Lilla Lamm

Förra lördagen flyttade mina husbaggar till de andra ungbaggarna i deras hage. Hundarna drog en lättnadens suck, tror jag, när de insåg att de fick ha sin trädgård för sig själva igen. Och Bo Vilhelm och Pucko trivdes med en gång med sina nygamla bröder och den nya hagen. Tomt blev det efter dem; inga bräkanden och tramp av små klövar... Mina tomater blev euforiska; kvittenbusken tar nya tag.

För några dagar sen provade vi huruvida sniglar verkligen inte tycker om ull, som vi hört är fallet. Vi kidnappade två snälla skogssniglar och stängde in dem i en ring av ull. De tog sig inte ut under den knappa timme vi höll dem fångna. (Lilla C., 2 år, var upprörd över sniglarnas öde innanför ullstängslet, men blev nöjd vid utsläppandet.) Nu ska vi - med Lennart B:s hjälp - experimentera vidare. Lennart har stora problem med mördarsniglar i sin villaträdgård och ska nu testa ullen i olika sammanhang. Vi håller tummarna för att han kan hålla kräken i schack med Lilla Lamms ull!

Och så otäcka nyheter som jag hittade i Sydsvenskan häromdagen. Sjukdomen blue tongue/blåtunga verkar komma närmare Sverige igen. Ett fall har rapporterats i Tyskland och i Danmark har man börjat med massvaccinering. Blåtunga är  "en virussjukdom som sprids av blodsugande svidknott. Sjukdomen, som är ofarlig för människor, drabbar idisslare, vanligen får och nöt. Symtomen är feber, såriga och svullna slemhinnor, hälta och hos får andningsproblem med en blå tunga, bluetongue, som följd". Dödligheten är upp till 20%, hos lamm upp till 50%.

Beredskapen har höjts i Sverige, men vaccinering kommer bara ifråga om fall hittas i landet. 700 000 danska nötkreatur, får och getter ska vaccineras och de danska veterinärerna hinner inte med allt själva, så specialutbildade "blåtungstekniker" hjälper till. I slutet av september beräknas den danska massvaccineringen vara klar. I Sverige finns en beredskapsplan hur distriktsveterinärerna ska få hjälp, bl a av Blå Stjärnan och frivilliga privata veterinärer från hela Sverige.

Låtom oss hoppas svidknotten inte blåser över sundet och om de gör det - att vi får vaccinera våra får i tid...

Nu får mina trädgårdsfår Bo Vilhelm och Pucko sälla sig till de andra bagglammen i Ronnys hage. De har blivit stora och starka (tycker de själva) och går stångmatcher mot varandra och jagar varandra runt, runt i trädgården. De stissar upp sig så till den milda grad, att hundarna åker på en smäll ibland.

Igår var det samojeden Millie, som fick sig en däng av Bo Vilhelm (som annars har varit den fredligare). Hon blev rädd och förbannad, sög tag i pälsen på baggen och röck till. Stod där med munnen full av vit ull och såg förvånad ut. Bo Vilhelm blev spak och lunkade iväg. Lapphunden Majka hade nog fått sitt innan, för hon vägrade gå förbi baggarna.

Förutom insikten att grabbarna måste flytta, kom även insikten att det faktiskt är rovdjur man har som sällskapsdjur. En samojed skulle nog utan större problem kunna döda en halvvuxen bagge. Man bara tar för givet att hundarna aldrig ens ska pilla på fåren, vilket de heller aldrig gjort, förutom att Millie brukar tvätta Pucko i ansiktet och i öronen. Men någonstans går gränsen, och Bo Vilhelm klampade över den och fick sitt straff.

Till helgen får det alltså bli flytt till de andra 8 bagglammen, så de har några fler kompisar att busa och bråka med. Schysstare att stångas med dem som har horn. Och Millie och Majka kan få ha sin trädgård i fred. Och jag får klippa gräsmattan själv...

Lördag förmiddag. Jag kör ner till sommarbetet för att räkna får. Alla tackor och tacklamm är glada att se mig; kommer och tigger kärlek och kross. Mest kross. Jag räknar fåren. De ska vara 27.

25.

Jag räknar tackor + lamm, var för sig.

25.

Jag räknar fåren från ett annat håll.

25.

Två saknas. Inser efter ett tag, när jag redan hunnit ringa Linda, att det är Ella och hennes dotter Bella som saknas. Linda sitter fast för tillfället och jag börjar leta får. Sist jag letade får hittade jag den döende Lill-Skrållan liggande ensam på stigen.

Jag ser för min inre syn hur Bella sitter fast och Ella vägrar lämna hennes sida. Hur Ella försöker försvara Bella mot någon galen hund eller lo, och båda blir dödade. Bella som väntar vid sin döda mamma.

Magknip och känslan: nej, inte en gång till, inte ett dött får till. Förbannade hage. Vad kommer jag att hitta? Hur svårt skadade kommer de att vara? Kommer de att vara döda? Kommer jag alls att hitta dem?

Då hör jag ett litet "bä", och nästan samtidigt ser jag Ella och Bella komma strosande från dungen i andra änden av hagen, utan brådska... "finns det nån kross kvar?" undrar Ella. Och jag drar en lättnadens suck; magknipet släpper.

Jävla får.

Ack ja, man törs ju inte låta Linda sköta fårräkningen; det blir så konstiga kort när hon är där... Det översta kortet på Dott (alias Alka) - är hon inte ruskigt lik Woody Allen? Sen har vi ju Groucho Marx i flocken också - Gevalia, som nedärvt sin frodiga mustasch till sin lilla dotter. (Ett kort kanske, Linda?)

Efter baggflytten i tisdags har flocken blivit tajtare, lugnare och mer sociala. Nu kommer alla tjejerna fram och ska hälsa och kanske få lite godis (kross) och kel. Till och med den annars så fjära Bea, dotter till Kajsa, dotterdotter till Ida, kom fram idag och ville bli klappad! Hon hade hela nosen full av små små svarta fästingar, så hon var nog en av dem som smet igenom stängslet innan vi hann Flytixa henne i tisdags.

Och Zoéga var lite mer uppåt idag än i onsdags, när jag såg henne senast. Hon blev ju av med bägge sina söner och när jag såg till flocken i förrgår var hon så deppig. Medan alla de andra gick omkring och åt, stod hon bara och hängde vid en enebuske. Då och då bräkte hon lite uppgivet efter Bov och Bandit (sönerna), lyssnade och resignerade igen. Jag fick mota ut henne till resten av flocken, och så började hon äta lite håglöst. Mager är hon också; hon har ju inte fått behålla någon näring till sig själv, medan sönerna vuxit sig präktigt stora.

Men idag var hon alltså betydligt piggare. Kom och fick extra kross och en pratstund. Sen blev jag invaderad av 26 får till som krävde sitt. Stod och tittade på dem en stund innan jag vände hemåt; tänk att man kan tycka så mycket om några får...

Väl hemma skulle jag vattna mina tomatplantor som blivit stora och frodiga och blommar. Började med dem på östsidan, som står bakom en häck av pelargoner. Gick sen runt knuten till sydsidans... tomatplantor... I princip återstår bara stammar och lite strödda blad. Inte visste jag att får äter tomatplantor? De fick vara ifred i flera veckor, men nu har gunstig junkrar Bo Vilhelm och Pucko manglat det mesta. För att inte tala om min stora rosenkvitten, som nu ser ut som något slags fontän - smal nertill och sen breder den ut sig upptill där fåren inte når. De omformar min trädgård, kan man väl säga. Undrar om de har någon plan att gå efter...?

De är otroligt nyfikna de där jepparna. Vad jag än gör ska de vara med och titta. Hämta gräsklipparen i Nisseboden, städa i snickarboden, hämta saker ur bilen, slänga soporna, prata med grannen. Bo Vilhelm - den vita - till och med klapprade uppför trappen och in i mitt hem och kikade när jag t ex diskade. Jag kände mig milt excentrisk och samtidigt undrade jag om detta var första steget i mitt gradvisa förfall. Sen en dag efterlämnade han en pöl efter sig och sen dess är han portad.

Någon jäkla ordning får det ju ändå vara!

Det var tjejkväll i hagen och Lilla Dott visade sommarens solglasögon.

Våra småbaggar som hittills gått med sina mammor och systrar har nu uppnått en ålder då de kan avskiljas från sina mödrar. Väntar man för länge med att skilja av dem, finns risken att de betäcker sina mammor och systrar. Nu är de ungefär tre månader och därför fick de flytta hemifrån igår.

Till vår hjälp att fösa ihop tackor och lamm hade vi Ingeli och hennes erfarne border collie Dino. Det var inget lätt jobb, för de här fåren har aldrig varit vallade förut och tackor med lamm kan vara rätt tuffa. Vi fick kämpa på bra allihop - Ingeli, Dino, Linda och jag - innan vi kunde fösa ihop dem så pass, att vi kunde plocka ut bagglammen och lyfta in dem i hästtransporten. Därpå kunde vi få in tackorna och tacklammen i en fålla och dutta på Flytix, som är ett fästingmedel. De får ganska mycket fästingar där de betar och det är ju inte nyttigt för får heller.

Bäst som vi håller på med behandlingen, kommer en tacka på att man kan gå igenom elstängslet... Och går ett får igenom stängslet, gör alla andra får det också. Dino fick sättas i arbete igen och hjälpa oss att driva in fåren i hagen igen, nu på ett annat ställe med grind. Ja, den stackars hunden fick ett hårt arbetspass den kvällen, men vad duktig han var! Och modig! När ett helt gäng tackor med lamm plötsligt beslutar sig för att gå till motangrepp mot hunden, ja, då får allt hunden ha starka nerver. Dino fixade även detta med bravur.

Medan vi stod och eftersnackade lite kom stackars Zoéga bräkandes. Hon hade ju blivit av med bägge sina söner - Bov och Bandit. Hjärtskärande. "Börjar du bli blödig - då är det dags att åka", sa Ingeli. Och det är så det är, man har inte råd att vara blödig och det tjänar inget till. Zoéga har nog nästan glömt sina söner idag och Bov och Bandit saknade inte mamma när de kom till bagghagen med sina jämnåriga kompisar igår. De verkade trivas från första början och började genast undersöka hagen och smaka av den. Där har de det bra hos den godmodige farbror Ronny, som ser efter dem.

Nu blir det pappersexercis igen; alla förflyttningar (i princip) ska inrapporteras till Jordbruksverket. Alla lamningar, all slakt , dödsfall, inköpta/ försålda får - det mesta ska rapporteras på något sätt. Men det är bara att acceptera som en del av fåreriet. Vår egen bästa hjälp för att hålla reda på vad som hänt i vår fårflock är vår stora, gula stalljournal och även denna blogg naturligtvis. Vi är också med i något som heter ElitLamm, som är en databas där man lägger in uppgifter om sina får och som myndigheterna kan kontrollera vid behov.

Det är många bitar i vår fårbusiness: hemsidan, bloggen, pappershanteringen, slakt och köttförsäljningen, ull- och garnhanteringen/försäljningen, trådfåren (se www.lillalamm.se ), föreningar, möten, kurser, böcker och så naturligtvis - det bästa - själva fåren!

Idag var hela familjen Stewart och hälsade på fåren. Vi har nyligen läst Gittan och fårskallarna och lärt oss att får älskar citronläsk, kex och gamla plåster men att det också går bra med kaksmulor och sandig aprikos. För er som inte läst boken av Pija Lindenbaum; skaffa ett barn i fyra-femårsåldern som alibi och läs högt! Mycket rolig bok.

Ida spanar in aprikosen

Med två barn och en icke fårvan man med i hagen blev räkningen av fåren inte direkt lättare. Det lilla barnet ylade, det större barnet sprang omkring och undrade vilken av småbaggarna det var som bet henne i näsan sist vi var där och mannen - ja, inte var han mycket till hjälp:


Till slut hade jag fått koll på alla och drog en lättnadens suck. Fåren var som i boken, "...jättesvettiga och sladdriga får..." och de flesta låg ju i skuggan och pös. Gevalia med sina två lamm gick som vanligt för sig själv i höga gräset och Rosa och Vildvittran sprang en sväng runt dungen men kom snabbt in i skuggan igen. Pims låg utsträckt på fårvis och hade det skönt.


Näsbitarbaggen Gummitarzan vilade huvudet på en sval sten och laddade för nästa bus.


En härlig stund i med våra underbara får var till ända och innan vi åkte gjorde vi som Gittan i boken: pussade deras torra nosar. "Hulim-skulim, piper fåren och snusar i luften. För nu vill dom leta efter mat."

(Gittan och fårskallarna, Pija Lindenbaum 2001, Rabén & Sjögren bokförlag)

Här är bilder på Pucko (brun) och Bo Vilhelm (vit). Som vi har skrivit tidigare, två trevliga pojkar som gärna flyttar hemifrån.