Dubbellamning

Fel ännu en gång. Det var varken Fläta eller Ella som hann först, utan på fredag morgon stod Lotta där med ett vackert bagglamm, vit med svart rygg. Det måste ha varit ett tag sen hon lammade, för han var nästan helt torr och verkade mätt och välmående. Även Lotta är förstagångslammare, men hon hade fixat allt galant på egen hand. I och för sig hade hon alla de gamla tanterna omkring sig; det är möjligt att de kommit med tips och råd.

Frampå eftermiddagen var det så dags för nästa lamning. Denna gång var det Lovis' tur. Lills syskonbarn Evelina och Ida var också på plats, då Lovis är Evelinas favorit bland alla tackorna. Tur att flickorna kunde komma över och få se hela lamningen. Första lammet som kom ut var en brun bagge (många baggar blir det...); en ganska liten grabb, men som snart var på benen och diade. Den andra som kom ungefär en kvart senare var död. Han hade bara vuxit sig till halva broderns storlek och sen - av okänd anledning - dött. Förutom att han var död och liten hittade vi inga synliga fel på honom.

Vi hade varit lite misstänksamma, när Lovis skulle börja lamma, för det hade kommit blod innan fostervattnet gick, vilket det inte gjort på någon annan tacka. Själva lammet låg i sin påse, men den var inte fylld med den klara vätska som lammen brukar ligga i, utan vätskan var mörk och ogenomskinlig. Tack och lov har vi inte märkt någonting på Lovis, som verkat pigg hela tiden, även efter lamningen, men vi håller ett extra öga på henne i alla fall. Detta var även hennes första lamning. Och Evelina fick mycket att skriva om i sin helgrapport som de skriver på måndagarna i skolan.

För övrigt har vi införskaffat lammnäring, fårsax, lammbar och lite annat smått och gott, som man kan ha användning för i fåreriet. Det lilla vita tacklammet sörplar i sig lammnäringen lika tacksamt som hon sörplade i sig Kajsas mjölk förut och vi är tacksamma att vi slipper mjölka får innan vi ska iväg till/kommer hem från jobbet. Lammbaren ser ut som en blå brevlåda med tre spenar på. Ifall det blir fler lamm som behöver lite tillskott är det praktiskt med en brevlåda med spenar på. Den lilla vita får dock mat i sin nappflaska. Hon blir fullkomligt sug-galen när vi kommer med flaskan (och även när vi inte har flaskan med ska hon snutta på fingrar och öron och haka). När hon är alldeles fulltankad skuttar hon glatt iväg för att dia mamma Rosa...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0