Livet med en konvalescentcollie
Häromdagen gick Lassie och jag till fåren. Det är väl en tre km. När vi var nästan framme tyckte jag att hunden lyfte på en baktass när hon stannade för att lukta på saker och ting. Vid okulärbesiktning visade det sig, att hon skurit sig i en trampdyna. Dock inte så djupt att hon blödde tack och lov. Det blöder så fruktansvärt mycket, när tassarna är skadade.
För många år sen skar sig min första samojed - Mållan - i tassen också. Fast mycket värre än Lassie. På Mållan var en av de små trampdynorna helt kluven och hundstackarens blödde enormt. Jag bar henne som ett lamm över axlarna hela vägen hem och hela jag var nerblodad när vi kom hem. Det tog en evinnerlig tid för den tassen att läka, nästan tre månader vill jag minnas.
Hur eller hur ringde jag Linda (tänk vad det är bra med mobiler ibland!) och bad att hon skulle komma och hämta oss, vilket hon också gjorde, så Lassie fick åka ambulans hem. (Tyvärr utan sirener och blåljus, men vi var tacksamma ändå.)
Mållan var ändå en lugn och sansad hund. Lassie är ju lite livligare. Att hålla henne i total stillhet är omöjligt. Jag har bara vidtagit några försiktighetsåtgärder: ingen lek på tomten med lapphunden och koppeltvång på promenaderna.
Ingetdera är särskilt populärt. Och all energin som brukar gå åt till att RUSA och FLÄNGA och JAGA pyser ut lite här och var nu. Att säga att jag bitvis är rätt trött på vallhunden är väl ingen överdrift, men snart ska hon få följa med och titta till fåren; det är det roligaste hon vet. Så håller hon sig lugn en stund sen.
Såret ser ganska bra ut idag; kanske att hon kan få springa lite imorgon...
