Lilla Lamm

Bolly hade gjort en Eddie när jag såg till dem i morse.

Eddie och Patsy var mina första provfår; de såg ut som gotlandsfår. Eddie lyckades två gånger fastna med huvudet mellan ribborna i höhäcken och krubban under. Första gången fick jag ringa Linda och vi slog sönder höhäcken delvis, andra gången lyckades jag få bort henne själv.

Nu hade alltså Bolly fastnat med huvudet i en ensilagegrind. Grejen är den, att hon hade trängt sig emellan ensilagegrinden och foderbordet, så hon hade inget manöverutrymme att tala om. Annars hade hon nog aldrig fastnat. Nu fick jag meka loss grinden och backa tackan och vips fick hon loss huvudet. Gud vet hur länge hon stått där, men hon verkade rätt trött på läget. Fast hon hade ju att äta i alla fall... och det är huvudsaken för ett får.

Ny halm fick damerna och det gillar de verkligen. Det finns gott om hö i halmen, som de letar rätt på. Ser så fint ut också, när man strött - rent och fint. Egentligen skulle de fått ny halm igår, på julafton, men jag hann inte med det. De fick bara spannmålskross som tecken på att det var jul, men det verkade vara ok för dem.

Lassie tjänstgjorde som grindvakt idag. Denna gång utnämnde jag henne till jobbet; förra gången åtog hon sig det självmant. Jag parkerade henne i grindhålet och sa åt henne att bli där. Hon tog sin uppgift på stort allvar och när så en tacka närmade sig, tittade Lassie på mig. Pass på! sa jag till henne och då motade hon tillbaka tackan. En del av tackorna backade beredvilligt bara Lassie gick emot dem, men en del var lite stöddigare och hunden fick nafsa lite efter dem innan de slog till reträtt.

Även om det bara är en liten grej - att stå i ett grindhål och vakta - så är det väldigt roligt att samarbeta med Lassie. Hon är så på hugget och lyssnar bra och verkar fatta vad det är jag vill att hon ska göra. Men fastän hon gillar detta med fåren skarpt, så rusar hon inte in till dem och jagar runt. Hon får ju inte heller bli skrämd av djuren, så jag får vara i närheten hela tiden, när hon umgås lite närmare med dem.

Och mycket beröm får hon när hon gör rätt. Hon är rolig med berömmet. Om jag berömmer henne i vardagslivet s a s, blir hon jätteglad och slår nästan knut på sig själv. Man får berömma henne sansat, annars blir hon för glad. Men i samband med fåren kan jag berömma hur mycket som helst och hon bibehåller koncentrationen ändå.

Det är verkligen hennes livsuppgift detta - att hålla ordning på våra får. Och det tar på krafterna. Vakta grinden gjorde hon i tio minuter kanske, sen höll hon koll på fåren - fast med grindar emellan - trekvart till. Nu ligger hon utslagen någonstans i huset.

En bra dag för en liten border collie.

Våra vackra värmlandsfår gör sig bra i vinterlandskap också.

Tofs, vårt vackra matvrak.



Tjorven


Bella är en spelevink som alltid ska göra sig till


Dott, en liten knubbig gosetacka


Vinterspralliga tackor


Cocos i galopp

Hö i snö

Idag tog ensilagen slut. Linda fick ge fåren hö (vilket de uppskattar mycket) på morgonen. Någon gång under dagen hade sen Weine varit där och satt in en ny bal.

När jag kom dit framåt kvällningen stod 15 hungriga, olyckliga får där. En hel 600 kilos ensilagebal och så är den frusen!!! De stackars fåren hade bara kunnat slicka på den och kanske fått ut ett och annat strå här och var. Men någon decimeter under ytan är ensilagen mjuk och fin, så när jag gick ifrån dem, stod alla och tuggade förnöjt.

Minus 9 har vi haft nu, men det verkar inte bekomma fåren det ringaste. Det enda problem det medfört är ensilagen då och så att vattnet i hinken fryser fort. Peppar peppar har inte vattenledningarna frusit; det hade vi problem med i fjol.

Fåren är dock av bättre kvalitet, våra kära allmogefår.

P.S. Om någon sett vinglaset i fönstret på bilden med Bakis-tavlan, så vill jag bara meddela, att Linda ritat dit det efteråt.

När jag började på akrylkursen i höstas slängde Lill ur sig att hon ville ha Bakis i naturlig storlek i födelsedagspresent. Perfekt!

...och nu har Lill möblerat om sitt hem för att passa tavlan. (Lite som de verkliga fåren; man får möblera om sitt liv efter dem)

Tänkte jag skulle bjuda mina grannar på "lamm"gryta på min födelsedag. Så jag tog fram olika Hampusbitar ur frysen och putsade. Mycket kött blev det, även efter det mesta fettet och hinnorna blivit borttagna. Särskilt halsbitarna hade mycket fett insprängt. Det är nog så, att fårsmaken sitter i fettet, för det t o m luktade bagge medan jag höll på med det råa köttet.

Jaja, fårlukten/-smaken lär försvinna i den indonesiska lammgrytan, tänkte jag. Den är fantastiskt god och lättlagad och kryddig. Köttet ska ligga i marinad "20 minuter eller över natten" som det står i receptet. Hampus låg i marinad ett dygn. I äppeljuice, ingefära, curry, lök, vitlök, sambal oelek, soja och lite annat gott.

Kom hem igår och satte grytan på spisen. Sniffade på den efter en halvtimme; den brukar lukta så gott att magen börjar knorra.

Gjorde den inte. Den luktade Hampus.

Nästa sniffning - efter full tid - gav vid handen samma resultat. En klar och tydlig bagglukt, som trängde sig förbi alla de ljuvliga dofterna övriga ingredienser brukar ge ifrån sig. Och den fårlukten får det att vända sig i magen på mig.

Den indonesiska baggrytan är inställd.

Och nästa gång ska vi nog inte skicka avelsbaggen på slakt direkt efter att han gått med tackorna och betäckt dem. Lillebror - som också var avelsbagge och ungefär lika gammal som Hampus - smakade utmärkt, men han hade inte gått med tackorna på en månad. Medan Hampus höll på t o m i slaktbilen att betäcka de enda två tackor han inte fått betäcka innan (de med klövröta).

Till saken hör, att Hampus luktade väldigt mycket bagge i levande livet också. Ingen annan bagge vi haft har luktat så fränt. Så det var självklart att Linda och jag skulle äta upp honom själva; vi var ju tvungna att se om lukten påverkade köttets smak. 

Småbaggarna vi slaktar smakar aldrig får däremot. De är ju så unga och är inte i närheten av en tacka från det de blir avskiljda från sina mammor vid 3-4 månaders ålder.
 
Kotletterna kommer nog att vara bättre; där är ju fettet inte så inbäddat som i halsen. Jag tror Linda och hennes man ätit kotletter och jag har inte hört något om någon pregnant baggsmak.

Idag var balbytardag. Ut med resterna av den gamla ensilagebalen och in med den nya. Lassie och jag var hos fåren i morse för att hysta ut gammalensilagen och senare under dagen petar Weine Fårrökaren in den nya balen.

Jag stängde ute fåren, så att jag kunde öppna stora grinden och lättare komma ut med ensilageresterna. Alla tackorna stod och glodde in och undrade vad som nu skulle ske. Väl färdig med utkastandet hystade jag in lite ny halm; man får passa på när man slipper ha 15 får i vägen. Hade öppnat en liten grind åt hållet där halmbalarna stod. När jag hade strött färdigt stängde jag stora grinden ut och öppnade upp och släppte in tackorna. Alla rusade in och började leta efter hö i halmen.

Jag tog min hötjuga och gick mot lilla grinden. Som jag inte stängt... Och vem stod där och motade alla eventuella får, om inte Lassie! Helt inriktad på fåren, men utan att rusa in till dem. Briljant. (Om hennes syfte verkligen var att mota rymlingar vet jag inte, men det såg bra ut.)

Nu är Hampus rökt i dubbel bemärkelse. Förutom att han är död har han även fått skånkerna rökta. Weine, som hjälper oss hutta in ensilagen, har kämpat med fårfiolerna i nästan en vecka. Först trodde han, att det skulle gå på en dag att röka dem, men det tog betydligt längre tid alltså.

Hur som helst - det blev gott! Mycket mört och tillika med vacker färg.

För övrigt är allt lugnt faktiskt. Just nu är det som de säger - får tar ingen tid. (Om man inte röker dem.) Kanske kan det få lunka på så här fram till våra kära vänner ska börja lamma i februari?

De verkar må bra allihopa. Pims har antagit gammal god Madickenform (romboid med den stora magen i mitten), inte bara p g a lamm; en del tackor verkar få den formen när de blir lite äldre. Pims är väl 3 år nu.  

Chutney är det keligaste lammet/fåret och kommer alltid fram och hälsar. Limmar sig fast vid ens ben. Till skillnad från hennes halvsyster Caramelle, som är skygg. På senaste tiden har hon dock blivit lite mer nyfiken, så hon törs sträcka sig fram för att lukta på ens fingertoppar. Sen drar hon sig kvickt tillbaka.

De vuxna fåren tycker nog att Linda och jag är rätt ointressanta, nu när de fodrar sig själva. Gissar att vi blir betydligt mer intressanta när vi börjar fodra dem med lite spannmålskross inför lamningen; det överlåter vi inte till dem själva...

Ett underbart gungfår!
För 1400:- plus ev frakt blir du ägare till det här snygga fåret. Gungfåren är otroligt uppskattade bland alla små barn som kommer in på mitt kafé så det här är en säker julklapp. Hon finns till beskådan (och försäljning) i skyltfönstret på Metra tyger i Kalmar.