Selenslaget

Tanken var att vi skulle fixa grindar inför lamningen; sätta på nät på trägrindar och lite annat pyssel. Söndag morgon innan Linda skulle öppna fiket. Men vi skulle också ge tackorna sista dosen selen före lamningen, så vi började med det.

Det blev inga grindar gjorda den morgonen.

Det tar tid att pytsa i får "medicin" som de inte vill ha. Vi provade att lösa upp selenen i vatten, men icke sa nicke, det blev bara en gegga av det hela. Så det var bara att försöka dutta i vart och ett av fåren hennes respektive dos och kors vad de är starka i munnarna... Och vad de bits! Och krånglar. Och fånar sig och faller ihop på knä. Linda och jag kommer i alla fall inte att lida av selenbrist inom den närmaste framtiden, så mycket som vi fick i och på oss. Det var bara Tant Tofs som frivilligt åt selen ur handen, men hon är visserligen flockens matvrak.

Vi passade också på att frisera de yvigare damerna runt juvren och tvätta öronmärken där det behövdes. Speciellt de unga tackorna skitar ner dem, så man inte ser en siffra.

Husvagnen har fått komma ut från vinterförvaringen och nu kan vi färdigställa mammtackornas kommande bostad.

Nu vet jag att jag inte ska skriva detta, men det känns som om vi har saker och ting under någorlunda kontroll i år...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0