Lilla Lamm

Igår blev våra gamla tantfår (Stina, Madicken, Anna, Skrållan och Pippi), som går på Nöbble (ibland också i deras trädgårdsland...) vallade.  Så vitt vi vet var det första gången de var med om det. Den stackars hunden som skulle lära tanterna bli vallade hette Dino -en vacker femårs border colliehane. Ja, han heter Dino fortfarande; så illa var det inte, men lätt hade han det icke.

Vår granne och vän, Veronica, som är en del av Nöbble gård, införskaffade i fjor en borde collietik vid namn Jazza, som hon har till hjälp när korna ska hit eller dit. De två har gått på vallningskurs och där lärt känna Ingeli, som är ägare till Dino bl a. Veronica ska ha fårtanterna som övningsobjekt till Jazza, när hon blivit lite mer rutinerad. Man kan inte sätta en oerfaren hund att valla gamla, hittills ovallade fårtanter; det slutar inte bra. Därför skulle den vane Dino få tampas med gamlingarna denna deras första vallning.

När Dino fick tillåtelse att närma sig tackorna, gjorde han en kringgående rörelse och blev sen stilla framför de värda damerna. De blev mycket nyfikna och gick emot honom; de är ju vana vid Lindas och mina hundar, som mest slickar fåren på nosen och i öronen. Sen satte Dino och Ingeli igång att arbeta på riktigt. Jag är helt novis på detta med vallning, så jag kan inte säga om det gick bra eller dåligt, men Dino fick kämpa sig trött i alla fall. Fåren sprang än hit, än dit, i samlad tropp eller i olika grupper. De begrep verkligen inte vad som förväntades av dem.

Till slut lyckades dock Dino med att hålla tanterna i samlad tropp kring benen på Ingeli, vilket var det som skulle uppnås. Då hade de hållit på kanske 30-40 minuter och hunden hade väldigt lång tunga och fårens flanker hävde sig rätt häftigt. Det fick räcka för första gången, men tackorna ska få sig några duvningar till, så de lär sig göra vad hunden vill. Och Madicken och Stina förstår att det är fult att attackera hunden...

Efter vallningen fick damerna kross, som är deras godis, och då var det mesta förlåtet, men lite surögda var de allt så länge Dino var i närheten. Och de vet inte om, att han kommer tillbaka.

Linda och jag har så smått börjat överväga att införskaffa en border collie till Lilla Lamm. Vi har hoppats att vi skulle kunna få fåren dit vi vill med en hink med kross, men det fungerar inte jämt. Får är enormt sluga och snabba i vissa lägen och då är man chanslös, såsom varande långsam människa, hur mycket kross man än har med sig. Sen hånskrattar de åt en, när man förbannar dem och besegrad älgar iväg för att hitta på något annat knep att få dem dit man vill. Skrattar bäst som skrattar sist; vi ska nog hitta en pilsnabb och illistig border collietös...

Idag fick vi ett litet medlemsblad från Södra Kalmar läns Fåravelsförening med tips om diverse fåraktiga aktiviteter. Bl a är där en studieresa till fem olika fårgårdar runt Vättern, Får- och beteskväll i Degerhamn (beteskvällen riktar sig väl mer till fåren kanske...), Lamm-mönstring och styling av baggar (där tror jag andra hälften av Lilla Lamm är självskriven), Slaktmognadskurs på KLS, Riksbedömning på Ingelstorp och sen -det stora evenemanget  - Fårets dagar i Borgholms slottsruin och till slut Lanttbruksmässan på Elmia i oktober. Och vi själva ska hinna med en klippning till och en slakt till och skicka ull till spinneriet och ta tillbaka garn och sälja det och fixa iordning det nya fårhuset och stängsla och gammtackorna ska lamma och vi ska lära oss köra traktor och leta fårhundar och...