Måndag 31 maj 2010

Får dog vid blixtnedslag

Vid ett häftigt åskväder dog 22 lamm, en bagge och 12 tackor norr om Lindesberg i Västmanland.

Det började som en helt vanlig kvällspromenad med Lill, Linda, vallhunden, ridgebacken, samojeden och lapphunden. ...och Deli.



Lilla Deli trippade ett halv steg efter Lill hela tiden och gick inte att locka med på några som helst intervallträningsspurter. Jag springer lite eftersom jag ska gå på bröllop snart och jag tyckte att Deli gott kunde behöva göra något åt sin päronform, han också. Men icke. Det enda som fick honom att släppa jeanstyget var en extra saftig planta längs vägen och knappt det.

När vi gått någon kilometer och kommit in i skogen hördes plötsligt ett dunk. Vildsvinsfällan!!! Var var hundarna? Ridgebacken, vallhunden, samojeden räknades raskt in men se lapphunden fattades. Hon satt i säkert förvar i fällan! Det var ju bara att öppna luckan och släppa ut henne men vi lyckades inte riktigt gillra den igen så det får bonden göra själv.

Vid det här laget var lilla lammet slut. Hans lilla päronkropp är väl inte gjord för raska promenader utan snarare för sakta mak och konstant betande. Vi tog oss hem och lilla Deli lär nog somna ovaggad ikväll.

Fåååååren!!! Ropar vi när vi kommer till sommarhagen (men först tutar man med bilen) och sedan utspelar sig följande:

Full fart mot havrehinken



Dussin och Darwin poserar i solnedgången


Alla fåren vid "vattenhålet". Att räkna alla är inte så enkelt.



Sötaste Caramelle är på pusshumör

De tre små flasklammen skulle inte alls bli lämnade i sommarhagen med resten av flocken. De satt som limmade vid mina ben. Inget återstod att göra, annat än att packa in dem i bilen och åka hem till trädgården igen.

Idag var det alltså dags för Lillemans sista jobbuppdrag (såvitt vi vet...). Besök på äldreboendet i Ålem. Ulrica som jobbar där bad oss komma och hälsa på och det gjorde vi ju så gärna.

Halv elva var vi där och halv ett åkte vi hem igen. Under den tiden hann vi med alla avdelningar och alla som ville fick gosa en stund med Lilleman.

Vi, det var jag och Lassie, Lilleman och Lindas döttrar. Alla barn, hundar och lamm skötte sig utmärkt och Lilleman var den som drog till sig mest uppmärksamhet naturligtvis. Men Lassie och flickorna spred också glädje bland de gamla.

Där travade vi omkring som en liten flock genom korridorerna. Lilleman följer mig som en hund och hängde med utan problem. Efter en timme tog vi en liten betespaus utomhus och Lassie och flickorna rusade på gräsmattan. Sen in igen och åka lite hiss och prata med nya människor.

Blott två gånger kissade lammet och jubel utbröt när han tog en tugga av en benjaminfikus.

Några av de inneboende hade själva haft får och tyckte det var extra roligt med Lilleman. Lassie var i sitt esse och for omkring som en skottspole för att hinna hälsa på alla. Ibland var hon puts väck och då hade hon sprungit in på något rum och hälsat på.

På sista anhalten somnade lilla lammet i knäet på en farbror som älskade får och det var nästan så man blev tårögd när man såg hur försiktigt mannen höll Lillemans huvud i sin hand.

Innan vi for ifrån hemmet lovade jag att komma tillbaka nästa år, om vi har något passande uppvisningslamm då. När jag såg vad detta lilla betydde för de gamla, önskar jag nästan att det blir ett flasklamm nästa år också.

Så lätt det är att sprida glädje när man har några djur och barn med sig...

När alla de andra stora tackorna och deras lamm får semester och går och såsar i sin sommarhage, då får Lillemann Spindelman - alias Deli - jobba, så liten han är.

Vi fick förfrågan från en lärare i ettan på ortens skola, om klassen kunde komma på studiebesök i vårt fårhus. Hur eller hur blev det för omständligt med bussresor och tider och Lindas och mina arbetstider och istället bestämdes att jag skulle ta med ett flasklamm till skolan. Valet föll på det allra mest sociala lammet - Lilleman.

Igår packade jag in lamm och fårhund i bilen och körde ner till skolan. Vi parkerade oss strax utanför skolgården på en liten gräsplätt utrustad både med en god buske och stängsel på tre sidor. Lilleman började genast klippa gräs och buske.

Sen kom första halvan av klassen, ca 10 barn. Alla blev störtkära i lammet och det klappades och gosades och Lilleman skötte sig ypperligt och lät sig villigt beklappas. Han älskar verkligen när folk pysslar med honom, så han var perfekt för uppdraget.

Men det skulle ju pratas får också, så jag fick berätta om vad fåren äter, hur de äter, varför man klipper dem, hur det går till, vad man gör med ullen sen... Sådant är ju enkelt och roligt. Dock slipper man aldrig undan de "tråkiga" bitarna, när det är barn som frågar; alltså kom frågor om slakt och kött och sjuka djur. Det är jätteviktigt att inte undvika de frågorna, men man får ju ta det lite varligt.

Ett barn ville veta hur man slaktar ett får. Läraren frågade om det var någon elev som inte ville höra det, i så fall kunde hon ta med sig dem en bit bort, men alla satt kvar. Jag berättade om bultpistolen och att fåret ramlar ihop på en sekund och inte hinner fatta någonting. Däremot hoppade jag över allt sprattlande som sker efter bultpistolen gjort sitt och hur man tappar fåret på blod. Jag berättade heller inget om hur det är att skicka iväg får på slaktbilen och vad som sker på det stora slakteriet.

Lassie fick vara med hela tiden också. Hon låg i mitten av ringen med magen i vädret och blev klappad (medan Lilleman gick omkring och blev ompysslad och tog sig en tugga här och där, bl a på en lärares scarf...) Barnen fick sålunda höra lite om vallning också. Medan vi stod där och pratade kom diverse hundar förbi med sina ägare. En lite Bichon Frisé var alldeles konsternerad över Lilleman och hade svårt att slita sig därifrån; husse tyckte också det var trevligt att titta på lammet.

Innan jag hunnit packa in utställningsföremålen i bilen igen, kom en mamma fram och frågade om Lilleman kunde ta på sig fler uppdrag. Hon jobbade nämligen på ett äldreboende någon mil från orten och skulle Lilleman kunna tänka sig att glädje di gamle med sin närvaro? Det kunde Lilleman, och Lassie skulle vara med som sidekick och kanske Lindas äldsta dotter, som råkade befinna sig i närheten när frågan kom upp. Så på fredag bär det av med Lilla Lamm-showen till Ålem.

Sen kanske mina tre flasklamm/trädgårdslamm kan få flytta ner till semesterfirarna i sommarhagen...

På valborgsmässoafton var våra flasklamm reklampelare för Lilla Lamm och Fik & Butik. Till små och stora barns förtjusning befann de sig ett vid Fik & Butik ett par timmar och blev klappade och matade.








Första maj firade vi genom att gå över stängslet i sommarhagen. Det behövdes dras en extra eltråd på "fårhöjd" och på vissa ställen var tråden avsliten av vilda djur. Efter avslutat värv korades detta till "Lilla Lamms enklaste stängsling hittills" vilket var skönt. ... och då hade vi ändå tagit kalvarnas hage också.

Söndagen helgades genom att klippa några får för hand. Någon straffar oss för detta med ryggont och blåsor på fingrarna.

Måndag och ytterligare får klippta. Nu endast fem kvar. Träckprov taget och förhoppningsvis kan vi släppa ut dem på söndag.

Konstigt... inte en enda bild på klippta får...

Häromdagen var en av Kalmars lokaltidningar, Östran på byn. Det blev ett jättefint reportage om våra får och om Fik & Butik.

Östran

Napplammet Divs, som höll på att stryka med för några veckor sen, har växt rejält och är pigg och glad. Men hon har en knöl på sidan av magen som växer. I går var jag till "vår egen" veterinär - Kersti - med lammet. Kersti tog prov, som hon odlade, och idag ringde hon och sa att det var streptokocker i bulan, som alltså är en böld. Förmodligen kom det in lite bakterier när hon fick sockerlösningen insprutad då för några veckor sen.

Om man visste med säkerhet att bölden skulle brista utåt, vore det inga problem. Risken är att den istället går in i magen och i så fall är det ajöss och goodbye för Diva.

Så på fredag morgon ska Kersti öppna bölden och tömma den och sy ihop Diva. Och detta trots att hon egentligen inte ens skulle jobba på fredag!

Sen får Diva se till att hålla sig frisk resten av livet.

Idag när jag kom hem från jobbet upptäckte jag att någon varit inne hos lammen och ställt upp lagårdsdörren med en stötta. Tänkte att det är nog Inga eller Mats som tittat till lammen och sett att dörren blåst igen.

Lilleman Spindelman hade tråcklat sig ut genom stängslet och kom springande och bräkande. Fort stängde jag ytterdörren om mig och hundarna, innan den lille trängde sig in.

Medan jag bytte om till fårakläder bräkte Deli som besatt därutanför på trappen.

Plötsligt hör jag en röst därute. Tittar ut och där sitter Rachael och pratar med Spindelmannen. Rachael är Rocknebys ivrigaste gångare och passerar mitt hus flera gånger om dagen, med eller utan stavar. Hon hade sett och hört Delis förtvivlade rop på matte och skyndat till undsättning.

Senare avlade jag visit hos Mats och Inga; mycket riktigt var det de som stöttat upp lagårdsdörren. De hade varit oroliga att lammen skulle bli klämda om dörren stod och slog.

Det är gott att det finns människor som bryr sig.

Prima jordfräs skänkes mot avhämtning. Självgående på fyra ben. Fungerar mycket bra även i mörker. Referenser kan lämnas från flera bönder i närheten.
Skänkes i set om 1-10 st eller så många du kan få med.

Bild: ensilagevallen efter bearbetning av jordfräsen

Här är våra minilamm; Dixie och Dumle. Mamma Caramelle är inte så tålmodig med att låta dem dia och de vägrar låta sig nappas så de får hanka sig fram bäst de vill och kan.


Som ni kan se på hinkarna i bakgrunden är det ett demokratiskt fårhus. Fåren kan själva välja vilken färg de vill dricka ur. Den röda hinken är alltid full och jag vet inte om det är för att fåren vägrar dricka ur den eller om den är den enda Lill fyller på...
Lammen däremot är inte så färgglada i år. Ett enda roligt tecknat lamm (som väl var en bagge)


Lammattack


Dukkah är ett mycket gosigt lamm, liksom sin mamma Chutney.


En hög blandade lamm.

Sista paret ut döptes idag till Drama och Dahl. Vem kan lista ut kopplingen till mamma Choklads namn?

Vi har ju döpt alla lamm på D i år och försökt hitta namn som anknyter till mammans namn eller passar lammet i fråga.

Tex Bettans barn heter Dillberg och Dilba- Öhhh... helt utan anledning, förutom att Dillbergs är en bokhandel och Lill jobbar på bibliotek men det var så långsökt så det har vi inte ens tänkt på. Men ibland har vi lyckats som med Chutneys barn som heter Dukkah och Deli, Bollys (Bollinger) barn heter Dom Perignon och Diva, Cacaos lamm heter Daim. Caramelles heter Dumle och Dixie.

Nu så, denna senaste brillianta namngivning med inspiration från filmens värld.
Posta ditt svar som en kommentar och var med och tävla om en chokladkaka.

PS om någon vill göra anspråk på att ha vunnit "Vem lammar först"- tävlingen så kan jag meddela att den är inställd pga dåliga resultat från våra tävlande får. Klagomål skickas till Tofs och Bella, Ensilagebalen 1a, Fårhuset.

Bilder på några av våra 25 lamm:

Pims Dick & David (efter min man och hans brors smeknamn och andranamn)


Vackra Dina, dotter till Fläta.


Chutneys tacklamm Dukkah (döpt efter Stenvides kryddblanding)

Jag ser dig!


Mammafåret och ungen


Pims med baggarna stor och liten



Tjorven i vårsolen

Kaninlamm

Duffy

Djurskyddet Sverige har gjort en intressant undersökning om konsumenter och maten de köper. Titta på undersökningen här:

http://www.djurskyddet.se/media/26274/analys%20och%20rapport.pdf

"Det verkar vara många timmars jobb för få timmars nöje."
Sa Lill om ridsport då vi mötte en hästtransport på vägen.

Jojo, inte alls som får som inte tar någon tid. MOooHAHA

Kenza, Blondinbella, Ellinorak och allt vad ni heter; släng er i väggen! Så här stylish ska det se ut när man går ut :-)
Chihuahua och annat är ute, lamm är inne!

Köttbajs är det som tackorna producerar efter det att de ätit upp alla äckliga hinnor och efterbördsgrejor. Det är i och för sig bra att de städar efter sig; de sopar bort spåren efter födseln för att inte locka till sig rovdjur (såsom våra lagårdskatter), tillika är det mycket näring och hormoner i efterbörden.

Uärk, säger vi.

Och uärk är också köttbajset, som markant skiljer sig från de vanliga små pluttarna. Köttbajset är ljusbrunt och ser mer ut som hundbajs och luktar som värsta kattbajset. Och så fastnar det ohyggligt bra på kängorna, vilket gör att det till slut är köttbajs överallt.

Ordet köttbajs myntades idag av Linda, som med detta ville förklara att bajset luktade och såg ut som en produkt från ett köttätande rovdjur.

Ordet köttbajs uppnår ungefär samma äckelstatus som ordet lårskägg på den Stewartska/Samuelssonska ordskalan.

...trodde vi att vi skulle få. Igår kväll bestämde vi oss för att här skulle det minsann inte lammas i natt; alla kvarvarande olammade verkade ointresserade av dylika övningar. Linda skullle upp och titta till dem och mata Diva vid femrycket. Lugnt och fint.

Men så vaknade jag vid tolv och var klarvaken. Såg att det var -7 ute. Tänk om någon tacka får för sig att lamma i alla fall... Har man väl börjat tänka på sådant, är det svårt att släppa tanken och somna om.

På med alla paltor (lagom fräscha nu efter 15 lamningar) och in med vallhunden i bilen och iväg.

Jojo, håller inte vår lilla Caramelle på och krafsar, lägger sig och reser sig och stånkar lite? Stannar kvar en stund, men inser att detta kan ta lite tid. Åker hem och blundar en stund och sen på med alla paltor och in med vallhunden i bilen och iväg.

Jo, Caramelle håller fortfarande på och är orolig och krafsar och går omkring, lägger sig reser sig. Det här tar nog en stund till, tänker jag, åker hem och sover en timme.

På med alla paltor, in med vallhunden i bilen och iväg. Nu är klockan ungefär halv fyra.

Kommer in till fåren och då står lilla Caramelle där med två lamm! Varav ett är sprillans nytt. Och så duktig mamma; hukar sig så att den äldre ungen ska komma åt spenen bättre, samtidigt som hon slickar, slickar, slickar den nya.

Vid fem kommer Linda. Allt är fodrat och halmat och vattnat och nytt hö hämtat; det är bara själv överflyttningen till enskild cell som ska genomföras. Det blir oändligt mycket lättare om man är två. Först får man stänga ute alla olammade tackor, så bara den nylammade är kvar med sina små. Sen får man sakta bära dem - precis framför nosen på tackan - och gå baklänges, öppna en grind, ta sig igenom lamm- och mammhagen, öppna grinden till lammboxen och få med sig mamman in dit.

Eftersom får är som de nu en gång är, så ska ju alla mammtackorna - nyfikna och hungriga - in i sin gamla hage och vimsa och väl därinne är de inte så lätta att få ut, tillbaka till lamm- och mammhagen. Bättre att vara två i förflyttningsmomentet alltså. Särskilt om tackan är så fruktansvärt spattig och okoncentrerad och med ganska lite moderskänslor som Cocos igår. (Tack och lov lugnade hon sig när hon fick sin enrummare; Linda ska idka tvångskärlek med Cocos, så hon blir tam(are).)

Förflyttningen av Caremelle och hennes barn Dumle och Dixie gick alldeles geschwindt och hon vårdade sina små ömt.

När vi kände att vi började bli klara med allting kikade jag ner i Chutneys box. Chutney fick 1+1, vilket betyder en bagge och en tacka. Tackan (Dukkah) kom först och var inte stor, men livskraftig. Efter henne kom spindeln med fyra ben (Deli), verkligen pyttig, men det verkade som om han skulle fixa det. Men nu, när jag kikade in till dem, låg Deli med huvudet bakåtkastat och var helt slapp. Någon timme före hade jag trott att han var försvunnen, men då hade han bara hamnat under höet och var lite kall. Då hade han rest sig och ville dia, som det såg ut.

Nu lyfte vi upp honom och huvudet bara hängde. Kall var han om läpparna, men varmare i munnen med ganska bra sugreflexer fortfarande. Vi försökte nappa honom med mjölk från Amanda (hon förser alla våra små bortbytingar med mjölk och belönas med kross), men han bara sög på nappen och svalde inget.

Fram med sondmatningsgrejorna och ner med slangen och i med Amandamjölk. För tredje gången satt jag med ett lamm innanför alla tröjor och fleeceväst och fleecejacka och jacka och höll honom varm. Efter en dryg halvtimme mjölkade vi Amanda och sondmatade Deli igen och förutom lite mjölk fick han lammtonic, något preparat man köper för att liva upp trötta nyfödda lamm.

Tills sist blev han lite piggare och kunde hålla upp huvudet själv, men han var ack så trött. Han suckade djupt två gånger och det liksom pirrade i hans lilla kropp. Men när mamma bäade efter honom, skrek han kraftigt tillbaka och det är ju bra.

I fårhuset hade han aldrig överlevt dagen, så vi packade in honom i en tjock yllefilt och la honom i en låda och nu är han med Linda på hennes kontor till kollegornas förtjusning. Han har varken blivit bättre eller sämre, så vi får se om han klarar sig, eller om han helt enkelt är för svag och klen.

Ja, det är ett pyssel med dessa djur. Nu ska jag köra till fårhuset och mata lamm och se efter att alla mår bra och se om det är nya lamm på väg...

Eller vad de nu ska heta, Lilla Dotts barn.

Vid natt-titten såg Linda att Dott skulle till att föda, så hon fick stanna kvar och övervaka det hela. Tyvärr hade hon glömt en gyllene regel: ju mindre kläder man har på sig när man ska kolla fåren, desto fler lamm kommer att födas. (Är man riktigt trött och bara vill hem och sova och ska se till djuren, ska man alltså klä på sig en massa paltor.)

Efter vad telefonrapporterna och sms:en under natten gav vid handen (jag hade sängsupport med viss utryckningsskyldighet) gick allt tämligen smärtfritt (Dott kanske har en annan uppfattning...). Först ut kom Dip, som är svart med vita tecken. Speciellt är att han är vit på bröstkorgen och upp på sidorna, så det ser ut som om han blivit upplyft av någon med vit målarfärg på händerna. Dipinto på italienska betyder "målad". Brorsan är också svart med vita tecken, dock utan målarkladd. Han kan heta Depp, tycker jag. Efter Johnny Depp.

Det tog tydligen ganska lång tid efter det att vattnet gått tills Dott bestämde sig för att äntligen lamma. Nervöst med tanke på Bollys förlossning, som ju tog lång tid pga av lammens felläge. Inte en sådan förlossning till tack...

Både Dip och Depp föddes med skapliga hornknoppar, liksom Dompan. Tydligen ett arv efter farsan Hampus. Känns onödigt att de ska vara sålunda utrustade redan vid födseln, så vi bestämde oss för att inte använda Hampus igen. (Mittinattenhumor - Hampus är snart uppäten av oss.)

Den lilla Divan är oerhört pigg och nyter och har ånyo anammat oss som mammor och kommer rusande och ska ha mat, när hon hör oss. De tre förstfödda - Daffy, Dompan och Diva (märks att det är allmogefår vi har...) har börjat leka lite med varandra, så långt mammorna tillåter det. Tjorven - Daffys mamma - är ganska hårdhänt mot Bollys barn, särskilt Diva, som kommer farande genom luften lite då och då. Men det ser alltid värre ut än vad det är, tack och lov.

Idag får stackars Linda fortsätta med fåreriet. Själv är jag bunden vid min arbetsplats hela dagen och ikväll ska jag och mina kollegor ha en trevlig stund med Sissela Kyle. Sen återstår att se huruvida det blir nattarbete i fårhuset, men inatt är det i alla fall Lindas tur att få sova. Man får ju fördela gracerna.



Dip & Depp