med ströbädd och grindar. Lördag morgon hämtar vi hem tackorna från sommarbetet och ställer in dem under tak; de måste vara torra när de klipps. Istället kör vi bort baggarna till tackornas sommarhage, där de får gå och loda tills det är dags för slakt. Vi måste stödutfodra dem förstås, men vi tror att de skulle ha lite svårt att hålla sig på sin sida av elstängslet (hemma vid lagården), när det nu kommer att vara brunstiga tackor på den andra sidan, speciellt som det inte är något vidare drag i eltråden.
Gevalia och hennes dotter Björk, kommer att få gå i den gamla bagghagen vid lagården pga klövrötan (Björk var halt idag) och de kommer att skickas till slakt tillsammans med baggarna sen.
I år kommer tackorna att få en stor, fin vinterhage att sträcka ut i. I mitten kommer vi att stängsla av en innerhage, där lammen (och deras mammor) ska få gå i vår. Lammen är känsliga för parasiter, därför ska de ha så rent bete som möjligt. I sommar har hästen Hazard betat hela fårens vinterhage, men nu får han återvända till sin egen vinterhage.
För övrigt verkar tackorna vara helt bortkollrade av Hampus, för de är hemskt dåliga på att komma på biltutningar, visslingar och rop nuförtiden. De var mycket duktigare innan Hampus gjorde entré. Anarkister har de blivit. Anarkister med magnifika vinterfällar; de stora tackorna är jättebreda över ryggarna och lilla Caramelle är en boll på spinkiga ben. Ska bli festligt att se dem klippta!
Jaja, anarkister eller ej - huvudsaken är att Hampus har gjort sitt jobb, vilket vi hoppas att han har gjort. Vi har inte sett honom betäcka någon tacka ännu, men det är väl kanske det de håller på med, när de inte kommer i tid till krossutdelningen...
Så tidigt imorse gjorde vi i ordning lagården till tackorna med ströbädd och grindar. Lördag morgon hämtar vi hem tackorna från sommarbetet och ställer in dem under tak; de måste vara torra när de klipps. Istället kör vi bort baggarna till tackornas sommarhage, där de får gå och loda tills det är dags för slakt. Vi måste stödutfodra dem förstås, men vi tror att de skulle ha lite svårt att hålla sig på sin sida av elstängslet (hemma vid lagården), när det nu kommer att vara brunstiga tackor på den andra sidan, speciellt som det inte är något vidare drag i eltråden.
Gevalia och hennes dotter Björk, kommer att få gå i den gamla bagghagen vid lagården pga klövrötan (Björk var halt idag) och de kommer att skickas till slakt tillsammans med baggarna sen.
I år kommer tackorna att få en stor, fin vinterhage att sträcka ut i. I mitten kommer vi att stängsla av en innerhage, där lammen (och deras mammor) ska få gå i vår. Lammen är känsliga för parasiter, därför ska de ha så rent bete som möjligt. I sommar har hästen Hazard betat hela fårens vinterhage, men nu får han återvända till sin egen vinterhage.
För övrigt verkar tackorna vara helt bortkollrade av Hampus, för de är hemskt dåliga på att komma på biltutningar, visslingar och rop nuförtiden. De var mycket duktigare innan Hampus gjorde entré. Anarkister har de blivit. Anarkister med magnifika vinterfällar; de stora tackorna är jättebreda över ryggarna och lilla Caramelle är en boll på spinkiga ben. Ska bli festligt att se dem klippta!
Jaja, anarkister eller ej - huvudsaken är att Hampus har gjort sitt jobb, vilket vi hoppas att han har gjort. Vi har inte sett honom betäcka någon tacka ännu, men det är väl kanske det de håller på med, när de inte kommer i tid till krossutdelningen...
Lassie påbörjar sin bana
I fredags stack Lassie och jag iväg till Gotland, närmare bestämt till Lärbro, där Lassies uppfödare Kerstin bor. Det hade dragit ihop sig till valpträff och Kerstin ville kolla lite vad valparna gick för. De är ju nio månader nu och en del hade visat intresse för får och en del inte. Lassie är mycket förtjust i våra egna får, men vi har inte gjort mycket mer än låtit henne vara med bland dem.
Förutom Lassie var där Kerstins två egna tikvalpar - Jemma och Kicka, en bror vid namn Ossi och en syster till som hette Tilda.
Kerstin tog in hundarna en och en i en stor fålla med 5-6 tackor. Först hade hon hundarna i koppel och började med att få hundarna att fatta, att de kunde flytta på fåren. (Och om fåren inte flyttade sig, knackade Kerstin på dem med en pinne, så att de flyttade sig.) Så gick hon runt runt med hundarna och visade att de kunde tränga bort fåren från staketet/fårgrindarna. Efter ett tag släppte hon hundarna lösa och de fick fortsätta på samma vis. En annan sak de lärde sig var att det går lättare att flytta fåren om man kommer bakifrån.
Alla valparna var "vänstervridna" och ville gå i vänstervarv hela tiden, Lassie likaså. Några gånger kunde Kerstin vända henne och få henne att åtminstone påbörja ett högervarv. (På söndagen gick hon lättare in i högervarv.) Till slut hade Lassie fått tackorna att stå stilla i mitten och då fortsatte hon att kuta runt dem många varv; det verkade som att hon tyckte det var väldigt roligt. Att stanna på kommando tränades de på också naturligtvis.
De fem syskonen var duktiga allihopa, när de väl fattat vitsen med det hela. Att se hundarnas entusiasm var härligt. (Fåren var mindre entusiastiska. När hund nr fem kom in i fållan riktigt såg man hur de stönade: "Herregud, hur många hundar ÄR det? Tar de aldrig slut...?)
Efter träningen följde vi med Kerstin till Lagotto-klubbens tryffelsökartävling. Hon skulle ha vallningsuppvisning där och tog med sig tre hundar dit. Hundarna fick valla får på en slalombana och lite annat, en i taget, så att åskådarna skulle få se hur olika hundarna jobbade. Lassie satt som på nålar och ville så gärna vara med på fältet och visa hur HON skulle gjort...
När Kerstin packat in fåren i fårvagnen och fältet var tomt fick Lassie springa omkring som hon ville. Hon passade på att springa samma vägar som hundarna och fåren tagit förut, och det såg ut som om hon låtsasvallade utan får.
Efter kvällspromenad och kvällsmat stöp hon i säng och var helt borta för omvärlden. Jag har aldrig sett henne så slagen till slant.
Morgonen därpå körde Kerstin ett fållpass till med Lassie och var nöjd med hur fort hon lärde sig. Skogspromenad och sen avfärd till färjan. Egentligen skulle vi åkt med 17-färjan, men den var inställd pga vädret, så vi fick åka med stora färjan redan kl. 12. Det guppade rätt skapligt på den också; kapten sa att vågorna var tre meter höga. Lassie hade lite svårt att slå sig till ro där hon gled omkring på golvet, men till slut somnade hon och drömde säkert om får.
Förutom Lassie var där Kerstins två egna tikvalpar - Jemma och Kicka, en bror vid namn Ossi och en syster till som hette Tilda.
Kerstin tog in hundarna en och en i en stor fålla med 5-6 tackor. Först hade hon hundarna i koppel och började med att få hundarna att fatta, att de kunde flytta på fåren. (Och om fåren inte flyttade sig, knackade Kerstin på dem med en pinne, så att de flyttade sig.) Så gick hon runt runt med hundarna och visade att de kunde tränga bort fåren från staketet/fårgrindarna. Efter ett tag släppte hon hundarna lösa och de fick fortsätta på samma vis. En annan sak de lärde sig var att det går lättare att flytta fåren om man kommer bakifrån.
Alla valparna var "vänstervridna" och ville gå i vänstervarv hela tiden, Lassie likaså. Några gånger kunde Kerstin vända henne och få henne att åtminstone påbörja ett högervarv. (På söndagen gick hon lättare in i högervarv.) Till slut hade Lassie fått tackorna att stå stilla i mitten och då fortsatte hon att kuta runt dem många varv; det verkade som att hon tyckte det var väldigt roligt. Att stanna på kommando tränades de på också naturligtvis.
De fem syskonen var duktiga allihopa, när de väl fattat vitsen med det hela. Att se hundarnas entusiasm var härligt. (Fåren var mindre entusiastiska. När hund nr fem kom in i fållan riktigt såg man hur de stönade: "Herregud, hur många hundar ÄR det? Tar de aldrig slut...?)
Efter träningen följde vi med Kerstin till Lagotto-klubbens tryffelsökartävling. Hon skulle ha vallningsuppvisning där och tog med sig tre hundar dit. Hundarna fick valla får på en slalombana och lite annat, en i taget, så att åskådarna skulle få se hur olika hundarna jobbade. Lassie satt som på nålar och ville så gärna vara med på fältet och visa hur HON skulle gjort...
När Kerstin packat in fåren i fårvagnen och fältet var tomt fick Lassie springa omkring som hon ville. Hon passade på att springa samma vägar som hundarna och fåren tagit förut, och det såg ut som om hon låtsasvallade utan får.
Efter kvällspromenad och kvällsmat stöp hon i säng och var helt borta för omvärlden. Jag har aldrig sett henne så slagen till slant.
Morgonen därpå körde Kerstin ett fållpass till med Lassie och var nöjd med hur fort hon lärde sig. Skogspromenad och sen avfärd till färjan. Egentligen skulle vi åkt med 17-färjan, men den var inställd pga vädret, så vi fick åka med stora färjan redan kl. 12. Det guppade rätt skapligt på den också; kapten sa att vågorna var tre meter höga. Lassie hade lite svårt att slå sig till ro där hon gled omkring på golvet, men till slut somnade hon och drömde säkert om får.
Helvetes jävla skit
Jaha. Veterinär Kersti ringde: hon hade fått provsvaren. Gevalia har fotröta, men inte Björk. Kersti bad oss avvakta tills hon hör av sig nästa vecka igen, med mer information om hur vi ska gå vidare med detta.
Attsingen också.
Attsingen också.
