Lilla Lamm

Gardiner i fårhuset. Jojomen. Fast det är egentligen vindväv, som äntligen kommit upp. Beige sådan. Halvsnyggt, men ger lite hemtrevnad, nu när julpyntet åkt ut. Vi har satt upp väven över en dörröppning, så att det inte ska blåsa och regna in från norr. Nedre delen täcks av ganska styva genomskinliga plastremsor, som fåren får gå igenom för att komma in och ut - också detta uppsatt för att minska draget.

Den 5:e februari är första möjliga lamningsdag. Tackorna har börjat få lite spannmål och har även fått selen. Mammahagen och BB är iordningställda. Vartefter tackorna lammar får de flytta över i den andra avdelningen och de första dygnen får de stå i en box gjord av fårgrindar, ungefär 120x120 cm. De får bo så, lite trångt, dels för att ingen av de andra tackorna ska kunna stjäla deras lamm, dels för att mamma och lamm ska knyta fasta och varaktiga band.

Lilla valpen har fyllt två veckor, har öppnat de valpblå ögonen och ska heta Lassie. Lilla Lamms Lilla Lassie. Nej, men Tingsbackens Lassie. Jag försöker förbereda samojeden och lapphunden på att de ska få en lillasyster, men det går spårlöst förbi. Jaja, de lär ju bli varse att deras ljuva och behagliga tillvaro snart är över...

I fårhuset i morse höll gammtackorna på att stånga ihjäl varandra. Pippi mot Anna och Skrållan. Trodde det var synd om Pippi, som fick gå i clinch med de båda andra och var blodig i pannan, men hon muckade lika mycket hon. Kanske hon försökte ta över ledarskapet från Anna? Ikväll hade de i alla fall lugnat sig och Anna och Pippi låg huvud mot huvud och vilade. Tittade lite surt på varandra visserligen, men ändå...

Det är dags att börja ge de yngre tackorna lite spannmålskross snart. Och så ska de ha selentillskott. Detta inför de förestående lamningarna. Sista veckorna före lamningen växer lammen så mycket, att tackorna inte får plats med så mycket grovfoder i magarna, som de skulle behöva. Därför måste de ha tillskott av t ex spannmål. Vi vet ju inte med säkerhet när de kommer att lamma eller vilka som är dräktiga, men första dagen som någon ska kunna lamma är 5:e februari.

Och på valpfronten är allt under kontroll och alla valparna mår bra. Kerstin har tagit bort sporrarna på frambenen på dem, något som man gör för att hundarna inte ska fastna med dem och slita sönder dem. (Det har min samojed gjort många gånger och det är inte så trevligt.) Snart kommer de att öppna ögonen, när de är runt 10 dagar gör de det.

Vi ser fram emot våren med valp och lamm och ... -VÅR!

Igår föddes i Lärbro på norra Gotland Lilla Lamms border collievalp. Fyra tikar och två hanar består kullen av och mamma heter Ammi och pappa heter Kosmos och uppfödare är Kerstin Johansson, Tingsbackens kennel.

Beslutet att införskaffa en vallhund växte fram under sommaren som gick. Visst är det bra motion att jaga/valla får, men till slut tröttnar man, speciellt om man har en veterinär som står och väntar på att man ska få tag i det j-a fåret. De gamla tackorna kom ju alltid när man hade en godishink med sig; de yngre var motsträvigare och mer misstänksamma, medan lammen var rent av hopplösa.

Varje dag körde vi ner till sommarhagen och räknade fåren och såg till att de hade det bra och inte var sjuka på något sätt. Och bara att göra det kunde ta sin rundliga tid. Alltid saknades något/några får (må ingen skugga falla över dig och din dotter Gevalia...), som vi fick gå och leta efter. Och några gånger hade det faktiskt hänt något - ett lamm blev uppätet, en tacka låg halvdöd längst bort i hagen.

Det har funnits många tillfällen då vi önskat att vi hade en utbildad vallhund till vår hjälp.

Nu ska vi då köpa och träna en egen border collie. I år kommer vi inte att ha någon reell nytta av den; man börjar inte träna en vallhund förrän den är bortåt året, men nästa år! I år blir det till att gå kurser istället och öva allmänlydnad och ha roligt med jycken.

Fortsättning följer...

Idag var termometern nere på minus 18 grader. Inte illa för att vara södra Sverige i växthuseffektens tidevarv.

Fåren var morgontrötta (eller var de bara fastfrusna i halmen) för de studsade inte direkt upp när jag kom. När de väl mornat sig lite så åt de dock med god aptit sin ensilage "on the rocks".
 
Vattenkranen har frusit så nu är det som på den gamla goda tiden då vi fick släpa vattendunkar hemifrån. Då för länge, länge sedan, för ett år sedan, så hade vi ju inte rinnande vatten där vi hade fåren. Nu har vi oftast det ...och el. Det tål att påminnas om. Man blir så lätt bekväm.

Igår kväll hade jag K4 (kvällsfår på svengelska). Min man, som varit hemma med barnen hela dagen var i desperat behov av att vila öronen och erbjöd sig att åka och mata dem!  Han hade tydliga direktiv men tog ändå femåringen med sig så det hela gick bra. Han missade bara Bollys godnattpuss.

Häromdagen öppnade vi en ny ensilagebal till våra får. Den var frusen och när den tinade så smått rann det vatten i mängd från den. Våra får tvärvägrade att äta ensilagen; de bara luktade på den, vände och gick med förorättad min. Det fick bli stödutfodring med hö några gånger, men när vi väl kommit innanför det frysta ytterskiktet, gick de med på att äta igen.

Linus, som äger gården där vi har fåren, tycker att våra små vänner äter för lite ensilage. Han har bullat upp med många ensilagebalar till oss; fåren kommer aldrig att hinna äta upp allt det innan det är dags för betessläpp i april/maj. På gården hade man förut mjölkkor och uppfödning av tjurar och då gick det åt en bal om dagen. Våra kräk äter upp en bal på en vecka, om de äter friskt...

Lammet Bror börjar se ut mer som ett får än ett lamm nu. Han har till och med fått 5 cm långa horn att ståta med. Alla får verkar må bra och har gott hull. Allt lugnt alltså. Enda incidenten vi har haft under helgerna, var när de tolv yngre tackorna fick lite kross och Amanda fick hinkhandtaget runt halsen och satte iväg med hinken ut i hagen. Det gick inte att komma nära henne vare sig med lock eller pock och de andra fåren var så uppstissade att de var helt oregerliga. De var rädda både för lagården, för mig och för den behinkade Amanda. Till slut fick jag ge upp mina försök att valla in dem i lagården och ringde till Linda, som kom med äldsta dottern; tillsammans fick vi in tackorna och kunde avhinka den uppstressade stackaren.