Lassies öron

Jaha, så vaknar man och ser att det är -21 grader. Det är ju rätt kallt. Fast det tycker inte samojeden, som med välbehag ligger ute i snön och kisar med ögonen och är så vacker, så vacker.

Lapphunden är också vinterutrustad och det är inte mycket som biter på henne heller, men vallhunden har så bjuttig päls. Å andra sidan är hon hela tiden i rörelse och håller sig varm ändå. Förhoppningsvis odlar hon bättre päls vad det lider. Men hennes små tunna öronlappar... - de blir ju så kalla. Tänk om de blir djupfrysta och ramlar av! Hon skulle se hemskt löjlig ut utan sina öron.

Lassies öron är jag annars mycket nöjd med. De blev precis så som jag tycker att border collieöron ska se ut. Rosettöron tror jag formen kallas. Linda ville att ena örat skulle stå upp; hon tyckte väl det var gulligt, men tack och lov vek båda öronen ihop sig på rätt ställen. Nu kan det ena örat - och ibland t o m båda - ställa sig upp om Lassie är väldigt intresserad av något (får t ex) och även när hon har sprungit mycket.

Samojedens och lapphundens öron är tjocka i sig och har mycket tät behåring; det vill mycket till innan de ramlar av.

Själv har jag tagit ut det utnötta fodret i mina Hestra-vantar (gud vad bra de har varit!) och stoppat i hundvantarna, som Pia i Sveg har stickat av ull från mina egna hundar. Lite tjockt, men ack så varmt.

Fårstackarna var hungriga när jag kom ner i morse. De hade slut på ensilagen och då brukar de bräka välkomnande i hopp om mat. Idag var de alldeles stilla och sa inte ett knyst. När jag hivade in höet till dem kastade de sig fullkomligen över det, så nog var de hungriga alltid.

Och deras vatten bara fryser hela tiden. Det är inte lång stund de har på sig att dricka från det man hällt upp åt dem. Undrar om de äter snö? Inte helt omöjligt, även om jag aldrig sett det. Hoppas de är så kloka.

Annars verkar de må bra. Pälsen på halsen ner mot bröstbenet har börjat lossna. Det brukar göra så, när det drar ihop sig till lamning. Undrar vad det är för vits med det?

P.S. "Busters öron" är en rolig och en smula makaber bok av Maria Ernestam. Sensmoralen i den är - gräv aldrig i gamla rosenrabatter...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0